Den 6 oktober 1973 anföll Egypten och Syrien Israel. Oktoberkriget, eller Yom Kippurkriget, var ett faktum. Tidpunkten var väl vald. Yom Kippur är en av de viktigaste högtiderna inom judendomen. Efter att det sett hotfullt ut i början, vände israelerna ett hotande nederlag till ännu en seger.
För Israel har det aldrig funnits någon möjlighet när det gäller krig annat än att vinna det. Medan araberna efter varje nederlag (vilket inte har varit så få) kunde dra sig tillbaka skrikandes en massa bloddrypande hotelser om att det nästa gång skulle bli en seger, var det ingen option för den judiska staten. Ett nederlag var samma sak som undergång.
Det gäller än i dag, även om mycket har hänt under de 47 år som gått. Efter att ha satsat på arabisk nationalism med uppbackning av Sovjetunionen, har araberna, efter det att den modellen visade sig oduglig, hemfallit åt att vända sig inåt med religös fanatism som följd. Här finns en avsky mot allt vad västvärlden står för, med politisk, religiös och – inte minst – kulturell frihet.
Samma sak skedde i det persiska Iran när Shahen störtades 1979, vilket inte hindrar att Iran är arabernas fiende. Att de två lägren domineras av var sig gren av islam, gör inte saken bättre.
Det är i ljuset av detta man ska se de konservativa sunnimuslimska ländernas (där saudierna spelar den avgörande rollen) närmande till Israel. Den judiska staten hotar inte arabstaterna som Iran gör. Trumps patetiska försök att göra gällande att det är han som har ordnat fredsavtalet mellan Israel och de två små emiraten på den arabiska halvön, är lika lögnaktiga som i stort sett allt annat som kommer från det hållet.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna