Dimma om morgonen. Eller kanske ska man säga ånga, liksom sakta pysande ur ett tryckkärl. Klockan är åtta, det är redan över femton grader, och rönnen har vänt vissa blad med de ljusare avigsidorna uppåt likt händer som trevar efter regn.
Ekens lövverk rör sig lojt och mera som på eget initiativ, precis som spetsen på kattens svans när den vilar.

Men det tycks inte vara något regn att vänta förrän kommande vecka.
Gräsytorna börjar lida av vattenbrist. Det knastrar under skorna när man går och platsen där hästvandringen (eg bara ”vandringen”) en gång var gulnar fläckvis ojämnt. Marken därunder är med all sannolikhet full med sten, vilket gör att den snabbare än annorstädes torkar ut.