Läser i dagens tidning en insändare om att det är dags att sparka kungen. Ja, nu uttrycktes det inte riktigt så, men det var ändå innebörden.

I Sverige har det sparkats kungar tidigare. På medeltiden var det mer regel än undantag att kungen satt kvar och dog av naturliga orsaker. Sist (eller kanske senast) i raden var Gustav IV Adolf som avsattes genom en statskupp i maj 1809. Kungens avsky gentemot Frankrike under Napoleon, som han, i och för sig korrekt, tydligen ansåg vara en uppkomling, hade medfört att Sverige stod inför ett totalt nederlag i kriget mot Ryssland. Ryssarna var då i förbund med Napoleon.

Den 17 september samma år, bekräftades nederlaget. För precis 310 år sedan gick alltså Finland förlorat. Den östra halvan av riket hade då tillhört Sverige i 600 år.

Givetvis hoppades man att kunna återfå det som gått förlorat. Och den som skulle göra det jobbet var en av Napoleons marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte. Denne utsågs till svensk tronföljare efter Karl XIII, Gustav III: s bror, som hade fått träda in som ett slags övergång efter statskuppen där hans brorson kickades.

Nu blev det, som bekant, inte så. Istället tog sig den nye härskaren sig för att erövra Norge från Danmark. Och så, simsalabim, hade den nordiska kartan ritats om helt.

I dag sitter ätten Bernadotte fortfarande på tronen, men några äventyr av det slag som hans förfader ägnade sig åt, lär inte kungen få någon möjlighet till, som väl är. Men det hindrar förstås inte att det finns de, däribland jag själv, som vill avskaffa kungadömet även om det kanske inte blir nödvändigt att skeppa iväg den kungliga familjen som skedde för 310 år sedan.