Blinda fläckar
Dagen började med sol, men nu faller regnet igen. Kanske var det så norrmännen kände denna dag, den 17 maj 1814, när de utropade sin självständighet och valde att hämta sin tilltänkta kung från det danska kungahuset.
För det blev ju, som bekant, inte så mycket av just den saken. De tvingades in i en union med Sverige som skulle vara till 1905. Som tur var blev upplösningen fredlig. Inte minst liberalerna under ledning av Karls Staaff, spelade i det avseendet en viktig roll.
Egentligen var det svenska intresset av just Norge inte särskilt stort. Att det fanns olja i Nordsjön, var ingen som visste på den tiden och det hade hursomhelst inte kunnat utnyttjas med den tidens teknik. Skälet till att man ville ha unionen var att man – bokstavligen – ville ha ryggen fri om det skulle bli krig igen.
Man bör ha i minnet att Danmark inte hade gett upp tanken på att ta tillbaka Skåne, Blekinge och Halland. När Norge inte längre hängde ihop med Danmark, fanns ingenstans att hämta virke till att bygga krigsfartyg. Och utan sådana var alla tankar på en återerövring av det gamla Östdanmark orealistiska.
Så blev det alltså, och en följd av just dessa omständigheter var att blekingen Åkesson kunde anse sig som svensk. Det finns alltid baksidor av ett skeende.
Vad Sverige eftersträvade var att säkra landets neutrala position om det skulle bli ett nytt krig mellan stormakterna. Det här var ju precis i slutfasen av Napoleonkrigen. Med tiden växte det fram en tanke på att Norden skulle utgöra ett neutralt område som varken den ena eller den andra stormakten skulle kunna göra anspråk på.
När andra världskriget bröt ut, visade det sig att det här var en illusion. Såväl Norge som Danmark drog efter kriget slutsatsen att det var Nato som kunde ge dem säkerhet, medan Sverige, och då framförallt S med Erlander i spetsen, envist hävdade sin neutralitet. Det vill säga utåt. I hemlighet hade man ett långtgående samarbete med USA och Nato.
I boken ”Hemligstämplat” av Michael Fredholm avslöjas med pinsam tydlighet hela det formfulländade hyckleri som Erlander och Palme ägnade sig åt. Ett hyckleri som sätter sin prägel på politiken den dag som idag är.
Liberalerna har under ganska så lång tid förespråkat att Sverige ska slänga hela denna bråte på soptippen och säga precis som det är, att ett inträde i Nato egentligen bara är en bekräftelse på det som redan gäller i praktiken. Förutom att Sverige inte har någon talan där besluten fattas utan bara har att hänga på. Precis som Norge får göra när det gäller EU. Både de och vi har våra blinda fläckar.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna