Fredag. Dags att rusta sig för helgen. Kallt är det. – 9 grader i Visby i april. Det låter onekligen som ett aprilskämt. Vår nye hushållsarbetare, robotdammsugaren Roald II, brummar på övervåningen. Han är, tyvärr, inte så värst mycket listigare än sin föregångare, Särskilt matthörn är en svaghet.

Själv har jag varit och bunkrat och fyller, om än inte ladorna, så åtminstone skafferiet och kylen. Så tillvaron känns ändå behaglig. Men det är förstås ändå bra att ta höjd för att det kan komma saker man inte hade räknat med, som en köldknäpp. Snöskyffeln är inte undanstoppad och vinterdäcken får allt vara på ett tag till.

Läser i dagens tidning hur ortens tunbergare, för vilken gång i ordningen, kritiserar kommunledningen för obefintligt ledarskap i ”klimatfrågan”. Känns inte så där vältajmat med tanke på temperaturen idag, även om man alltid måste vara medveten om att väder och klimat faktiskt inte är samma sak.

Det som presenteras är dock den vanliga civilisationskritiska skåpmaten. Ett budskap som dock är dömt att misslyckas med att få gehör för. Skälet till det är i grunden ganska enkelt. Mänskligheten har alltsedan vi kom till som art gjort allt vad vi kan för att göra tillvaron så bekväm som möjligt. Vilket Roalds existens i vårt hus är ett exempel på. Om man inte tar med det i beräkningen, talar man för döva öron.