Det är tyvärr inte första gången som vi fått bemöta osanningar och lögner av Moderaternas riksdagsledamot Edward Riedl. I VK har vi nu publicerat vårt svar på hans påståenden om Norrbotniabanan, vilken ni kan läsa här.

Norrbotniabanan – från idé till verklighet

I snart 30 år har Miljöpartiet tryckt på för att förverkliga Norrbotniabanan. Vårt tidigare språkrör Peter Eriksson som innan dess varit kommunalråd i Kalix, hade i riksdagen sedan 90-talet gjort sitt yttersta för att förklara varför Norra Sverige var i kraftigt behov av en ny järnväg längs med Norrlandskusten. Dels för industrin i norr, men även för att binda ihop de norrländska kuststäderna. Järnvägen i norr var kraftigt eftersatt och det var dags för en storsatsning på upprustning av befintliga spår – och en ny kustjärnväg längs med den botniska korridoren.

Men det var först 2005 som vi äntligen lyckades få med Norrbotniabanan i den nationella infrastrukturplanen. Och hade den fått gälla så hade vi redan nu kunnat se fram emot en invigning av hela Norrbotniabanan. Men så kom maktskiftet 2006 där Riedls partikollegor tog över och då hamnade Norrbotniabanan återigen i kylan. För under de åtta år som Moderaterna ledde Sveriges regering fanns aldrig ett intresse att gå vidare med detta för norra Sverige så viktiga järnvägsbygge.

Sedan 2014 har dock mycket hänt och nu äntligen är bygget av Norrbotniabanan igång! Det kunde inte kommit mer lägligt. För just nu pågår en grön industrirevolution i norr som enligt en artikel i SVT väntas skapa uppemot 100 000 nya arbetstillfällen. En grön industrirevolution som varit möjlig tack vare Miljöpartiets politik och våra två viktiga satsningar: Klimatklivet och industriklivet. I takt med denna industrirevolution kommer behovet av godstransporter att öka rejält. Därför behövs satsningarna på Norrbotniabanan, såväl som Nya Ostkustbanan och en ny stambana söderut.

I denna kontext är det därför förbluffande att läsa Riedls debattartikel om Norrbotniabanan, fylld av felaktigheter och falska påståenden. Så härnedan kan du läsa vårt svar.

Det vi gör nu är en satsning så att hela Sverige kan leva och utvecklas. Vi moderniserar Sverige och skapar förutsättningar för en stark och hållbar utveckling i norra Sverige, samtidigt som vi ser till att minska Sveriges klimatutsläpp. Satsningar som främst gynnar Stockholm – som Förbifart Stockholm och en gigantisk satsning på Arlandas utrikesflyg – är inte satsningar som vi i Miljöpartiet tror på och prioriterar. Det gör däremot Moderaterna.

Norrland förtjänar mer än alternativa fakta

Vi i Miljöpartiet ser Norrbotniabanan som en självklar del i satsningarna på norra Sverige. Edward Riedl (M) ägnar sig åt medvetna lögner. Det skriver Nils Seye Larsen, gruppledare Miljöpartiet Umeå och Elin Söderberg, Miljöpartiet Västerbotten.

I en debattartikel i VK (12/8) kommer Edward Riedl (M), riksdagsledamot från Västerbotten, med flera häpnadsväckande avslöjanden om Norrbotniabanan.

Det är ofta osmakligt när någon anklagar en svensk moderat politiker för att använda alternativa fakta. Ulf Kristersson gjorde förra året något väldigt ovanligt som statsministerkandidat då han betonade att en amerikansk sittande president, ökänd just för sina alternativa fakta, är dålig för världen. Kristersson är dessutom en partiledare som brukar betona vikten av sanningsenlighet och ett vuxet samtal.

Men Moderaterna i Västerbotten har valt en annan väg.

Deras ledande riksdagsledamot, Edward Riedl, ägnar sig konstant åt vad som är svårt att tolka som annat än medvetna lögner. Visst, en del politiker har en tendens att skönmåla något, eller ensidigt betona bara en sida av en mer komplex fråga. Men rena felaktigheter? Det är betydligt ovanligare.

I Västerbottens största dagstidning så har Riedl denna gång presenterat en fantasifull historia om Norrbotniabanan. Vi kan förstå att Riedl undviker att nämna att Norrbotniabanan fanns med i den nationella planen för infrastrukturen redan 2005 innan banan lades på hyllan av den dåvarande Alliansregeringen. Om så inte varit fallet hade vi troligen inom något år kunnat gå på tåget i Umeå och vara framme i Skellefteå 55 minuter senare.

Men Riedl går så långt att han kallar bygget av Norrbotniabanan en ”bluff”. Ingenting har gjorts och det saknas riktiga pengar. Allt är ett lurendrejeri för att kunna straffskatta Norrland.

Att Norrbotniabanan inte byggs måste komma som en överraskning för de grävmaskinförare och ingenjörer som flyttar 4 miljoner ton berg mellan Umeå och Dåva. Nästa del av banan, sträckan mellan Dåva och Skellefteå, ska börja byggas 2023-2025. Nu pågår planering och projektering för den sträckan, markrättighetsavtal ordnas, och 7 miljarder (över hälften av kostnaden) är redan avsatt.

Allt det här framgår tydligt för den som besöker arbetsplatsen eller Norrbotniagruppens hemsida. Som riksdagsledamot från Umeå, med fokus på infrastrukturfrågor, så vet Riedl såklart allt detta. Varför då komma med alternativa fakta?

Riedl påstår dessutom att Moderaterna nu tagit beslutet att fullt ut finansiera bygget av Norrbotniabanan. Men som Moderaterna själva skriver på sin hemsida så var finansieringen en del av ett erbjudande till Centerpartiet för att få dem att stödja en moderat regering efter regeringskrisen i somras. Vad som händer med Norrbotniabanan om ett konservativt block styr Sverige efter valet 2022 är oklart.

Vi i Miljöpartiet ser Norrbotniabanan som en självklar del i satsningarna på norra Sverige. Vi kommer fortsätta prioritera tåg framför transportmedel som har höga utsläpp och vi kommer att fortsätta prioritera ett ärligt samtal framför alternativa fakta.

Nils Seye Larsen

Gruppledare Miljöpartiet Umeå

Elin Söderberg

Miljöpartiet Västerbotten

Ett krig för USAs egenintressen

Kabul har fallit. Kaotiska scener från huvudstaden vittnar om det hastiga maktövertagandet av talibanerna. 20 år efter USAs och dess allierades invasion av Afghanistan är talibanerna nu åter i full kontroll av landet.

Två decennier av inbördeskrig som lämnat efter sig uppemot 200 000 dödsoffer och ett land i spillror. Ofantliga resurser har satsats på kriget i Afghanistan och på det misslyckade återuppbyggandet av landet. Till vilken nytta? För många ses den kaosartade evakueringen från Kabuls flygplats som slutet av ett 20 år långt katastrofalt misslyckande i Afghanistan.

Men då är det viktigt att komma ihåg det som Joe Biden tydligt lyfte upp i gårdagens tal – och som även George Bush var tydlig med 20 år tidigare då kriget inleddes:

USAs mål var aldrig att återuppbygga landet. Deras uppdrag var att bestraffa och eliminera de skyldiga till terrorattentatet mot World Trade Center.

För detta drog de med sig alla dess allierade, däribland Sverige. Vår roll i kriget var således inte att återuppbygga ett Afghanistan fritt från en förtryckande fundamentalistisk regim. Vårt uppdrag var att hjälpa USA i deras egna intressen att bestraffa och eliminera de som angripit USA den 11e september 2001.

Den hastiga kollapsen av den afghanska armén och det afghanska styret är en direkt konsekvens av hur kriget inleddes 20 år tidigare. Samma krigsherrar och mujahedinrörelser som beväpnats och tränats av bl.a. USA för att bekämpa Sovjet under 80-talet, fick 2001 huvudrollen för att med full uppbackning militärt och ekonomiskt av USA och NATO besegra talibanregimen. Och dessa krigsherrar kom sedan att fullständigt förpesta det afghanska styret fram tills nu, då de i stort sett lämnade över makten till Talibanerna och flydde.

Sveket mot de afghanska flyktingarna

Sverige bär även ett ansvar för dess ytterst bristfälliga agerande mot tusentals afghanska flyktingar som sökt sin tillflykt här. Under fyra års tid har personer med uppenbar risk för avrättning av talibaner utvisats med motiveringen att ”i Kabul är det säkert”, trots att det varit uppenbart för våra myndigheter att det bara är en tidsfråga innan Talibanerna återtar makten i hela Afghanistan. Flickor med risk för påtvingade barnäktenskap, som förvägrades skolgång och riskerade horribla medeltidsaktiga bestraffningar i talibanernas skräckvälde, utvisades med samma motivering. ”I Kabul är det säkert”.

I flyktingdebatten har ofta argumentet ”de som har giltiga asylskäl ska givetvis få stanna” dykt upp. De afghanska flyktingar som jag ovan beskrivit ”saknade giltiga asylskäl” enligt den ytterst restriktiva tillfälliga utlänningslagen. För så länge det fanns platser i Afghanistan som ännu inte kontrollerades av talibanerna – så som Kabul – så ansåg man att de kunde leva tryggt just där. Fram tills nu.

Sverige ansåg Kabul som så pass säkert att man chartrade flyg för att regelbundet tvångsdeportera afghanska flyktingar till Kabul. Först när Talibanerna omringat huvudstaden och närmade sig själva flygplatsen upphörde formellt tvångsdeporteringarna.

Vi har tusentals afghanska flyktingar som tvingats till ytterligare en flykt – från Sverige där de skulle utvisats och skickats tillbaka till Afghanistan. Jag har själv fått bistå i att hjälpa en tolvårig flicka med hennes familj att fly från Sverige för att undgå att skickas tillbaka till talibanernas skräckvälde.

Sverige är ett av många länder i Europa som hjälpt USA i deras egenintressen i kriget i Afghanistan och som sedan svikit afghanska flyktingar som flytt krigets konsekvenser. För alla dessa länder är Kabuls fall och talibanernas maktövertagande en skammens och sorgens ögonblick. Förhoppningsvis en lärdom om vikten av att framöver inte i en känslosam stund låta sig rivas med i ett förödande krig som endast syftar att tjäna en stormakts egenintressen.

Avslutningsvis är jag väldigt tacksam för den kritiserade gymnasielagen som vi i Miljöpartiet drev igenom – vilken räddat många unga afghanska flyktingar från att utvisas och deporteras till talibanernas skräckvälde.

För alla oss som gillar att promenera längst älven, så kommer goda nyheter. I den budget som Miljöpartiet och Socialdemokraterna lägger för Umeå så satsar vi på det natursköna älvsstråket som går genom Umeå. Vi satsar nu 2 miljoner kr per år för att utveckla strandpromenaden ”Alla broar runt”. Där ska vi väva ihop promenaden på båda sidor om älven – från Västra Länken, genom centrum, längs med Ön och vidare ut till Kolbäcksbron.

Dessutom satsar vi totalt 2 miljoner kr på naturområdet Bölesholmarna, och påbörjar arbetet med den nya Lundaparken.

Det här är inte bara enskilda satsningar utan en del av vår vision för Umeå. För vi i Miljöpartiet vill se ett hållbart Umeå där vi alla har naturen runt hörnet – vart än vi bor. Därför vill vi värna och utveckla de fantastiska naturområden vi har i vår kommun, vi vill satsa på våra parker och grönområden, vi vill rusta upp våra vandringsleder runtom i kommunen och vi vill förbättra vattenkvalitén i våra sjöar och vattendrag.

Vi vill se ett Umeå där vi kan känna pulsen av en större stad, men där det gröna samtidigt finns kvar och finns nära. Där en växande stad binds ihop med naturen istället för att tränga ut den. Vi vill se ett levande Umeå med naturen runt hörnet.

I dagens Folkbladet publicerade vi en insändare där vi tydligt beskriver varför vi i Miljöpartiet säger nej till en bergtäkt i Skravelsjö.

Skravelsjö är en av Umeås idylliska byar dit människor som söker en lugn och naturnära plats finner en god livsmiljö att bosätta sig på.

Betydelsen av natur, och i synnerhet orörd natur, där människor kan uppleva både frihet, lugn, rekreation och djurliv kan inte nog betonas. Att ha denna natur nära till hands med allt vad den erbjuder är av största vikt för att folk ska få ta del av dess positiva inverkan. Att bevara orörda naturområden i närheten av en snabbt växande stad så som Umeå är av största vikt för att Umeå ska fortsätta vara en attraktiv plats att bosätta sig på.

Att då öppna en bergtäkt på Fälltjärnsberget kring Skravelsjö, som ligger i omedelbara närhet av ett naturreservat och som är ett uppskattat och viktigt rekreationsområde inom Umeå kommun, är därför beklagligt.

En stor del av vardagsfriluftslivet utövas i det tätortsnära natur- och kulturlandskapet dit vi har cykelavstånd och som är av vikt för vårt välbefinnande. Att både ha tillgång till natursköna platser i bostadens omedelbara närhet och dessutom enkelt kunna komma ut till både ostörda och orörda platser är båda viktiga mål att uppnå för att uppfylla miljömålen God Livsmiljö, Levande Skogar, Tillgång till Natur, och ett Rikt Friluftsliv.

Den tilltänkta bergtäkten är planerad att vara i bruk under 25 år, och med aktivitet under dygnets alla timmar. Detta kommer leda till stora bullerstörningar både från täktverksamheten och från all den tunga transporten till och från täkten. Det är även en uppenbar risk att täktverksamheten kommer att göra åverkan på grundvattnet, vilket kommer att ha stor inverkan på byn i Skravelsjö, då många har egna brunnar för dricksvattnet.

Ytterligare en aspekt är att områdets skogsvägar används flitigt för häst och hundaktiviteter där en bergtäkt skulle försämra livskvaliteten till det sämre. Utöver detta har även länsstyrelsen uttalat sig i frågan och direkt avråder från en bergtäkt i området, just på grund av den inverkan det skulle ha både på natur och byasamhället.

I en växande stad förstår vi att behovet av byggmaterial och råvaror till infrastruktur är stort, och det är lämpligt att dessa råvaror hämtas från ett närområde både ur ett klimatperspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Frågan är dock om vi här i Umeå är i behov av denna råvara och om Fälltjärnsberget är den lämpligaste platsen att utvinna den i från?

Med tanke på det stundande bygget av Norrbotniabanan är det osannolikt att det under den närmaste tiden kommer att råda brist på sådant material då krossat berg kommer att genereras i överflöd. Den mineralkvalitet som Fjälltjärnsberget uppvisar är heller varken hög eller unik, snarare tvärtom, vilket ytterligare understryker olämpligheten i en bergtäkt där.

Vi i Miljöpartiet Umeå motsätter oss att man tar Fjälltjärnsberget i bruk för en bergtäkt då detta både förstör möjligheterna för god livsmiljö och upplevelse av orörda naturlandskap. Vi vill i stället se en utveckling av Skravelsjöområdet genom att man snarast påbörjar det planerade bygget av en cykelväg ut till byn så att det på ett tryggt och säkert sätt skall vara möjligt att cykla mellan Skravelsjö och Röbäck.

Johan Asplund, ordförande Miljöpartiet Västerbotten

Lennart Frostesjö, ledamot miljö- och hälsoskyddsnämnden för Miljöpartiet i Umeå

Mariam Salem, ordförande Miljöpartiet i Umeå

I gårdagens sammanträde med byggnadsnämnden uppstod en märklig situation där jag som exilskåning – väl medveten om mina bristande kunskaper i renskötsel – försökte förklara för nämnden om varför två olika samebyar kan ge olika yttranden om ett och samma område utpekat som riksintresse för rennäringen…

Det behövs en bättre förståelse för samebyarnas verksamhet och situation:

Umeå växer och utvecklas vilket är positivt, samtidigt som det medför utmaningar. När ny bebyggelse ska planeras så har vi en mängd olika parametrar och intressen att ta ställning till: Naturområden och naturvärden, jordbruksmark, vägreservat, befintlig bebyggelse, samlade tillväxtstråk för en god tillgång till samhällsservice, listan kan göras lång.

En av dessa aspekter att ta ställning till är områden utpekade som riksintresse för rennäringen. Vi har i Umeå ett antal olika samebyar som av och till beroende på säsong och klimat, nyttjar områden inom kommunens gränser för rennäring. Här finns därför områden som specifikt pekats ut och markerats som riksintresse för rennäringen. Hur viktiga är dessa och vilken funktion fyller de för rennäringen? Får de under inga omständigheter tummas på eller går det att kompromissa och komma överens? I så fall med vem?

För detta krävs en god förståelse av förvaltning och nämndsledamöter om samebyarnas situation och verksamhet. Det krävs en god dialog där vi lyssnar och lär oss. Därför lyfte jag i vårt senaste sammanträde ett önskemål om att vi i nämnden kan bjuda in och få till en god dialog med de samebyar som är verksamma i Umetrakten för att vi bättre ska kunna förstå deras verksamhet och situation.

Ett samtal som berörde mig djupt…

Idag samtalade jag med en kontaktperson till en av samebyarna och det samtalet var milt sagt tankeväckande. I min roll som gruppledare för Miljöpartiet och ordförande för hållbarhetsutskottet i Umeå så arbetar jag dagligen med miljö och klimat. Den stundande klimatkrisen gör mig ytterst orolig och klimatomställningen är nödvändig. Det går för långsamt – även i Umeå.

Men i mitt samtal pratade jag plötsligt med någon vars verksamhet drabbas ytterst hårt – här och nu – av klimatförändringarna. Hur deras förutsättningar så fullständigt förändrats de senaste åren som följd av klimatförändringarna var värre än till och med jag kunnat föreställa mig. En hel näring är hotad från kust till kust, från Nordnorge till Bottenviken.

Att plötsligt återkommande stå i en situation där man inte längre vet vart man ska ta renarna för att beta, då vintern vid kusten pendlar mellan att regna bort och sen plötsligt få extrema snömängder, där inlandets och fjällens snö och vegetation täcks av en för renarna ogenomtränglig isskorpa, att de senaste åren återkommande få fodra sina renar som annars fullt naturligt skulle funnit deras föda i naturen, som de gjort under tusentals år, var skrämmande att höra.

Kampen mot de stora skogsbolagen:

Nu är det inte bara klimatförändringarna som utgör ett direkt hot mot rennäringen och det vilda naturlivet i våra nordliga regioner, utan även det grova ohållbara skogsbruket från ett flertal stora skogsbolag – däribland statligt ägda Sveaskog. Vi som inte bor i inlandet, i synnerhet i den fjällnära skogens närhet har nog ingen aning om hur omfattande det är och hur mycket det hotar de känsliga naturmiljöerna där.

Det är dags att sluta upp – inte bara för klimatomställningen utan även för ett hållbart skogsbruk.

Kampen mot fördomar och hot:

Avslutningsvis är det skrämmande och fullständigt oacceptabelt att samer än idag utsätts för fördomar och i vissa fall även hot och trakasserier. Nu handlar min bloggartikel främst om vikten av en god förståelse över och respekt för rennäringen och samebyarnas situation. I synnerhet för oss som inom kommunen på ett eller annat sätt jobbar med bebyggelse och samhällsplanering. Men jag vill ändå lyfta vikten av att vi aktivt måste jobba för att bryta fördomar gentemot samer generellt. När det går så långt som olaga hot, trakasserier och våld så är det fullständigt oacceptabelt och måste tas på största allvar av vårt samhälle och våra myndigheter.

Den 4e november 2020 eskalerade konflikten i Etiopien mellan TPLF och statsminister Abiy Ahmed till ett fullskaligt krig. Genom att gå in med Etiopiens armé, tillsammans med Eritreas armé och understödd av etniska miliser, öppnade Abiy ’pandoras box’. Med tragiska konsekvenser för civilbefolkningen – i synnerhet i Tigray.

Kriget som världen glömde bort?

I sju månader har ett blodigt och smutsigt krig pågått i den Etiopiska provinsen Tigray, med tragiska och fullständigt oacceptabla konsekvenser för civilbefolkningen. I en provins med 6 miljoner invånare är nu 2 miljoner av dessa internflyktingar som fått lämna allt och fly kriget. 5,2 miljoner är i akut behov av humanitärt bistånd för att undvika en svältkatastrof, som enligt FN riskerar bli den värsta som världen skådat i decennier.

I inbördeskriget i Tigray har civilbefolkningen inte enbart drabbats som en konsekvens av kriget, utan svält, massvåldtäkter och massavrättningar har systematiskt använts som vapen direkt riktat mot civilbefolkningen. Mot den etniska folkgruppen tigrinjer, vilket inte kan betecknas som annat en etnisk rensning och folkmord.

Nästan samtliga vårdinstitutioner i provinsen har plundrats och totalförstörts. Landegendom, kreatur, skördar, jordbruksredskap har systematiskt plundrats. Civilbefolkningen har förvägrats möjligheten att odla och det råder nu akut brist på mat i hela provinsen.

Än idag är det omöjligt för den humanitära hjälpen att nå fram och återkommande plundras leveranserna av militära grupper. Sammantaget är läget nu så pass akut att enligt FN inom kort uppemot hundratusentals riskerar dö i svält.

Nima Elbagir, utrikeskorrespondent för CNN sammanfattade i ett reportage om de fruktansvärda massvåldtäkter som skett och som fortsatt pågår i Tigray:

”This is rape as a weapon of humiliation, a weapon of collective punishment…”

I en intervju av Cannel 4 intervjuades Elbagir om massvåldtäkterna i Tigray. Där konstaterade hon följande:

”For those who are familiar of what happened in the former Yugoslavia, what happened in Darfur which I covered, it has the chilling overtones, a very similar feeling that these women aren’t just part of a conflict to push the Tigrayans of the land. This is about erasing Tigray, the Tigrayan identity and the Tigrayan bloodline, which is one of the hallmarks of genocide.”

För er som vill fördjupa er i det fruktansvärda som sker kommer jag att längst ner i artikeln publicera länkar till internationella nyhetsreportage och NGOs. Där finns bevisen för att civilbefolkningenmedvetet utsatts för krigsförbrytelser och etnisk rensning; massavrättningar, svält, massvåldtäkter, plundringar, tvångsdeporteringar, massarresteringar, m.m.

Det internationella samfundet måste öka påtryckningarna på Etiopien och Eritrea!

Redan dagar efter krigets utbrott framkom att inte bara den etiopiska armén utan även etnisk ahmarisk milis – och eritreanska styrkor använts i kriget i Tigray. Östafrikas motsvarighet till Nordkorea under ledning av den hänsynslöse diktatorn Isayas Afewerki har tillsammans med Abiy Ahmed (Nobels fredspristagare 2019, fullständigt vansinnigt att han fick det priset) sett deras chans att göra sig av med deras värsta maktfiende – TPLF. Utan någon som helst hänsyn till civilbefolkningen har de under dessa sju månaderna gjort sig skyldiga till smutsigt krig som målmedvetet och systematiskt angriper den oskyldiga civilbefolkningen i provinsen.

Ända till mars 2021 förnekade Abiy Ahmed att eritreanska styrkor skulle vara delaktiga. Sedan tvärvände han, erkände och lovade att dessa styrkor skulle lämna Etiopien. Nu i början av juni har tvärtemot vad han lovat de eritreanska styrkorna mobiliserat och intensifierat sitt militära engagemang i Tigray!

I sju månader har hjälporganisationer, FN, Röda Korset, m.fl. begärt att få tillgång till den hårt drabbade civilbefolkningen. Den stundande svältkatastrofen har varit känd sedan början av året. Likaså de systematiska våldtäkterna, plundringarna, deporteringarna, och massavrättningarna av oskyldiga civila.

Nu är läget akut! Kriget måste upphöra – omedelbart.

Länkar:

UNOCHA situation report: Ethiopia

Aljazeera – Exposing the war in Tigray

CNN – Massacre in the mountains

France24 – Video of Tigray massacre lift lid on ’war without photos’

Reuters – Ethiopias crackdown on ethnic Tigrayans

Sky News – Ethiopia: Hundreds executed, thousands homeless – the human cost of fighting in Tigray

Channel 4 – The Horrors of the Hidden War: Inside the Tigray conflict in Ethiopia

Reuters – EXCLUSIVE UN official accuses Eritrean forces of deliberately starving Tigray

Detta var ett axplock, finns oändligt många fler artiklar om katastrofen i Tigray. För dig som har frågor eller vill få veta mer, skriv gärna en kommentar!

Nu är sommaren äntligen här, och vi kan ta oss ut och träffa folk efter den långa coronaisolationen. Och Umeå har oerhört mycket att erbjuda en härlig sommardag: promenad längst älven, utflykt till en närliggande sjö, simning vid en av våra fina badstränder, eller en middag vid en vattennära uteservering.

Men tyvärr blir många upplevelser vid vattnet störda av ett fåtal vattenskotrar. En enda vattenskoter kan leva om så pass mycket att det stör badfrid, umgänge och naturupplevelse för hundratals andra.

Självklart ska man kunna ha roligt till sjöss! Om det så är genom fart och fläkt. Men frågan är om mitt roliga inkräktar på andra personers tillvaro. Och det är inte bara bullret som kan störa med vattenskotrar.

Enligt Sjöfartsverket har antalet olyckor med vattenskotrar ökat markant och många av dem är allvarliga. Flera av dem med dödlig utgång, däribland i Umeälven.

Det finns absolut förare av vattenskotrar som visar hänsyn, som kör långsamt i områden tills de kommer ut på farleder där det är tänkt att just vattenskotrar ska kunna köra. En eloge till dem. Men att några sköter sig löser inte grundproblemet.

Om svensk lag tillämpades så skulle det inte vara något problem. Vattenskoterförordningen säger att vattenskotrar enbart får framföras på allmänna farleder eller särskilda platser som länsstyrelsen pekar ut. Perfekt! I Västerbotten pekar länsstyrelsen ut sju sådana platser, ingen i närheten av badplatser, känsliga naturmiljöer eller platser där människor umgås.

Men problemet är att polisen och kustbevakningen inte tillämpar den här förordningen, eftersom den strider mot EU-lagstiftning. Vi får inte ha en regel som gäller enbart för en viss typ av vattenfordon: vad som gäller vanliga båtmotorfordon måste gälla även vattenskotrar. Vi kan alltså inte förbjuda just vattenskotrar på ett område utan att också förbjuda alla andra båtmotorfordon.

I det här läget så måste vi i Umeå vara lite kreativa för att hitta en lösning. Och vi är övertygande om att det bästa vi kan göra är att införa fler fartbegränsningar på vatten. Det är betydligt svårare att köra på ett sätt som stör och som är farligt för andra om man kör i låg fart.

Det är länsstyrelsen, inte kommunen, som tar beslut om fartbegränsningar. Men för länsstyrelsen så väger det tungt om kommunen lämnar in ett ställningstagande. Därför vill vi se att kommunen tar fram ett förslag på områden där vi vill se fartbegränsningar.

Nu har den här frågan lyfts av oss, med Socialdemokraternas hjälp, i Miljö- och hälsoskyddsnämnden, och ett arbete har påbörjats. Var gärna en del av detta ni! Vi har fått viktig feedback från gruppen ”Badfrid – för hänsyn i vattnet”, organiserad från Umeå, och jag är övertygad om att det är många andra som har synpunkter på den här frågan. Var är det viktigast att få upp fartbegränsningar? Så vi kan ha bullerfria och säkra somrar vid våra stränder.

Nu har jag tillsammans med Hans Lindberg (S), kommunstyrelsens ordförande, presenterat vår budget för år 2022. Det är en otroligt stark budget som sätter fokus på klimatet, välfärden och ett hållbart Umeå med naturen runt hörnet.

Tillsammans fortsätter vi vårt arbete för ett hållbart växande Umeå. Ett tryggt Umeå utan utsatta områden och segregation. Ett Umeå med en god välfärd från barndom till ålderdom. Ett klimatneutralt Umeå som växlar upp klimatomställningen. Ett levande och trivsamt Umeå med en hållbar stadsplanering och naturen runt hörnet.

Klimatkrisen är vår tids stora ödesfråga. Och det är bråttom. Men klimatomställningen är inte bara ett måste utan också en möjlighet till att bygga ett bättre samhälle, med nya innovationer och teknik, renare luft, mindre buller och trevligare stadsmiljöer. Det budgetförslag som lags i dag tar tillvara på den möjligheten.

🌍 Umeå ska vara klimatneutralt 2040. Vi genomför åtgärdsprogrammet så att kommunens nämnder och bolag minskar sina klimatutsläpp i enlighet med Parisavtalet.
🌍 Vi gör en kraftig förstärkning av laguppställningen i kommunens klimatarbete, genom att införa två nya tjänster för hållbarhetsupphandlare och en tjänst ansvarig för kommunens systematiska miljöarbete.
🌍 Vi gör klimatinvesteringar för mångmiljonbelopp så att Umeå kan växla upp klimatomställningen och rustas för konsekvenserna av klimatförändringarna.
🚴🏼‍♀️Vi ökar investeringarna i hållbara färdsätt, för att minska utsläppen och samtidigt få lugna, trygga och levande stadsmiljöer. Exempelvis nya och förbättrade gång- och cykelleder, samt investeringar i naturområden som Bölesholmarna och Strandpromenaden – alla broar runt.
🔌 Vi ställer om vår fordonsflotta.
🌍 Vi fortsätter arbetet med kommunalt samordnad varudistribution i Umeå.
🚌 Vi satsar 8 miljoner på kollektivtrafiken.

I vår budget har vi även prioriterat omsorgen och förbättrade arbetsvillkor för kommunens personal. Moderaterna i Umeå har under lång tid föreslagit en krona i sänkt skatt. Detta skulle i dagsläget kosta välfärden 309 miljoner kronor, det har Umeås personal och medborgare inte råd med.

🧑‍🤝‍🧑 Vi satsar 10 mnkr på öka bemanningen inom äldreomsorgen.
✋ För att identifiera utmaningar som finns i verksamheterna är de fackliga förtroendevalda av stor vikt. De ska få förutsättningarna att fortsätta granska kommunens arbetsplatser och personalens villkor, och vi budgeterar därför upp förtroendetiden.
🏡 Vi permanentar det sociala utvecklingsanslaget på 6 mnkr för att kunna arbeta långsiktigt utifrån målet att Umeå ska växa hållbart utan utsatta områden. Umeå är en stark välfärdskommun med en lång tradition av aktiv planering för att motverka bostadssegregation och värna den sociala hållbarheten. Vi är också den enda stad i vår storlek i Sverige utan utsatta områden. Vi vill undvika en utveckling vi sett i andra delar av Sverige, där klyftorna ökar och sammanhållningen minskar.

Inför nästintill varje beslut ställs vi inför vägval. Positiva och negativa konsekvenser ställs mot varandra. Analyser görs och alternativens konsekvenser bedöms. Inget är svart eller vitt. Nästan inget. Men i vissa fall finns det oavsett partifärg ett rätt eller fel, ett svart eller vitt, där emotioner ställs emot rationell fakta. 

”Vi måste säkerställa goda flygförbindelser”

I debatten om Bromma Flygplats framkommer ett enda argument till försvar för att behålla Bromma Flygplats. ”Vi måste säkerställa goda flygförbindelser”. I vårt fall här lokalt till Umeå. Det låter logiskt och fullt rimligt. Lika rimligt som att vi måste säkerställa att vi har goda väg- och järnvägsförbindelser till Umeå såväl som god tillgång till internet och telekommunikationer. Om detta kan nog alla hålla med.

Det som inte framgår är följande fråga: På vilket sätt hotar nedläggningen av Bromma tillgången till goda flygförbindelser?

Vilka städer och länder kan vi inte längre flyga till? Är maxkapaciteten mellan Umeå och Stockholm via Arlanda redan nådd? Är flygen till/från Arlanda så pass fulla och många att vår möjlighet att flyga mellan Umeå och Stockholm hotas av nedläggningen av Bromma? Är framtidens behov hotade?

Finns det inga konkreta fakta som backar upp påståendet så återstår endast ett sak. Argumentet blir ett emotionellt ställningstagande utan substans. Ett kostsamt sådant. Och vi kan inte låta Sverige styras av emotionella ställningstaganden utan någon som helst fakta som backar upp ens argument.

Det finns ingen anledning för mig att fördjupa mig i frågan om nedläggningen av Bromma begränsar vår tillgång till destinationer. Svaret är enkelt: Nej. Bromma når Stockholm precis som Arlanda. I stort sett alla övriga nationella destinationer från Bromma kan nås via Arlanda. Och i tillgång till internationella destinationer har Bromma inte en chans gentemot Arlanda.

Hur ser framtidens efterfrågan för Bromma Flygplats ut?

Då återstår endast ett hot mot vår tillgång till flygförbindelser om vi lägger ner Bromma: Att maxkapaciteten mellan Umeå och Arlanda nås. Innan jag går in på framtidens behov så vill jag påpeka en sak som ofta glöms bort i debatten. Att flygresandet uteslutande minskat på grund av covidpandemin stämmer inte. Om vi tar Umeå som exempel så minskade antalet resenärer stadigt under 2017, 2018 och 2019. Totalt med 7 %, trots att Umeås befolkning under samma period ökade med 5 %.

Denna utveckling såg vi i hela Sverige – inte bara i Umeå. Det var då som den mindre flygplatsen i Stockholm, Bromma, började få problem att gå runt. Med minskat antal flygresor fanns inte längre den bäring som krävdes för att fullt ut under Swedavia driva två flygplatser i Stockholm. Sen slog covidpandemin till…

Med anledning av den förändrade situationen begärde regeringen en konsekvensanalys av Swedavia vid en förtida nedläggning av Bromma flygplats. Det här är deras slutsatser:

”Swedavias bedömning är att det, givet den nya marknadssituationen, inte längre är affärsmässigt motiverat att driva Bromma vidare och att en konsolidering av flygtrafiken i Stockholmsregionen till Stockholm Arlanda Airport är möjlig.”

Om flygets återhämtning efter krisen konstaterar de följande:

”Flygmarknaden befinner sig i en kris som saknar motstycke. Bromma kommer sannolikt att ha ett kapacitetsöverskott på grund av låga trafikvolymer under lång tid framöver. Kostnaden för det skulle i förlängningen komma att bäras av resenärer och redan sargade flygbolag, vilket vi inte bedömer är möjligt.”

Svart på vitt, det går inte att vara mer tydlig än så. Även efter covid väntas så låga trafikvolymer under lång tid framöver, att det inte är motiverat eller möjligt att fortsätta driva Bromma Flygplats.

Därmed har vi ett svar på det enda argumentet som hittills framförts av Bromma-försvararna: Går det att säkersrtälla goda flygförbindelser om vi lägger ner Bromma Flygplats? Svar: Ja. Även för Norrland och Umeå? Svar: Ja. 

Affärsresor och privatresor – hur ser framtidens efterfrågan ut?

Hur ser det ut med efterfrågan på flygresor framöver? Flygresor delas in i två kundsegment: Affärsresor och privatresor. Så låt oss titta på dessa post-covid:

Affärsresor:

Enligt ett flertal marknadsanalyser från besöksnäring och flygbranschen är slutsatsen följande. En långsam återhämtning väntas, dock räknar man ej med att nå tillbaka till samma volymer som före pandemin. Det finns två viktiga skäl till det:

Digitala möten är här för att stanna:

Pandemin begränsade våra möjligheter att ses fysiskt vilket innebar ett enormt kliv för den digitala utvecklingen. Zoom, Teams, Google Meet, etc. Plötsligt blev det naturligt och nödvändigt att mötas digitalt istället för fysiskt. Och tekniken fungerade bevisligen. Fördelarna med digitala möten blev uppenbara: Minskat antal affärsresor innebar minskade kostnader och minskade tidsförsluster för medarbetare. Vi blev också mycket mer medvetna om vilka möten som även framöver bäst lämpar sig att skötas digitalt och vilka som vi framöver gärna tar fysiskt. Samma utveckling såg vi inom den offentliga sektorn.

Så när restriktionerna väl släpper kommer vi sannolikt åter att ses fysiskt – men inte i samma omfattning som tidigare.

Klimatets betydelse påverkar efterfrågan på affärsresor:

Klimatförändringarna får allt större betydelse för såväl offentlig sektor som för näringslivet. Det råder nu äntligen en övergripande konsensus över klimatförändringarna som forskare länge varnat för. Det sker i allt hastigare och mer omfattande takt, vilket är ytterst oroväckande. I och med att allt fler invånare och tillika konsumenter oroas över klimatförändringarna och kräver handling, så ökar trycket på beslutsfattare och företag att ställa om. I ett hållbarhetsarbete är det därför fullt logiskt att organisationens resvanor ses över. Givet flygets klimatpåverkan innebär det en minskad efterfrågan av flygresor.

För Brommas del innebär detta en allvarlig utmaning då affärsresor är deras främsta kundsegment. En avgörande andel av resenärerna där är affärsresenärer, till skillnad från Arlanda som har en mer blandad sammansättning. Utan full återhämtning av affärsresor finns ingen framtid för Bromma, vilket dess ägare Swedavia konstaterat i deras analys.

Privatresor:

Efterfrågan på privatresor förväntas återhämta sig betydligt fortare, om än det på längre sikt är oklart om efterfrågan kommer nå över eller under nivåerna före pandemin. Men våra ledande politiker i Umeå vara fullt införstådda i de miljömål som antagits, med ett tydligt mål på att kraftig minska Umeås konsumtionsbaserade utsläpp från nuvarande 11 ton co2-ekvivalenter per capita till 2 ton 2040. Något som är fullständigt omöjligt om vi inte minskar vår konsumtion av flygresor. Och det är inte bara i Umeå som miljömålen skärps.

Nationellt och internationellt ökar trycket rejält på att tackla de skenande klimatutsläppen och den stundande klimatkrisen. Det är allvar nu vilket allt fler inser.

Det är en tuff utmaning för flygindustrin som är totalt beroende av fossila bränslen och kommer så förbli under många år.

Lägg därtill att det sker en snabb utbyggnad av järnväg inte bara i Sverige utan runtom i Europa och vår omvärld.

Det finns i dagsläget inget som pekar på att flygresandet kommer att återhämta sig fullt ut. Än mindre på att det skulle öka. Att i det sammanhanget slåss för att bevara Bromma OCH bygga ut Arlanda rejält är inget annat än vansinne. Oförsvarbart ekonomiskt – och lika oförsvarbart miljömässigt. 

I onsdags rapporterade VK att en ny resursgrupp kommer att bildas på Bräntbergsskolan. Bakgrunden är bekant för alla oss som varit involverade i skolpolitiken i Umeå den senaste tiden: Bräntbergsskolans klass för elever med autismdiagnoser har inför hösten dubbelt så många sökande som platser.

Det här har inneburit att en hel del barn med omfattande behov inte fått plats i specialklassen. Många föräldrar, som länge kämpat stenhårt för deras barn möjligheter i skolan, har förtvivlat hört av sig till politiken och lokalmedia. Och det är inte förvånande.

I många fall har specialklassen på Bräntbergsskolan inte setts som ett val utan snarare som en sista utväg efter åratal av kamp och försök att få till en fungerande skolgång.

Viktiga principer för en långsiktig lösning:

Huruvida detaljerna i vårens lösning på Bräntbergsskolan är den bästa är upp till berörda vårdnadshavare och personal att avgöra. Men det är en kortsiktig lösning, det viktiga arbetet med en långsiktigt hållbar lösning återstår.

För- och grundskolenämnden ska under hösten fatta ett mer långsiktigt beslut om hur kommunen ska organisera lärmiljöer för elever som har mer omfattande behov av särskilt stöd. Det pågår nu en utredning som bland annat kartlägger behovet av olika typer av resursgruppen.

Från Miljöpartiets sida vill vi lyfta fram några principer som vi står bakom.

För det första, för vissa elever krävs undervisning i mindre grupp, i ett anpassat klassrum. Sverige har haft en rörelse där vi gått bort från de så kallade ”obs-klasserna”, klasser som ibland verkade gå ut på att underlätta för de vanliga klasserna, medan eleverna som gick i de mindre grupperna (vilka kunde ha väldigt olika typer av utmaningar) kunde få en försämrad skolgång. Ingen vill tillbaka dit. Samtidigt så är många svenska experter nu överens om att inkluderings-tanken har gått för långt. Trots goda anpassningar så kommer det alltid att finnas elever vars funktionsnedsättning gör att de behöver skolgång i mindre grupper, ibland på tillfällig basis, ibland på mer långvarig. Där måste barnens bästa vara det absolut prioriterade.

För det andra, det är rätt tänkt att en sådan mindre undervisningsgrupp, som den som ska finnas på Bräntbergsskolan, har en koppling mot en större klass, där barnen kan delta i vissa aktiviteter i den större klassen, i den mån det fungerar för barnen i fråga. Barn med autism behöver rätt anpassningar och också rätt utmaningar. Att hitta den balansen är inte alltid helt enkelt, men det är så vi kan nå framgång.

Miljöpartiets inställning har alltid varit att vi måste ge bra förutsättningar för barn med dessa utmaningar. Och vi ska inte glömma att det här är barn med många talanger. Det handlar inte främst om att hjälpa barn som har det svårt, utan det handlar om att ge dessa barn möjligheten att blomstra. Med rätt anpassad undervisning kan elever med NPF-diagnoser som har svåra utmaningar i ett vanligt klassrum bli framtidens stjärnor.

Avslutningsvis vill vi i Miljöpartiet tacka berörda anhöriga, personal, företrädare för Autism- och Aspersgersförbundet och andra som har arbetat för en bra lösning i denna fråga.