Det är i det närmaste förbluffande att se hur Boris Johnson med sömngångaraktig säkerhet sliter både landet och sitt parti i bitar. Allting på grund av det som är den egentliga orsaken till i stort sett allt populistiskt elände vi har sett under en följd av år, alltså invandringen. I Storbritannien var det polska rörmokare som fick tjänstgöra som symbol, medan det i vårt land snarare är kvinnor och flickor i sjal som ses som något främmande och därmed ont.

Läser i dag att Åkesson inte tror att det går att komma överens om migrationspolitiken i den kommitté som man, märkligt nog, anses kvalificerad för att delta i. Och det är nog en riktig bedömning. Men det kan ändå ha sitt värde att ha SD där. Om inte annat borde partiet redogöra för hur målet om noll invandring går ihop med de förpliktelser som Sverige ändå har internationellt. Sanningen är givetvis att det inte går ihop alls.

Den 4 september 1565 intog svenskarna Ronneby i det då danska länet Blekinge. Det som följde blev en massaker som kallats Ronneby blodbad. Blekinge råkade riktigt illa ut under de här åren då det nordiska sjuårskriget pågick. Kanske inte så konstigt att invånarna här och i övriga Östdanmark sannerligen inte ville hamna under svenskt styre efter freden i Roskilde drygt 100 år senare. Om Åkesson varit med då, hade han säkert enrollerat sig i friskyttarna, eller snapphanarna som svenskarna kallade rebellerna.