Optimism och pessimism
Valet 1976 var ett segerval. Äntligen hade S- monoliten slagits ur brädet. Den fråga som till stor del fällde avgörandet var kärnkraften. Men den skulle visa sig vara en svårhanterad materia. Utan att jag, som då precis hade inlett min ”karriär” i sammanhanget, fattade det då, blev just den frågan något av en katalysator för den samhällsutveckling vi – faktiskt – kan se följderna av idag med nästan plågsam skärpa.
Sex år tidigare hade det hållits det första valet till enkammarriksdagen. 60 – talet hade slutat i triumf för S, och många trodde att partiet och landet skulle se fram emot en ny skördetid under den nye dynamiske partiledaren Olof Palme.
Det blev inte riktigt någon sådan framgång. Men Palme kunde bilda sin första regering, stödd av VPK som klarade spärren med hjälp av ”kamrat fyra procent”.
70 – talet skulle bli ett decennium av ekonomisk kräftgång när den långvariga högkonjunkturen bröts. Samtidigt fanns ett växande motstånd mot en i mångas ögon alltför brutal samhällsomvandling där folk påstods mer eller mindre tvingas bort från landsbygden och förpassas in i städernas förortsgetton.
Kärnkraften blev en symbol för den civilisationskritiken samtidigt som en något yrvaken miljödebatt kom att tillsammans med den allmänna ekonomiska nedgången få hela det politiska klimatet att svänga från optimism till djup pessimism.
För liberaler, som av hävd är utvecklingsoptimister, var det ett mindre gynnsamt läge, för att uttrycka det milt. Den civilisationskritiska strömning som striden om kärnkraften medförde, kom att manifestera sig i form av MP: s tillkomst som politisk kraft. Och senare, i och med att den pessimistiska trenden höll i sig, skulle även en företeelse som Åkessons gäng göra sig gällande i svensk politik.
Det är i det läget vi befinner oss nu. Och då är frågan hur vi ska hantera det.
För egen del anser jag att det är pessimismen vi måste bryta. Både beträffande samhällsutvecklingen i stort och – inte minst – för våra egna möjligheter som politisk kraft. Tyvärr verkar det som om pessimismen är den hållning som omfattas av majoriteten i partiledningen.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna