Året är 2016. En flicka föds i Östergötland. Föräldrarna är helt klart sådana som aldrig borde ha blivit just det. Missbruk och en rad andra brott finns med i bilden. Inte minst gäller det pappan. Flickan omhändertas och har turen att placeras i ett kärleksfullt hem. Hennes framtid ser ljus ut.

Två år, nio månader och 13 dagar senare förändras allt. Lilla hjärtat, som hon kallas, rycks bort från den familj hon ser som sin, mamma, pappa och systrar. Hennes ”föräldrar” vill ha henne tillbaka. Domen i kammarrätten i Jönköping ger dem rätt. Tio månader senare är hon död.

Den här tragedin borde givetvis aldrig ha inträffat. Men likafullt gjorde den det. Men att ösa sin vrede över korkade beslut av en kammarrätt, ger knappast något egentligt svar på varför. Än mindre ger det något svar på frågan vad vi ska göra för att förhindra en upprepning.

Men, säger väl någon, numera är ju barnkonventionen en del av svensk lag. Det måste väl innebära att möjligheterna att undvika sådant här blir större? Nej, faktum är att det faktiskt kan bli tvärtom.

Det finns sedan länge, både här och på andra håll, en tydlig vilja från samhällets sida att bejaka de biologiska föräldrarnas rätt att ha omvårdnaden om barnen. Tyvärr också i de fall när det är tydligt nog att besluten borde ha varit annorlunda. Barnkonventionen riskerar att förstärka just den hållningen snarare än tvärtom.

Betyder det då att barnkonventionen aldrig borde ha blivit lag? Inte nödvändigtvis. Om man nu verkligen ville stärka barnens – och inte föräldrarnas – rätt skulle man givetvis ha arbetat om lagarna med sikte på just det och på så sätt kunnat undvika det som nu är ett alltför tydligt och nedslående mönster där politiken överlämnar till juridiken att uttolka vad besluten egentligen innebär, samtidigt som lagarna verkar tillkomna för att skicka ”signaler” om politisk handlingskraft snarare än att göra skillnad i praktiken.

Resultaten är nedslående. Både på detta och på andra områden. Politiken har i förfärande hög utsträckning abdikerat och reducerat sig själv till megafoner.

Det är ljuset av detta vi ska se framgångarna för Åkessons gäng. Partiet är en enda stor megafon som likt melodislingan i ett varuhus, om det nu finns kvar några sådana, ständigt upprepar att landet måste sluta sig inom sig självt och avskärma sig från omvärlden i alla avseenden. Det yttersta exemplet på signalpolitiken är väl flygbladsutdelningen i Turkiet.

Det är givetvis en fullkomligt omöjlig hållning. Åtminstone om vi vill ha kvar den välfärd Åkesson med underhuggare säger sig värna om. Men i och med att även andra partier och debattörer har fallit för frestelsen att ägna sig mer åt utspel och signaler än åt att verkligen förklara hur det faktiskt ser ut och hur vi bör agera, blir det som det blir.

Den som aldrig vill tro på annat än det som från början slagits fast, riskerar alltid att bli akterseglad. Den 10 mars 1974 hittades en japansk soldat på Filippinerna. Han trodde att andra världskriget fortfarande pågick. Påminner onekligen en del om Åkessons envisa åkallande av ett förmodat isolationistiskt förflutet.

Signalkräftan sprider kräftpest men är själv resistent mot den algsvamp som orsakar sjukdomen. Sedan början av förra seklet har tusentals bestånd av vår egen flodkräfta slagits ut till följd av att man tog in den amerikanska släktingen. Det skedde för att vi inte visste bättre. Lever vi fortfarande i signalkräftans vändkrets? På mer än ett sätt?