Lage Olovsson

åkerholmen

Av , , Bli först att kommentera 40

Smäckra björkstammar vajar yrvaket borta på åkerholmen där svärfar engång förlorade armbandsuret.
Han var visst sysselsatt med att dra ihop ris när det hände.
Åkerholmen är ett slags ingenmansland dit tibasten flytt och där slaskhinkens osmältbarare innehåll genom åren satts ut som någonting i lönnom fött.
Där trängs alla slags träd. Men aldrig i sådan mängd och täthet att de förmår bilda en skog.

En sälgstol bestående av både döda och levande stammar som spretar år alla håll har så länge jag vet envist hållit den närmaste omgivningen ifrån sig i det sydvästra hörnet av holmen.
Öppen för solljus hela dagen står sälgen som en framskjuten artilleripjäs mitt i ett röse av knytnävsstora stenar som säkerligen under mycket lång tid parvis burits dit från den intilliggande åkern när händerna behövde något att bära. När målet behövde en väg.
Röset kröns av en stor och rostig hästsko. Troligen fallen efter Blenda, ardennern.

Armbandsuret då?
Ja, det återfanns aldrig. Trots ivrigt letande.

Bli först att kommentera

morning has broken..

Av , , Bli först att kommentera 34

Tar askan ur kökspannan för tredje gången denna vecka.
”Litet askrum”, som en äldre numera bortgången bror engång lite torrt konstaterade, liksom bad han å pannans vägnar om överseende för en lika beklaglig som ofrånkomlig genetisk defekt hos kökspannor i gemen.

Annars är det brunnsöppning i dagarna.
Den årliga och inte särskilt högtidliga.
Men faktiskt lite spännande.
Ungefär som om man snubblat över en lott från ett längesedan avslutat lotteri. Eller en aldrig inlämnad tipskupong från veckan innan.
Verkar som ekorren på ud kan andas ut.
Han kan av allt att döma glädja sig åt att få sitta i orubbat bo även i år.
Fast mycket ännu återstår av vintriga prövningar känns det givetvis hoppfullt när man börjar ana lite ljus i det glaserade fyratumsröret.

Bli först att kommentera

utsikt

Av , , Bli först att kommentera 40

Skator och ekorrar botaniserar bland kringstrött och vindvräkt under fågelbordet.
Jag räknar till fyra av varje.
Bilden andas lugn, lättja och ledighet.
Skatan veckohandlar. Tar långa målmedvetna kliv, som hölle hon sig till en lista av livets basvaror. Hon lägger ögat till, plockar för sig eller ratar. Hela tiden med ett sorts upphöjt, kalkylerat lugn.
Ekorrarna drar jämnt som sällan annars. Det tunna men för dem tillräckliga skarskiktet tillhandahåller både snabbt avancemang och kvick reträtt om han som bestämmer skulle råka tappa humöret.
Det är alltid en av ekorrarna som likt en lynnig chef bränner ut sig på att kontrollera de andra.

Bli först att kommentera

kvastrisvår och takdropp

Av , , Bli först att kommentera 37

Farstukvisten torkar upp och husfolket faller handlöst nedanför.
Kattan sitter på vedlådan och kisar mot ljuset. Undrar väl var faran finns, som kräver att man så drastiskt måste kasta sig i skydd.
Men det går bra. I rätt ljus faller man leende och med grace.

På tjärnen dimma också idag.
Fyra renar rann tysta ner ur granraggen. Stod helt plötsligt där på isen som en nyss upptäckt hällmålning. De vädrade i vinden, taxerade kanhända det hot jag möjligen skulle kunna utgöra, men stakade sedan vidare österut längs tjärnen.
Kanske lugnade av doften från den grillade falukorven.
Den första renen gick lågt med bakkroppen som en halvbandare i lössnö, medan de följande tre försökte sätta klövarna i samma spår.

01

03

02

Bli först att kommentera

vit man göra stor eld…

Av , , Bli först att kommentera 35

…och röd man får väl som vanligt vackert göra sig en egen, fast betydligt mindre.
Men spela roll – oavsett kulör sitter antagligen båda männen sedan på behagligt avstånd och tittar på när kvinnor försöker laga mat vid nyss nämnda eldar.

Det låg som en tunn sensommardimma över tjärnen idag.
En sorts storlomsdimma som späddes på av röken från elden och låg böljande av och an mellan stränderna en stund innan den fick luft under vingarna och hittade ut.

eld

sol

rokslinga

Bli först att kommentera

femte februari

Av , , Bli först att kommentera 32

Idag är det skidor som gäller om man tänkt sig lämna den allt smalare vägen och ha någon verklig behållning av den riktigt breda.
Både djur och människa får ta dagen med jämnmod och korta steg.
Snön är som vetemjöl och skidorna är nödvändiga helt enkelt. Oavsett vad man egentligen tycker om att behöva belasta fötterna med extra vikt och/eller att, för den delen, entusiastiskt nödgas lyssna till goda råd. (Typ bankrådgivaren som lever på att upplysa folk om sånt folk redan vet. Dvs att folk inte ska göra av med alla pengarna för då blir folk utan pengar).

Vindskyddet stod som ett förbifaret värdshus tomt sånär som på eldtännet jag lämnade senast och solljuset som borrar och värmer inne i det västra hörnet.

2011

2015

2032

2013

2019

Bli först att kommentera