Nyamko Sabunis kandidatur till partiledarposten i Liberalerna initierades och dirigeras av en gruppering i partiet, här benämnd ”sabutörerna”, vars strävan är att omintetgöra Januariavtalet och återföra partiet till ett allianssamarbete. Med hjälp av metoder som känns igen från kampanjen för Brexit och valet av Trump i USA, ska partiets medlemmar skrämmas och/eller lockas till att välja en outsider som sedan kan styras och manipuleras i den riktning sabutörerna finner vara den rätta.
Många baxnar säkert inför beskrivningen ovan. Liberalerna är ett anständigt parti. Ingen skulle väl göra på det sättet? Svaret på den frågan är: jo, tyvärr. Beskrivningen ovan är ingen konspirationsteori framtänkt av någon misslyckad filosof som anser att världen inte förstår dennes storhet. Det är verkligheten.
Jag ska visa hur detta sammanhang ser ut, men först en liten tillbakablick.
När Sabunis namn dök upp under våren, såg jag det först som snudd på oseriöst. En person som länge varit utanför politiken, utan någon egentlig förankring i partiet och därmed givetvis utan plats i Riksdagen. Jag tyckte, nu som då, att partiledaren måste rekryteras ur riksdagsgruppen.
Ändå var det tydligt att det fanns de som menade allvar med att föra fram Sabuni. Som ett mantra upprepades det hur kompetent hon var, samtidigt som hon uttryckte saker som tydde på rejält med okunskap och som innehöll åsikter som sannerligen inte brukade höras från de som nu tydligen tillhörde supporterskaran. En vanlig kommentar var: ”Vi måste ha något nytt.”. Men det fanns ju inget nytt i budskapet. Jag tyckte att det var förbryllande. Det hängde inte ihop. Vad låg bakom det hela? Det var till för att ta reda på.
Det behövdes inte så mycket av wallraffande för den saken. Det räckte med att försiktigt säga att det behövdes förnyelse, så kom allt som ett rinnande vatten. Alla i den nuvarande partiledningen skulle bort, allt av samarbete utom med alliansen likaså. När man försiktigt frågade hur det skulle se ut med en partiledare som ju inte var så kompetent som det sades, blev svaret att hon givetvis måste förses med goda rådgivare. Och vilka det var, framgick tydligt nog.
De dåliga opinionssiffrorna har hjälpt kampanjen på traven. Och när man nu har fått konkurrens i form av Erik Ullenhag och Johan Pehrson, ska de sänkas genom att de medlemsomröstningar som sabutörerna har sett till att de genomförs, ska visa på att ”folket” vill ha Sabuni medan etablissemanget vill hindra folket vilja. Ett mönster som känns igen alltför väl från både Brexit och Trump.
Sanningen är förstås en helt annan. Sabutörerna är precis lika etablerade som de som nu backar upp de andra två. Och precis som i fallet Trump har det inte varit något annat än en minoritet av medlemmarna som faktiskt har röstat på Sabuni.
Den största tragiken i allt detta är att det är förfelat också i det avseende sabutörerna har tänkt sig. En allians med stöd av Åkessons gäng är totalt verklighetsfrämmande. Därmed faller också föreställningen om att valet av Sabuni skulle ge stigande siffror i opinionsmätningarna, åtminstone på sikt. Till en början kan det te sig så, men när det står klart för M att det ändå inte blir någon allians, kommer det knappast några stödröster från det hållet. Och varifrån skulle rösterna annars komma i det läget?
Liberalerna har bara en möjlighet just nu, och det är att frigöra sig från högern. Om man tittar på valresultaten är det faktiskt nästan undantagslöst som så att det är när det har gått dåligt för högern som det har gått bra för Liberalerna.
Den 18 juni 1815 besegrades Napoleon vid Waterloo. Några dagar senare fick han abdikera. Det hela hade föregåtts av en triumfartad återkomst där han bars fram av en våg av entusiasm från folket och från de trupper som skulle hejdat honom. Men triumfen blev kortvarig. Något att tänka på för en och annan.