Den här dagen, den 17 februari 1979 var en svart dag för den socialistiska vänstern. Kina invaderade Vietnam. De två länder som vid sidan av Sovjetunionen hade setts som något av den goda sidan i Vietnamkriget som hade nått sitt slut fyra år tidigare.

Om det var något som triggade vänstervågen i Sverige och västvärlden i övrigt på 70 – talet så var det förstås Vietnam. För vänstern var det en i det närmaste perfekt storm. En stort västland, ansett som kapitalismens högborg, anföll ett litet land i Asien. Ett land som sade sig vara kommunistiskt.

Det var lätt att känna sympati för ett land som slogs mot en övermakt. Men det var förstås aldrig hela sanningen. Kineserna och vietnameserna var inga kompisar. Under hela Kinas historia har landet ägnat sig åt imperiebyggande, oavsett kejsardynasti. Den nuvarande är förstås inget undantag. Men Vietnam rådde man aldrig på. Och när ländernas intressen kolliderade, var kriget ett faktum.

Vietnam hade nämligen tidigare invaderat det med Kina allierade Kambodja och störtat Pol Pots Röda Khmerer – regim. En annan av vänsterns idolregimer, tillika en av de grymmaste som någonsin skådats. Till sist var det nog bara Jan Myrdal som var ensam om att försvara den vidriga regimen.

Kriget slutade väl i stort sett oavgjort, men för vänsterns alla olika bokstavskombinationer, VPK, SKP, RMF, KFML och KFML (r) etc, etc var det däremot en högst kännbart nederlag. Efter det kan man nog säga att luften slutgiltigt gick ur de så tidigare kaxiga 68 – orna.