Rannsakan
Partirådets majoritetsbeslut med sitt ödmjuka knäfall för högern, verkar inte ha gjort något större intryck i opinionen. Och i ärlighetens namn ska sägas att det nog inte heller hade varit väntat, oavsett om nu reservanternas linje med avvisande av Åkessons gäng hade vunnit gehör eller ej. Det kommer sannolikt inte att hända så värst mycket i opinionen förrän det drar ihop sig till valrörelse. Och dit är det ju faktiskt långt.
Med det sagt, torde det ändå stå klart att det inte heller går att hävda att den nuvarande partiledningens linje att i varje läge underordna partiet högern och Kristersson, är någon vinnare. Tvärtom har ju L backat.
Och det är faktiskt inte så svårt att förstå väljarnas skepsis. Ty faktum är ju att Liberalerna just nu präglas av rent nattsvart pessimism med inslag av ren panikångest. Det framgår om inte annat av de tillkämpat glada utrop över den opinionsmätning som nyligen visade att högerväljarnas förtroende för Sabuni hade ökat.
De som ägnade sig åt detta borde – faktiskt – rannsaka sig själva. För hur är det väl egentligen fatt när man hyser en sådan förtröstan över att den egna partiledarens popularitet ökar inom ett annat partis väljarkår? Det för bara i alltför hög grad tankarna till den drunknandes tendens att gripa efter halmstrån.
Trots det, låt oss, om inte annat så för diskussionens skull, anta att manövern skulle lyckas. Att det skulle finnas ett gäng väljare som kan tänka sig att ge sitt stöd till L för att säkra Kristerssons upphöjelse till makt och härlighet. Och att den kadern är tillräckligt stor för att kompensera för mer än det bortfall som skett och sker när L överger sin traditionella mittenroll. I det läget blir frågan: vad händer nu då?
Två scenarier är möjliga: 1 Det blir en regering med M, KD och L där SD fungerar som stödparti. Att SD skulle få vara med i en ny regering är – trots allt – osannolikt. Det är frågan om man faktiskt själva skulle vilja det. 2 det blir en ren högerregering där såväl L som SD utgör delar av underlaget i Riksdagen.
Det första scenariot är en ren mardröm för Liberalerna. En regering där L utgör en liten del och som sitter på nåder av Åkesson. Vi vet att SD inte drar sig för att fälla en sådan regering om man inte går dem till mötes. Det kommer inte Liberalerna att klara. Då, om inte förr, är partiets undergång säker.
Det andra är inte mycket bättre. Man kommer inte att ha mycket att säga till om utan riskerar att komma bort helt i den dragkamp som säkert blir följden inom högern.
Återstår bara att lägga om kursen. Och där kan man – faktiskt – lära sig en del av Åkessons gäng. För säga vad man vill, de har hela tiden arbetat långsiktigt och följt sin strategi, medan såväl L som andra partier mer har reagerat på skeendet snarare än agerat för att ha koll på saker och ting.
Den kursändringen ska framförallt innebära att slå an en optimistisk ton i samhällsdebatten i kontrast till ytterkanternas respektive domdedagsdomderande. Och stå i kontrast till den nuvarande inriktningen att underordna sig andra partier och konstellationer. Det är genom att markera åt både höger och vänster vi kan nå framgång. Inte genom att krypa in i högerburen.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna