Hur skulle Sverige reagera på en sådan fråga? Mest troligt skulle nog de flesta tro att det är ett dåligt aprilskämt. Men nu har en liknande förfrågan ställts – på fullaste allvar.

USAs president har formellt frågat Danmark om de får köpa Grönland!

Först tog man det i Danmark precis som vi skulle ha tagit det, som ett dåligt skämt – tills man insåg att Trump menade detta på fullaste allvar. När man tydligt markerade att Grönland under inga omständigheter är till salu så valde Trump att ställa in sitt besök i Danmark den 3 september.

I Trumps värld är internationell politik business, Grönland har en strategisk betydelse och vilar dessutom på några av jordens största kvarvarande oljefält. Ge dem ett bud och köp ön till ett bra pris. Ytterligare en gång bevisar han det faktum att han är fullständigt inkompetent och oberäknelig. Han utgör ett hot mot världssäkerheten och hans internationella ageranden har hittills varit katastrofala.

Hans första internationella ingripande var att liera sig fullt ut med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Med stora avtal om handel av Amerikansktillverkad militär utrustning och en gemensam fiende – Iran, backade han upp dessa båda terroriststödjande länder i deras blockad av Quatar – tills utrikesministern Rex Tillerson sprang in på Vita Huset och röt till. USA hade nämligen deras största militära bas just i Quatar, en bas av enorm strategisk betydelse för USA i mellanöstern och dessutom en bas som var direkt nödvändig i USAs pågående krig i Afghanistan. Trump hade alltså ingen aning om att USAs största militära bas där låg i Quatar! När han väl insåg misstaget tvingades han be prinserna i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten om att inte invadera Quatar – vilket var deras nästa planerade steg.

Hans nästa ingripande var hans i efterhand fullständigt misslyckade diplomatiska möten med Nordkoreas ledare.

Så kommer ytterligare en bomb – USAs erkännande av Jerusalem som huvudstad för Israel, samt erkännande av Golanhöjderna som Israeliskt territorium. Den efterföljande ”deal of a century” för fred i Israel/Palestina som presenteradess av Jared Kushner misslyckades totalt – föga förvånande.

Så kommer vi då till det mest allvarliga, relationen till Iran. För den eskalerande och allvarliga konflikten med Iran är en direkt följd av att USA brutit sitt avtal med Iran – Iran Nuclear Framework Deal. Samtidig valde Trump att köra en hård linje gentemot Iran vilket eskalerat konflikten till en farlig nivå. Dessutom innebar avtalsbrottet att Iran fullt lagligt kunde lämna det.

Lägg därtill USAs helhjärtade stöd till det katastrofala kriget i Jemen samt USAs blockad av FNs fördömmande av general Haftars blodiga angrepp i Libyen – som stöds och finansieras av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Trump är som president högsta befälhavare i USA vilka i sin tur innehar posten som högste befälhavare i NATO.

Jag har alltid varit emot att Sverige ska bli medlem i NATO. När nu Trump är USAs president är det för mig fullständigt ofattbart att politiska partier i Sverige fortsatt driver på för att vi ska bli medlemmar i NATO.

Nu sitter Danmark i den bisarra situationen att man som medlemsland i NATO förväntas delta i Trumps ”internationella flotta för säkerhet” i Hormuzsundet. Och samtidigt ska man behandla ett skambud om Grönland.

Många europeiska länder gör nu allt för att reparera de skador som Trump åsamkat relationen med Iran.  Jag tycker att Margot Wallström gör helt rätt som tar emot Irans utrikesminister för att ha en direkt  och rak dialog med Iran. Och jag hoppas innerligt att Sverige står på samma linje som Tyskland – i att inte delta i Trumps ”internationella flotta” i Hormuzsundet.

Sverige har en strategiskt viktig roll i Europa och det är otroligt viktigt att vi förhåller oss neutrala – med en stark tro på diplomatiska relationer.

Freden kan endast bevaras genom neutralitet och starka diplomatiska relationer. USA gör tvärtom: En aggressiv retorik och en upplåsning i militäriska allianser är ett förödande historiskt recept för att hamna där ingen vill vara. I krig.

I helgen ägde ytterligare ett avskyvärt terrorattentat mot en Moské rum. Lyckligtvis övermannades gärningsmannen men det kunde slutat riktigt illa. Det är tyvärr inte första gången en Moské utsätts för ett terrorattentat och med Christchurch i färskt minne är det oroväckande att ytterligare ett terrorattentat i år riktats mot en Moské. Det är dessutom det andra terrorattentatet med ett tydligt anti-islamiskt motiv som drabbat Norge.

Dessutom är det knappt en vecka sedan USA drabbades av ytterligare ett högerextremt terrorattentat.

Högerextremismens framfart i västvärlden måste tas på största allvar! Men för det krävs ett gränsöverskridande samarbete.

Det är därför direkt pinsamt att i ett så allvarligt läge följa den pajkastning som nu pågår mellan Ygeman och Listhaug. För båda har rätt – och skulle vinna väldigt mycket på att lyssna på varandra.

Ygeman har rätt, två gånger har Norge drabbats av högerextrema terrorattentat och båda gånger har det utförts av norska individer. Dessutom stämmer det att Fremskrittspartiet som haft en starkt islamofobisk retorik tillåtits in i finrummet genom att få vara i regeringsställning sedan 2013.

Men Listhaug har också rätt, den nynazistiska rörelsen har vuxit starkt i Sverige och nu är det i vårt land som de har sitt starkaste fäste. Det är med vårt land som bas som de mobiliserar för fullt för att växa i andra nordiska länder.

Det är allvar nu och i Finland har man valt att agera hårt mot Nordiska motståndsrörelsen – en kriminell högerextremistisk och antidemokratisk organisation som profiterar på vårt samhälles grundläggande rättigheter – yttrandefrihet, tryckfrihet, pressfrihet, m.m. Samtidigt vill de själv avskaffa dessa rättigheter.

Flera grannländer har uttryckt en oro mot den växande högerextremistiska rörelsen i Sverige och detta måste vi ta på allvar. Jag förväntar mig därför att våra ministrar nu – i god dialog med våra grannländer tar högerextremismens framfart på högsta allvar – och agerar. NU!

Dessutom, på bloggar, sociala medier, högerextrema sidor m.m. sprids djupt islamofobiska konspirationsteorier – så även i Umeå. Jag avslutar med de oerhört kloka orden av Öyvind Strömming – journalist och vittne i rättegången mot Breivik:

– I mina efterforskningar hade jag närmat mig det mörka nätet, där bloggare och skribenter var helt uppfyllda av islam och muslimer som problem och hade täta kontakter med varandra, men också med högerradikala och högerextrema partier i Europa. Tre saker bekymrade mig. Det första var denna ideologis våldspotential, uttryckt i oroande konspirationsteorier och hat riktat mot invandrare, men också mot myndigheter och politiker. Det andra var att denna våldspotential och terrorhot fick passera helt obemärkt, varken politiker eller media verkade särskilt intresserade. Det tredje som bekymrade mig var hur detta tankesätt, eller i alla fall delar av det, närmade sig den politiska mittfåran, säger Öyvind.

– Vi måste utmana konspirationsteorierna och myterna som sprids om invandrare och islam, avslöja lögnerna. Vi lever farligt om vi normaliserar och banaliserar konspirationsteorier och högerextrem ideologi. Då banar vi väg för extrema politiska krafter, något som flera parlamentariska partier faktiskt gör i dag, säger Öyvind.

Nu är Anders Ågren (M) i farten igen med en ny ”skandal”. Det var uppenbarligen så upprörande och viktigt att han skrivit om det tidigare på blogg och sociala medier.

Det finns många viktiga frågor att tackla i den kommunala politiken. Denna ”skandal” är definitivt inte en fråga som ligger högt på min dagordning.

Så vad handlar det om? När kommunfullmäktige i juni inleddes ställde sig plötsligt ett antal personer upp och höll i en stor banderoll där det stod: ”Utlys klimatnödläge nu!” De stod där tyst i några minuter, och när någon från presidiet gick upp för att be dem sluta så tog de ner banderollen och gick ut – lugnt, tyst och fredligt.

Var det så himla allvarligt? Jag anser inte det. Tvärtom, jag anser att fredlig aktivism är en värdefull del av vår demokrati. Ett samhälleligt ideellt engagemang för en viktig fråga för oss alla. Så länge budskapen inte är olämpliga eller angripande mot någon har jag inga problem med att det.

Jag tycker dessutom att Alice Nikmanesh – kommunfullmäktigeledamot för Miljöpartiet i Umeå – i artikeln som Ågren hänvisar till, formulerade sig på ett klockrent sätt som väl sammanfattar Miljöpartiets åsikter i denna fråga.

När det gäller den miljöpartist som deltog så anser jag däremot att vi som förtroendevalda måste hålla oss inom de spelregler som finns. Detta är något vi kommer att ta upp på vårt kommande kommungruppsmöte.

Man kan självklart fråga sig om denna aktion är rätt väg att gå. Fridays for future har valt en annan väg där man varje fredag stått utanför kommunhuset. De har fört samtal med alla partier som velat ha en dialog. De har även lyckats styra upp ett möte där representanter från de flesta partierna deltog – för att komma igång med diskussionerna om vad vi behöver göra för att minska kommunens klimatutsläpp. Denna väg tar längre tid men i förlängningen tror jag att det ger mer resultat.

Mycket har hänt inom miljö och klimat i Umeå under det dryga halvår som jag haft förmånen att vara ordförande i kommunstyrelsens hållbarhetsutskott. Men jag vill inte ta åt mig äran, för jag vet att våra framsteg nu till stor del beror på våra föredömliga medarbetare i kommunen. Med stor kunnighet, ihärdigt och målmedvetet arbete, framgångsrika och innovativa projekt, delaktighet och dialog med våra invånare, samt värdefullt internationellt nätverkande har deras arbete sakta men säkert burit frukt.

Det som förändrats under min tid i politiken är att frågor om miljö och klimat fått en helt annan dignitet, politiskt och allmänt. I hållbarhetsutskottet lyfts nu plötsligt frågor om miljö och klimat, landsbygdsutveckling, social hållbarhet och folkhälsa till högsta politiska nivå. Och utanför kommunhuset – varje fredag (oavsett väder!) – har vi nu ett invånarengagemang med fokus på omställningen till ett hållbart Umeå som flåsar oss politiker i nacken. Jag är full av beundran för deras engagemang!

Umeå andas mycket optimism och mycket vilja. Vi växer och utvecklas som kommun. Vi ser samtidigt även positiva förändringar inom miljö & klimat där i synnerhet våra resvanor lokalt och nationellt börjar förändras. Samtidigt har Umeå under sommaren fått ett flertal positiva besked – ett stort statligt anslag för satsningar på infrastruktur för gång, cykel och kollektivtrafik, samt beviljade projektmedel för ”Klimatneutralt Umeå 2030”. Och nu i höst är det dags för Umeå att anta nya viktiga miljömål.

Så vad är nästa steg? Var ska vi lägga krutet för att minska våra utsläpp – vilka åtgärder har bäst effekt?

Jag har listat fyra viktiga områden där jag tror att vi snabbast samt på lång sikt får ut mest effekt i omställningen till ett miljömässigt hållbart Umeå.

1. Våra resor

De kartläggningar som vi under projektet koldioxidsnåla platsen gjort visar tydligt att det är transporterna som idag är Umeås största utmaning. I den senaste mätningen av Umeås klimatavtryck framgår att transporterna står för 47 %. Så vad kan vi då göra? Först och främst är vi beroende av statens satsningar på vårt nationella järnvägsnät. Lika viktigt som Norrbotniabanan är för övre Norrland, lika viktig är Nya Ostkustbanan för oss i Umeå. Snabbare, effektivare och mer tillförlitliga förbindelser har en avgörande betydelse för att få över person- och godstransporter på järnvägen. Samtidigt är det glädjande att vi redan nu ser ett tydligt skifte – allt fler väljer att ta tåget söderut medan allt färre väljer att ta flyget.

När jag lyfte upp kommunens flygresande på dagordningen i hållbarhetsutskottet så blev det en ögonöppnare för oss alla. Kommunens flygresor hade mer än fördubblats – på två år! Vi valde därför att göra en ordentlig kartläggning av kommunens flygresor. Denna är nödvändig för att se var vi kan börja kapa ner på flygresor som inte är nödvändiga. Som steg två har vi bett om förslag från stadsledningen över hur vi kan införa en avgift för klimatkompensation inom kommunen för flygresor som beställs. Ordet klimatkompensering är i detta sammanhang egentligen inte helt korrekt. Men kontentan är att flygresor blir t.ex. 30 – 50 % dyrare, och de pengar som då betalas in till kommunen som klimatkompensation används till kommunala satsningar på miljö och hållbarhet. Funkar det? Absolut, och det var ytterst lärorikt att få höra Marcus Friberg – gruppledare för Miljöpartiet i Helsingborg berätta om de positiva erfarenheterna av detta i Helsingborg.

När vi i Miljöpartiet fick igenom ett uppdrag till kommunens verksamhet om att ta fram en handlingsplan för att minska våra kommunala utsläpp i enlighet med Parisavtalet var det just för att vi ville få kommunen själv till att börja ställa om. Vi kan inte lägga allt ansvar på våra invånare och företag – kommunens verksamhet måste göra sitt. Även i kommunen är transporter vår stora akilleshäl. Men förutom att minska våra flygresor finns det mer som vi kan göra.

Kommunalt samordnad varudistribution

Det var så otroligt intressant och lärorikt att göra ett studiebesök i österlenskommunerna Tomelilla, Simrishamn och Ystad för att se hur de samordnat varudistributionen. Varje dag sker ett stort antal varutransporter till alla våra kommunala verksamheter – oftast med lastbil. Så även i Umeå.

Jag återkommer i ett senare inlägg till hur kommunalt samordnad varudistribution fungerar – men utan kommunala investeringar kan man genom detta minska varutransporter till kommunala verksamheter med uppemot 70 %!

Flygresor och varutransporter, nu har vi kommit en bit på väg. Låt oss fortsätta under temat transporter.

Möjliggör för våra invånare – i hela kommunen att kunna göra hållbara resval!

Här är satsningarna i årets budget på kollektivtrafiken viktiga. För att man överhuvudtaget ska kunna färdas kollektivt även på landsbygden så måste turtätheten öka. Men här kan även modellen med pendlarparkeringar spela en viktig roll. Det möjliggör för invånare på landsbygden att med bil snabbt kunna ta den korta sträckan till närmsta by med kollektivtrafik, ställa bilen och hoppa på bussen. Utöver detta är det viktigt med satsningar på att bygga ut cykelleder mellan tätortsnära samhällen och Umeå tätorts cykelnät.

Utöver det så kan vi ta lärdom av hur man framgångsrikt – i Oslo men även Reykavik – arbetat för att stödja utbyggnaden av effektiv laddinfrastruktur vid hemmet för laddning av elfordon. För det visar sig att det är där vi helst vill ladda vår elbil. Vid vårt hus, vårt garage för vår bostadsrättsförening eller hyresfastighet. Är dessa laddmöjligheter väl utbyggda går utvecklingen snabbt. I Oslo är c.a. 70 % av alla nyköpta bilar elbilar.

I tätorten är det viktigt att vi fortsätter vår satsning på hållbara transportmedel – enligt plan – med ökad turtäthet, elektriskt drivna bussar, bättre gång & cykelleder, osv.

2. Hållbart byggande

I en växande kommun som Umeå är detta område av oerhörd betydelse. Det består av två saker:

– En väl genomtänkt planering

– Hållbart nybyggande

När tätorten växer är det så oerhört viktigt att vi tänker rätt från början – och håller oss till våra ambitiösa planer i våra översiktsplaner. Det måste finnas en närhet till samhällsservice, matvarubutik, kommunal verksamhet, kollektivtrafik, gång & cykelleder samt tillgång till grönområden.

Själva byggandet av nya bostäder är nästa viktiga steg. När man bygger traditionellt – i betong – så leder det till höga utsläpp. Därför är den pågående trähusstrategin viktig för det hållbara byggandet i Umeå. Utöver det är det viktigt att, än en gång, tänka rätt från början. Här behöver man se till helheten – byggande, energianvändning, hållbara transportmöjligheter, blandade boendeformer för social hållbarhet, samnyttjande av lokaler, tjänster och resurser, m.m. Detta i kombination med en god hållbar väl genomtänkt planering är nyckeln till framgång.

3. Ett avsked till slit- och slängsamhället

Redan nu arbetas det både kommunalt – samt via lokala entreprenörer och ideella initiativ, för ökat återbruk. Här måste vi bli bättre på att satsa på återbruk. Vi måste uppmuntra våra lokala entreprenörer som satsar på verksamheter inom reparation av kläder, prylar, verktyg och maskiner. Här finns en stor potential för nya digitala delningstjänster där vi kan utbyta verktyg, tjänster, kläder och prylar, erfarenheter och kunskap, m.m.

4. Hållbart jordbruk

Vårt lokala jordbruk är oerhört viktigt för oss och våra jordbrukare gör ett ovärderligt arbete. Jordbruket är ett viktigt område där man internationellt på olika platser samt med olika metoder framgångsrikt minskat utsläppen inom jordbruken – samtidigt som man förmått att öka intäkterna för jordbrukarna. Därför vill jag – i samklang med LRF, SLU och våra lokala aktörer få till en konferens där vi kan få hit internationell expertis inom området, samtidigt som vi kan samverka och knyta band. För vår del i kommunen är det av högsta vikt att finnas till hands för våra bönder – få veta direkt av dem hur vi på bästa sätt kan bistå dem!

5. Var har vi kolsänkorna?

Det är tyvärr så att vi måste agera på alla fronter för att minska våra utsläpp. Klimatförändringarna gör sig allt mer påtagliga och vi kan rent enkelt inte fortsätta på samma spår. Detta är vår tids största utmaning! Därför måste vi även börja titta på vad vi kan göra som MINSKAR mängden CO2 i atmosfären. Men här har vi i Umeå en stor möjlighet. Genom satsning på forskning och utveckling samt samverkan mellan universitetet, Umeå energi, Dåva Deponi, Vakin, m.m. kanske vi kan utveckla våra metoder och satsa på beprövade internationella erfarenheter för lagring av CO2. Vi har dessutom vår skog, och här spelar vårt nyttjande av skogen en viktig roll. Men detta är ett större kapitel i sig som jag återkommer till i en senare bloggartikel.

För åtta år sedan utsattes Norge för det mest hänsynslösa terrorattentatet någonsin – mer förödande än något annat attentat i HELA norden under de senaste århundraden. Terroristen var en vit etnisk norsk ung man och angreppet var riktat mot norska ungdomar, något som för oss allra flesta är fullständigt ofattbart.

Det är således självklart att följdfrågan blev: Är attentatsmannen psykiskt sjuk eller instabil? För hans paranoida världsbild och hans hänsynslösa agerande kan omöjligt vara ”normal”.

Men den rättspsykiatriska bedömningen konstaterade att terroristen inte var just psykisk sjuk, men radikal extremist. För radikal fanatism kan i värsta fall leda till för mänskligheten fullständigt ofattbart och besinningslöst agerande – förutom för just terroristen. För i dess värld tenderar hen sjukt nog göra mänskligheten en tjänst.

Var går gränsdragningen mellan en psykisk störning och en paranoid men medveten ideologisk radikalism? Och hur kan en sådan radikalism föda övertygelse och aktion från internets mörka sida?

En av expertvittnena i rättegången var den norske frilansjournalisten Öyvind Strömming som skrivit en bok om högerextrema och islamfientliga nätverk i Europa.

Öyvind har under många år fördjupat sig i just denna fråga och det som han beskriver är något som tyvärr mynnat ut i ytterligare ett flertal attentat runtom i vår omvärld – i Sverige, Italien, USA och Nya Zeeland för att nämn några exempel. Så här beskriver han resultatet av sin forskning:

– I mina efterforskningar hade jag närmat mig det mörka nätet, där bloggare och skribenter var helt uppfyllda av islam och muslimer som problem och hade täta kontakter med varandra, men också med högerradikala och högerextrema partier i Europa. Tre saker bekymrade mig. Det första var denna ideologis våldspotential, uttryckt i oroande konspirationsteorier och hat riktat mot invandrare, men också mot myndigheter och politiker. Det andra var att denna våldspotential och terrorhot fick passera helt obemärkt, varken politiker eller media verkade särskilt intresserade. Det tredje som bekymrade mig var hur detta tankesätt, eller i alla fall delar av det, närmade sig den politiska mittfåran, säger Öyvind.

För mig som politiker i Umeå känns den verklighet som Öyvind beskriver sorgligt nog alltför välbekant. Vilda konspirationsteorier med ytterst vag ”bevisning” som får passera obemärkt. Politiska rörelser som hårfint balanserar vad man driver i våra demokratiska församlingar – politiskt inom korrekthetens ram – med det som man sedan sprider i bloggar och sociala medier – vilda och fullständigt ogrundade konspirationsteorier.

Det är en hårfin balansgång som ofta tippar över. I vårt mångkulturella samhälle, hur säkerställer vi att de demokratiska grundvärderingar som byggts upp i vårt svenska samhälle värnas? Vi får inte vara naiva för externa religiösa influenser. Vi måste våga se, granska och tackla hot som uppstår mot vårt demokratiska svenska värderingsmässiga fundament. Till exempel när det gäller pojkar och flickors lika rätt till makt över sitt eget liv – en grundläggande värdering i vårt svenska samhälle. Det finns många frågor som i sig är högst relevanta såsom hedersrelaterat våld och förtryck, den rådande antisemitismen och homofobin, kampen mot all form av våldsbejakande extremism – så även islamism – etc.

Men det måste finnas en balans och då måste vi ha en lika stark medial och politisk nolltolerans mot alla former av vilda ogrundade fanatiska konspirationsteorier. Precis som Öyvind själv konstaterar:

– Vi måste utmana konspirationsteorierna och myterna som sprids om invandrare och islam, avslöja lögnerna. Vi lever farligt om vi normaliserar och banaliserar konspirationsteorier och högerextrem ideologi. Då banar vi väg för extrema politiska krafter, något som flera parlamentariska partier faktiskt gör i dag, säger Öyvind.

Så sant. Och det är precis vad jag förväntar mig av lokalpolitiken och vår granskande media framöver. Det är dags för att vi på allvar börjar tackla och syna de rådande vansinniga konspirationsteorierna som sprids i Umeå.

Järnvägen har en viktig roll för omställningen till hållbara transporter. Satsningar på upprustning av vår järnväg, utbyggnad och förstärkning av våra stambanor samt satsning på höghastighetståg mellan Sveriges storstadsregioner möjliggör för mer gods- och persontransporter via järnväg.

Att få över mer godstransport från lastbil till järnväg är viktigt för miljö och det avlastar vårt vägnät. Med snabbare tågförbindelser blir tåget mer konkurrenskraftigt gentemot flyget.

Hur gör vi då med de långväga personbilstransporterna? För i vårt långa land är det många som reser med bilen, och ibland – av olika skäl – behöver man faktiskt ta med sig bilen på resan.

I Finland har man nattågstransporter mellan Helsingfors och Rovaniemi. Där kör man ombord  bilen på tåget och sedan har man en bekväm tågkupé med sängar, dusch och toalett. Man reser miljövänligt, bekvämt och trafiksäkert. Med hjälp av denna tåglinje som även avgår från Åbo och Tammerfors får man över personbilstrafik från väg till järnväg.

Skulle detta kunna vara möjligt även i Sverige? Med ett nattåg från exempelvis Skellefteå skulle alla som behöver färdas med bil mellan huvudstaden och norra Sverige slippa över 8 timmar bilfärd längs med E4. Istället kan man bekvämt köra ombord på tåget och sova lugnt hela resan. Elbilar skulle dessutom kunna laddas under färden.

När väl satsningen på Nya Ostkustbanan är genomförd kan ett tåg med en hastighet på 200 km/h utan stopp trafikera Umeå – Stockholm på c.a. 3-4 timmar. På samma tid är det idag möjligt – utan stopp – att trafikera Malmö-Stockholm. Ett alternativ skulle då kunna vara biltåg dagtid på sträckan Malmö/Lund – Stockholm – Umeå. Förutom miljövinsterna samt att man avlastar vägnätet så finns det en rad fördelar för bilresenärerna.

1. Man kan sitta bekvämt i ett tåg och chilla istället för att sitta i bilen bakom ratten i flera timmar.
2. Man sparar tid då tågresan går klart snabbare än att köra sträckan med bil
3. Det är mer trafiksäkert för resenären då man undviker risken för trafikolyckor

Vilket alternativ som är mest optimalt behöver givetvis utredas, men biltågen skulle kunna vara ett möjligt tillskott i morgondagens tågtransporter i Sverige.

För två dagar sedan nåddes vi av nyheten att svensk vindkraft sätter nya rekord. Vi tillverkar nu lika mycket vindkraftsel som Norge och Danmark tillsammans. Under de sex första månaderna 2019 producerades 10 Twh och om utvecklingen står sig kommer 20 Twh vindkraftsel produceras i Sverige under 2019, långt över något tidigare år.

Det är en imponerande utveckling och vindkraften har ökat sin andel av elproduktionen i Sverige från 0,3 % år 2001 (0,5 Twh) till 11 % år 2018 (17 Thw). Står sig utvecklingen för 2019 så ökar vindkraftens andel av elproduktionen i Sverige troligtvis ytterligare.

I artikeln med färsk statistik om vår svenska elproduktion slår man även fast följande:

”Samtidigt som det kommer rapporter om brist på el i vissa delar av landet slår den svenska elexporten rekord. Bristen beror på att ledningarna inte alltid räcker till, inte på att det produceras för lite el.”

Vi har alltså en kapacitetsbrist i elnätet – inte i elproduktionen! Därför borde debatten lägga fullt fokus på hur vi löser elnätets kapacitetsbrist.

Ytterligare en följande viktig sak som tas upp i artikeln är följande:

”En viktig förklaring till den ökade elexporten är Finlands behov av el från utlandet till följd av landets kraftigt försenade utbyggnad av kärnkraften.”

Samtidigt så har vindkraftsproduktionen i Finland halkat rejält efter, nu kommer 5,6 % av Finlands elproduktion från vindkraft. Det hänger på sätt och vis ihop med Finlands val att satsa på kärnkraften. Redan år 2005 beslutades om att bygga en ny reaktor (Olkiluoto 3) som planerades att tas i drift c.a. 2009-2010. Nu hoppas man kunna starta driften någon gång under 2020 – alltså mer än tio år försenat! Men eftersom planen var att Finland genom denna reaktor skulle få ett rejält tillskott i sin elproduktion redan 2010 så har det med största sannolikhet påverkat utvecklingen av deras vindkraft. Därför kom det igång betydligt senare i Finland än i Sverige.

Jag har i en tidigare artikel beskrivit liknande förseningsproblem vid andra planerade kärnkraftsbyggen i Europa. Men låt oss gå tillbaka till Sverige. För diskussionen om ev. ny kärnkraft i Sverige är i nuläget helt irrelevant, det finns ingen ekonomisk bäring i det och det är något som ligger minst ett decennium bort – även om vi beslutar oss nu för en ny reaktor..

Problemet är elnätets kapacitet. Det är det som behöver lösas! Det är det som vi borde diskutera. Varför domineras då energidiskussionen av om vi ska bygga en ny reaktor eller ej?

Sedan 2001 har mycket hänt. Mobilerna hade gjort sitt intåg och de flesta hade nu en dator hemma. Jag minns väl min mobil, en tegelsten till storlek – min älskade Ericsson… Nu har vi alla mobiler som vi använder och laddar i mycket högre utsträckning. Konsumtionen av elprylar har ökat dramatiskt från början av 2000-talet, paddor, fler TVn, fler datorer, fler prylar i hemmet och på jobbet som går på el. Men hur ser då vår elanvändning ut och hur har den utvecklats under samma tidsperiod?

Den har intressant nog minskat över tid, dock med stora årliga variationer. Och en viktig förklaring till detta ligger i energieffektivisering av bostäder och tillverkning. Om vi då ser till vår elproduktion och vår elanvändning så innebär det att vår export successivt ökat. Om vi tittar på Sveriges nettoexport av el under 2001-2018 så ser den ut som följer:

Så vi har gott om el i Sverige, men det når inte fram dit den behövs i tillräckligt stor utsträckning. Istället exporterar vi allt mer till utlandet.

Varför driver då Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna frågan om ny kärnkraft? För miljön? Vi får ofta höra att kärnkraft är mer miljövänligt än tysk kolkraft. Men i Sverige tillverkas nästan al el på ett fossilfritt sätt. Innebär det då att man vill bygga mer kärnkraft i Sverige för att exportera mer el? Hur löser det då Sveriges problem med kapacitetsbrist som vi har – nu?

Är det för att lösa kapacitetsbristen i Skåne? Det är sant att när Barsebäck var i bruk så tillverkades mer el i Skåne där man nu har en brist i storstadsregionerna. Ser man kärnkraften som en lösning där så innebär det att man vill ha en ny reaktor i anslutning till Malmö eller Lund. Men än en gång, även om vi skulle bestämma oss nu så skulle en ny reaktor vara minst 10-20 år bort. Det löser inte de problem vi har – nu.

Ett utbyggt elnät – Energieffektivisering – Energy management

Där har vi tre viktiga ord för att lösa de problem vi har – nu. Vi måste bygga ut vårt elnät, men även det kommer att ta sin tid. Fram till dess så är energieffektivisering och i synnerhet energy management nyckelord för att hushålla med den el som vi har. Först och främst, vår elanvändning varierar stort under ett dygn – så även vår elproduktion. Energy management handlar om digitala lösningar och differentierad prissättning under dygnet för att sprida ut elanvändningen över dygnet. På lång sikt kan energy management även innefatta möjlighet att använda sig av batterier i t.ex. elbilar som står uppkopplade i garage för att – vid kapacitetsbrist – nyttja el som är lagrad i bilarnas batterier. Mer flexibla system där fler kan bidra med egen elproduktion, lagring och utspridning av elanvändningen.

Avslutningsvis, ibland låter det som om att fjärde generationens kärnkraft är tillgänglig och beprövad. Men det är fortfarande i forskningsstadiet och det är avancerade konstruktioner vi pratar om. Det är inte bara att smacka upp en sån reaktor utan det är något som eventuellt är möjligt – i framtiden.

Men vindkraften är här och nu, den växer för fullt – på marknadsmässiga grunder. Det är bra att drömma ibland, men de vägval vi gör nu är viktiga för framtiden. Då är vindkraftens och elnätets utbyggnad betydligt mer viktigt, realistiskt och genomförbart. Det är inte rocket science, det är beprövad teknik som funkar – här och nu.

Årets Almedalen visar tydligt hur viktig klimatfrågan har blivit i debatten. Från att tidigare ha varit en fråga som få pratat om och få brytt sig om har klimatfrågan på ett år seglat upp till att bli en av de viktigaste. För politiken – och för väljarna.

Moderaterna lyfter upp kärnkraft, Liberalerna elektrifiering och ny teknik. Miljöpartiet vill finna en väg ut ur ”slit- och släng” konsumtionen medan vänstern ger klimatfrågan ett klassperspektiv. Det ska bli intressant att höra vad Annie Lööf har att säga i Almedalen.

Nu äntligen börjar klimatfrågan få den dignitet som den förtjänar. Vi har lämnat ifrågasättandet och förnekelsen, nu börjar vi diskutera HUR vi ska tackla klimatförändringarna. Och i en mätning från Aftonbladet/Inizio står det nu klart att klimat- och miljö snabbt blivit en av de viktigaste frågorna för väljarna.

Denna utveckling är väldigt positiv och nödvändig om vi ska lyckas med omställningen till ett klimatneutralt samhälle. Men det har tagit sin tid och denna fördröjning innebär att vi har mer att göra på kortare tid om vi ska nå tvågradersmålet.

I praktiken är det inte mycket som förändrats i frågan. Klimatet förändras precis som befarat och utsläppen fortsätter att öka. De scenarios som presenterats om möjliga konsekvenser ifall inget görs börjar sakta men säkert förverkligas. Vi har vetat om det länge och för Miljöpartiet har det varit en av våra viktigaste frågor. Därför har vi jobbat hårt politiskt för att få till en klimatpolitik som vänder den negativa trenden nationellt och lokalt. Det har inte varit populärt och är man ensam om att driva en fråga är det svårt att få till en förändring.

Men nu när det äntligen finns en bred politisk enighet så har vi en gyllene möjlighet att vända trenden och ställa om vårt samhälle.

Även i Umeå har tonläget förändrats och finns det ett brett politiskt stöd för omställningen till ett klimatneutralt miljövänligt och socialt hållbart Umeå. Vi är flera från olika partier som vill se resultat. Det bådar gott för konstruktiva samtal om hur vi går till väga för att göra Umeå till en ledande kommun i omställningen till ett hållbart samhälle.

Under sommaren passar jag nu på att förena nytta med nöje. Det har varit varmt men trevligt att återse familj och vänner. Nu har vädret svängt och då passar det ypperligt att besöka olika städer som lyckats väl i deras miljöarbete. Först ut var Helsingborg där jag fick en härlig pratstund i det mäktiga stadshuset (byggt 1897 i nygotisk stil) tillsammans med Marcus Friberg – gruppledare för Miljöpartiet i Helsingborg.

Helsingborg –  Sveriges miljöbästa kommun för tredje året i rad!

I en läsvärd artikel från Aktuell Hållbarhet kan man läsa om de framgångsfaktorer som legat bakom Helsingborgs topplacering. Här pekar miljödirektören Henrik Frindberg bl.a. ut den unika satsningen på ett livskvalitetsprogram, som för samman miljö och folkhälsa och tydliggör miljöarbetet för kommuninvånarna. Detta är ytterst intressant och borde vara något för Umeå – nu när vi har ett hållbarhetsutskott med fokus på just miljö och folkhälsa.

Marcus Friberg lyfte upp den breda politiska samsynen om att Helsingborg ska vara ledande i miljö och klimat som en annan viktig faktor. Eftersom det är en av Helsingborgs åtta prioriterade mål så är det väl integrerat i kommunens samtliga verksamheter. Det var ytterst givande att få höra om Miljöpartiets politiska arbete i Helsingborg!

Marcus berättade bland annat om vikten av att backa upp den kompetens som finns i kommunen inom miljöarbetet och ge förutsättningar för den miljöstrategiska utvecklingsavdelningen. Istället för att som parti fokusera för mycket på att få igenom sina specifika frågor, exempelvis vegetariska dagar i skolmåltid, är det bättre att tillsammans med verksamheten arbeta fram förslag för klimatsmart och hälsosam mat. I slutändan leder det likväl till minskat kött i måltider som lagas i kommunen, men det får genomslag och verkställs istället för att stoppas efter en het debatt.

För Miljöpartiets del i Helsingborg – precis som i Umeå – var det viktigt att samarbeta väl och visa på att man är redo för ett gemensamt ansvarstagande. Det blir inte lika lätt att synas på barrikaden med sin plakatpolitik. Men det ger ett avsevärt bättre resultat i det långa loppet och man får igenom betydligt mer av den politik man vill bedriva.

Vi samtalade även om hur man får till ett välfungerande och demokratiskt politiskt arbete i partiets fullmäktige- och kommungrupp.

Det var väldigt lärorikt och jag är tacksam för det långa samtalet med Marcus.

Dagen avslutades på ett klassiskt skånskt sätt – genom att tura på färjan Aurora. En färja som går på el och snabbladdas i hamnen. Snacka om en lugn, gemytlig och miljövänlig resa!

Den 26 juni presenterades den statliga utredningen om ett förslag till nytt system för reseavdrag. Det var på tiden då dagens regler bär med sig många brister. I praktiken gynnar det nuvarande systemet mest de med höga inkomster som färdas med bil till jobbet. Avdraget som är avsedd att kompensera för långa avstånd till jobbet kom att nyttjas mest av de som bor i utkanten av de största städerna istället för att komma landsbygdens invånare mest till hands.

I det nya förslaget finns det därför många goda tankar och förbättringar:

1. Skattelättnad istället för skatteavdrag ger lika ersättning oavsett om ens inkomst är låg eller hög.
2. Den baserar sig på avståndet och ges ut oavsett vilket färdmedel man använder.
3. Den kompenserar för bristfällig kollektivtrafik.
4. Du kan få ut en ersättning även om du färdas med kollektivtrafik längre avstånd till jobbet – vilket varit i praktiken omöjligt med dagens avdragsgräns på 11 000 kr.

Men det nya förslaget räcker bara en bit på väg. Det behövs en vidare insikt om landsbygdens bilberoende. För när man bor i Dikanäs, Trehörningsjö, Slagnäs eller någon annan stans en bra bit från närmsta tätort, så är det inte bara resan till jobbet som är lång. Alla resor är långa – och för dessa är du helt beroende av din bil.

Det kan tyckas märkligt att jag som miljöpartist lyfter upp detta. Men som aktiv grön i Norrland kan jag lova att jag fått min beskärda del av agg för de höjda bränsleskatterna. För vissa var det mer ett hat än ett ogillande – en ilska vi tyvärr blev påminda om dagligen inför valet i höstas.

Det finns mycket att säga om denna ilska. Det fanns många som drog nytta av den, politiska grupper som vann billiga poäng på att förvränga vår politik och uttalanden. Mycket var överdrivet, och stundtals kändes det mer som ett utlopp för en frustration som pyrt en längre tid på landsbygden över en politik centralt som inte ser till de stora utmaningar som råder på landsbygden. En negativ utveckling som sträcker sig längre tillbaka i tiden än Miljöpartiet funnits.

Samtidigt så finns där ändå en befogad kritik mot de höjda bränsleskatterna. För de slår hårdare mot de som faktiskt är beroende av deras bil för att överhuvudtaget ta sig någonstans. För de som har långa avstånd – vartän de far. Och så länge skattehöjningen inte möts av alternativa insatser för landsbygden så blir det en skattehöjning som slår orättvist mot landets befolkning, beroende på om vi bor centralt eller glest.

Samtidigt utgör vårt fossilberoende ett större hot på lång sikt – i synnerhet för vår landsbygd. Det politiska läget i vår omvärld ger en fingervisning om hur farligt detta beroende är. Världens största oljeexportörer är till största del diktaturer eller länder som är delaktiga i väpnade konflikter: Ryssland, Saudiarabien, USA, Irak, Iran, Förenade Arabemiraten, Venezuela, m.m.

Vi rustar oss allt mer mot det militära hotet som vi uppfattar i öst – Ryssland. Samtidigt är vi fullständigt beroende av deras olja. Och när nu ett antal större amerikanska krigsfartyg står utanför Irans kust – med en oberäknelig Trump i spetsen – samtidigt som Saudiarabiens oljeinfrastruktur hotas av drönarattacker från Houthi-rebeller i Yemen, så står världen inför en uppenbar risk för en väpnad konflikt av större skala. Skulle det ske är det inte svårt att räkna ut vilka konsekvenser det får för oljepriset. I ett sånt läge är landsbygden ytterst utsatt.

Den gröna skatteväxlingen behövs för framtiden. Satsningen på omställningen av vårt samhälle, utbyggnad av alternativa energikällor och en infrastruktur för att dessa ska finnas tillgängliga i hela Sverige, samt satsningar på innovation och utveckling är nödvändiga för landsbygdens överlevnad. Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna levererat en rad olika satsningar för utveckling inom dessa områden, flera av dessa med fokus just på utvecklingsstöd riktat mot glesbygdskommuner.

Men det tar tid innan det kommer på plats, samtidigt så slår skattehöjningen här och nu. Därför behövs det mer för landsbygden än det rådande förslaget om skattelättnad för arbetsresor. Och när bränslekostnaderna fortsätter att stiga – av långt fler skäl än enkomt bränsleskatten – så blir läget än mer svårt för landsbygdens bilberoende invånare.

Men en sak är viktigt att komma ihåg: Landsbygdens utmaningar är långt mer komplicerade än bränslekostnader och bränsleskatt. Minskande och åldrande befolkning, brist på arbetskraft för en rad yrken, en allt mer begränsad samhällsservice, och ibland strukturella problem i samhällen som försvårar utgångsläget. Dessutom är många av landsbygdens näringar känsliga för det extrema väder som allt oftare riskerar uppstå när klimatet förändras.