Lage Olovsson

homo erectus

Någon kilometer åt alla håll från en given mittpunkt är kanske så långt människan till fots hinner innan hon av någon anledning måste vända om.
Det vill säga om hon har lite annat att ombesörja mellan promenaderna. Och givet att hon inte springer. Ty i så fall hinner hon ju sannolikt ytterligare några meter.

Det är intressant att i spårsnö gå där andra gått och försöka avlocka spåren deras olika personligheter.
Somliga liknar järpens lagom vinklade och vägvinnande kliv som tycks hämta framåtanda uppe vid fågelns huvud när det rytmiskt rör sig fram och tillbaka, liksom med en vevstake förbundet med ett par energiskt arbetande ben.
När det gäller just dessa spår talar allt för att de småningom leder fram till något slags mål.

Andra spår kan vara så kraftigt utställda att längdledes stabilitet måste vara en faktor att ständigt beakta för den som lämnat avtrycken. Mot häftiga vindkast från sidorna bör den som sätter dessa spår med anmärkningsvärd ‘toe out’ däremot stå väl rustad.
Spår av den här typer ger av förklarliga skäl ofta ett splittrat, för att inte säga spretigt intryck.

Direkt sympatiska ter sig spåren där skospetsarna i varierande grad pekar inåt. De förefaller tvekande på något sätt, som ville de vända om och gå tillbaka redan där de börjar.

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>