Tänker, om det nyskrapade bagarstugetaket, som Allan Edwall sjöng att "visst är det bätter, men int’ är det bra".

Där inställer sig en svindlande och lätt obehaglig känsla av att mossorna och lavarna kan ha en överraskning på lut. En överraskning med prolongerad effekt.
Ett ess i rockärmen färdigt att kastas fram när höstregnen sätter in.
Liksom som hämnd för att dom blivit vräkta utan tillstymmelse till uppsägningstid.

Säg om taket nu skulle visa sig börja ta in vatten för att tätningen försvunnit.
Tycker takpannorna kändes ligga lösare efter skrapningen faktiskt..