Det är nu 16 år sedan. Jag satt framför TV: n den 12 september 2003 och väntade på att något besked skulle komma. Och så kom det: Anna Lindh var död. Skadorna från de knivhugg hon fått var för svåra.

Iväg till tidningen. Jag jobbade då på Nerikes Allehanda i Örebro. Vi satt och tittade på varandra på ledarredaktionen. Vad gör vi nu? Att skriva en helt vanlig ledarsida gick inte. Det fick bli något annat. En sak var dock säker. Kampanjen inför folkomröstningen om euron som svensk valuta var avslutad, trots att det var några dagar till valdagen.

Vi hade gjort vad vi kunnat för att främja ett ja i omröstningen. Nu blev det, som bekant, inte så. Skulle det ha slutat annorlunda om Anna Lindh fått leva? Det får vi aldrig veta, även om det inte verkar sannolikt. Nejsidan hade hela tiden ett tämligen stabilt övertag. Säkert är dock att det ändrade förutsättningarna för politiken. Hon hade troligen blivit partiledare och statsminister om inte detta hade inträffat.

Tänker på allt det här när jag tar del av den tragikomiska fars som kallas Brexit. Inte nog med att den brittiska regeringen leds av en notorisk lögnare och populist. Processen har redan kostat otroligt mycket pengar, främst förstås för britterna själva men också för svenska företag. Vi har här i landet inte bara Brexit att tampas med, utan också en valuta som hela tiden sjunker mot botten. Snart är det bara till Turkiet och Argentina som man kan åka till och uppleva att svenska kronor ändå är värda något.

Beräkningar visar att Brexit kommer att kosta britterna motsvarande 1650 miljarder kronor PER ÅR i lägre tillväxt. Vi kan förfasa över detta, men bör då ta med i beräkningen vad vår ”självständiga” valuta kostar oss innan vi kliver upp på några höga hästar.