Den 5 maj 1821 gick Napoleon ur tiden på ön S:t Helena där han satt fången. Britter, Ryssar och Preussare hade segrat över den franske kejsaren 1815 och sex år senare dog han på en liten ö långt ute i Atlanten. Kungligheterna i de tre segrande länderna drog antagligen en suck av lättnad.
Idag är tyska och ryska kungar och kejsare ett minne blott. Även om en viss Putin försöker återupprätta något slags ryskt imperium, tror nog inte ens han att han är härskare av guds nåde eller liknande.
Den brittiske kungen finns däremot kvar. Och vid kröningen imorgon ska han tydligen bli smord med ”helig olja”. Det förefaller dock inte troligt att han lever i tron på att han skulle ha något speciellt uppdrag av högre makter.
Tvärtom bör han nog betänka att när brittiska kungar försökt sig på att utmana makterna, det vill säga parlamentet, har det inte gått särskilt bra.
Två kungar har burit namnet Charles före den nuvarande. Den förste blev nackad av Cromwell på 1600 – talet sedan han förlorat inbördeskriget mot Cromwells puritaner. En kristen sekt som ville förbjuda allt som kunde tänkas göra livet roligt. Den tidens talibaner, alltså.
Sonen, Charles II, skulle komma ett efterträda Cromwell efter dennes död. Vid det laget var folk hjärtligt trötta på puritanismen. Men hans försök att hävda kungamakten gick inte heller något vidare, även om det inte blev några fatala följder för hans del.