Nutid och dåtid
Septemberkvällen var fin. Sensommarväder. Vi samlades i partilokalen på Kungsgatan här i Umeå för valvaka. Vi hade slitit rejält i valrörelsen. Själv hade jag rentav gjutit mitt blod för partiet då det hänt en olycka med en yxa när vi skulle snickra affischtavlor. Sent skulle jag glömma hur det rann blod nerför partiledarens fagra nuna när bandaget hade gått upp när jag skulle banka ner den spetsade brädan i marken.
Men, det var det värt. Den så hett åtrådda valsegern kom och det skulle ÄNTLIGEN bli maktskifte. Det jublades i partilokalen den kvällen. När vi gick hem mötte vi några motståndare som vi hade tampats med i debatterna. Deras tomma blickar var talande. Talesättet att skadeglädje är den enda sanna glädjen, besannades den kvällen.
Året var 1976. För första gången på 44 år hade sossarna förpassats i opposition. Det som Marita Ulvskog hade känt som en statskupp, hade verkligen skett till sist. Äntligen hade den till synes orubbliga maktkolossen välts omkull.
Tittar man närmare på historien visar det sig dock att det som verkade som ett ständigt övertag för S inte var fullt så överlägset ändå. Flera gånger hade man räddats av en majoritet i första kammaren, så länge den fanns kvar, och genom en ganska långvarig koalition med bondeförbundet, sedermera centern. Väljarkåren var under hela efterkrigstiden uppdelad i två ganska så jämnstora block. Skillnaden var förstås att S var så stora så att de kunde utgöra ett eget regeringsalternativ större delen av tiden.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna i Umeälven, men givetvis är strävan efter maktväxling kvar i det läge som motståndarna sitter vid makten. Det gäller inte minst här i kommunen och regionen där det som på 70 – talet kallades det röda universitetet har försett partier som S, V och MP med åtskilliga politiker och röster. Det märks inte minst i regionen där de nämnda partierna styr period efter period trots sällan skådad inkompetens.
Trots det är läget ett annat nu än 1976. S har inte längre några möjligheter att forma en enpartiregering. Det är trots all skillnad mellan att ha 25 och 45 procent av rösterna. Det måste inte minst Liberalerna inse och agera därefter.
Men tyvärr verkar inte den nuvarande partiledningen riktigt fatta det. Istället verkar man vara inställd på att välta Löfven ur sadeln till snart sagt varje pris.
Den 10 mars 1974 påträffades en japansk soldat på Filippinerna. Han trodde att andra världskriget pågick fortfarande. Kejsaren fick ta honom ur villfarelsen och beordra honom att ge upp.
Liberalernas partiledning tycks också tro att vi befinner oss på 70 – talet och att vi ska satsa allt på att välta kolo(s)ssen överhända. Vem tar dem ur den villfarelsen?
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna