Val i Danmark idag. Anses vara mycket svårt att förutse hur det går. 14 partier ställer upp och med en spärr på två procent, kan det mycket väl bli en tämligen brokig församling i Folketinget.

Dansk politik skiljer sig en hel del från svensk. Till och börja med har Socialdemokraterna aldrig haft en så stark ställning som här. Vidare finns inte heller någon motsvarighet till Centern. Jordbruk är Danmarks verkliga basnäring, vilket gjort att man knappast behövt något eget parti för att främja dess intressen. Det finns två liberala partier, Venstre och Radikale Venstre, det senare mer socialliberalt.

Det som har hänt inför årets val är att två profiler från Venstre har brutit sig loss och startat eget. Deras respektive profil är aningen oklar, men med tanke på att det ena leds av Venstres tidigare ledare, Lars Lökke Rasmussen, kan man nog anta att det inte handlar om någon mer revolutionär historia.

Dansk liberalism är i grunden inte heller samma som här. Den vilar på den strömning som brukar kallas för nationalliberalism. Den spelade en avgörande roll när Danmark lämnade det kungliga enväldet, så sent som 1848. Nationalismen har alltid varit stark, förmodligen av historiska skäl. Landet krympte från att ha varit Nordens stormakt fram till mitten av 1600 – talet till en småstat när man förlorade Skånelandskapen till Sverige och landets södra del till det framväxande Tyskland på 1800 – talet.

Den 1 november 1814 hölls fredskongressen i Wien efter Napoleonkrigens slut. Nordens karta ritades om helt. Finland hade varit svenskt sedan tidig medeltid men var nu under ryskt styre. Norge hade varit förenat med Danmark i en dubbelmonarki lika länge, men hade nu tvingats in i en union med Sverige. Länderna här i norr var nu tvungna att försöka hitta sina roller i denna nya verklighet.

Det lyckades ju ändå ganska bra. Så även om det också kommer att bli litet rörigt i Danmark efter valet, ska det nog lösa sig ändå.