Öppenhet och tolerans
Läste i Liberal Debatt om en bok av statsvetarna Pippa Norris och Ronald Inglehart, där de har kommit fram till att framväxten av auktoritära populistiska nya politiska rörelser inte beror på att samhället gått åt det hållet, eller att det skulle vara globaliseringens förlorare som sätter klackarna i marken. Det skulle istället röra sig om en motreaktion på att samhället som sådant – faktiskt – blivit mer progressivt. Mer liberalt om man så vill.
Det finns en hel del som talar för att så faktiskt är fallet. Attityderna har gått mot mer öppen och tolerant riktning. Men det är givetvis inte alla som omfattas av detta. Det gäller inte bara saker som synen på det vi brukar kalla mångkultur, egentligen ett konstigt begrepp eftersom en kultur alltid är mångfacetterad, utan också HBTQ – frågor. Det är knappast någon slump att nynazister ofta nog ligger bakom attacker på homosexuella.
Bland de som anser sig värna om det som ses som mer traditionella värden, uppstår då en motreaktion. Och om de upplever att etablerade partier och politiker inte längre bryr sig om dessa värden, kan de vända sig till partier som Åkessons gäng. Att de hotar den liberala rättsstaten, verkar tydligen inte avskräckande.
Det finns anledning för oss liberaler att begrunda detta. En hel del av det agerande vi sett på senare tid tycks utgå ifrån att SD är en del av en växande trend och att också liberaler måste ta hänsyn till detta. Men det är alltså, om man får tro det som beskrivs i den nämnda boken, en felsyn. Vi ska inte vara rädda för konfrontera de mörka krafter som nu gör sig bredare än vad de faktiskt är.
Den 3 februari 1706 vann Karl XII: s trupper en seger över en rysk – litauisk styrka vad Fraustadt. Kalle dussin framställdes förr ofta nog som det mest blågula som tänkas kunde, men faktum var att det välde han härskade över var synnerligen mångkulturellt. Själv var han ju också av pfalzisk ätt och allt annat än pursvensk.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna