Så var det alltså Kvinnodag igen. Som någon har påpekat, borde alla dagar väl vara det, men nu är det i alla fall denna dag som det gäller.

Det är i stort sett omöjligt att i det här läget låta bli att tänka på hur det just brukar vara kvinnorna och flickorna som brukar vara de mest utsatta vid krig och konflikt. Det har vi sett ske också i Ukraina.

Det kan tyckas svårbegripligt om nu Putin vill ha en lydig och undergiven del av det han tydligen ser som en rättmätig del av imperiet. För om det är något som framkallar raseri och hämndbegär så är det väl precis ett sådant beteende.

Så långt brukar dock aldrig förtryckare tänka. Däremot så vet de att om det finns något sätt att skada ett samhälle eller ett folk så är det att angripa kvinnorna. Det är ju de som bär fram nästa generation.

Den 8 mars 1677 intog den svenska armén Karlshamn i Blekinge. Staden hade fungerat som stödjepunkt för snapphanarna, den gerilla som stred mot det som säkerligen sågs som svenska ockupanter. Skånelandskapen hade då bara tillhört Sverige i knappt två decennier.

På den tiden fanns inga kvinnodagar. Hur det än hade varit med den saken, såg man från svenskt håll säkert på upprorsmän och deras uppbackare med allt annat än blida ögon.

Blekingarna skulle dock förbli svenska, deras bräkande dialekt till trots. Men om så inte varit fallet, hade vi i alla fall sluppit ha Åkesson i Sveriges Riksdag.