Läste i helgen en debattartikel av de två kommunalråd (en S och en M) som tydligen styr Eskilstuna i koalition. De drev tesen att de två ”statsbärande” partierna (gissa vilka som avsågs) borde samarbeta mer.

Det tror tusan det. De två partierna har ofta nog mer gemensamt än de själva gärna vill medge. Och hur de tänkt sig göra med den saken, kommer väl att visa sig. Men det intressanta ur liberal synvinkel är inte just det, utan vad framförallt moderaternas attityd väcker för tankar.

Mönstret känns igen. Inför 1985 års val fanns det de som menade att Sverige var på väg mot ett slags tvåpartisystem. Moderaterna hade agerat slugt under hela den tid (76 – 82) som vi haft olika regeringar med M, C och FP. På den tiden fanns det ju bara fem partier i Riksdagen. Och nu hade M seglat upp som det största partiet av de tre i opposition.

M verkade under sin nye dynamiske ledare Ulf Adelsohn vara på väg att nå 30 – procentsnivån. FP hade gjort ett katastrofval 1982 och verkade inte kunna lyfta i opinionen. C leddes fortfarande av Fälldin, men både han och partiet var långt ifrån vad de hade varit under storhetstiden.

Det blev, som bekant, inte så. Men M har ända sedan partiet bytte namn (men inte ideologi) från högern till Moderata Samlingspartiet målmedvetet arbetat för att lansera sig som ett samlande ”allmänborgerligt” parti enligt den modell som kan ses i exempelvis Tyskland. Framförallt gällde det att slipa av de alltför skarpa kanter som kunde stöta bort mittenväljare.

Idag ser den politiska kartan annorlunda ut, men för högerns del kvarstår ambitionen att bli – just det – samlande partiet. Man vet förstås att det är det i grunden enda sättet för ett ytterkantsparti att nå makt och härlighet.

I det läget borde inte Liberalerna agera undfallande gentemot Kristersson på det sätt man har gjort hittills. Istället borde man markera mycket hårdare med tanke på den politiska spagat som högerledaren försöker sig på, när man ska samla in röster från mitten och samtidigt hålla dörren öppen för Åkesson. För ska det alls bli någon livsduglig regering, duger det inte med en stor höger, flankerad av två små mittensatelliter. I synnerhet inte om den måste agera utifrån nationalradikalen Åkessons preferenser.

Den 16 mars 1935 tillkännagav Hitler att det där med att Tyskland inte fick ha någon krigsmakt av betydelse, tänkte han ge blanka tusan i. Tio år senare låg samma Tyskland i ruiner. Mellan 55 och 60 miljoner hade fått sätta livet till. Det var inte mycket att bygga på när det kom till kritan.

Ytterligare några år senare skulle en av hans avdankade knektar inom SS vara med och grunda SD. Är det verkligen något att bygga på eller för anständiga partier att överhuvudtaget ha något att göra med?