Smäckra björkstammar vajar yrvaket borta på åkerholmen där svärfar engång förlorade armbandsuret.
Han var visst sysselsatt med att dra ihop ris när det hände.
Åkerholmen är ett slags ingenmansland dit tibasten flytt och där slaskhinkens osmältbarare innehåll genom åren satts ut som någonting i lönnom fött.
Där trängs alla slags träd. Men aldrig i sådan mängd och täthet att de förmår bilda en skog.

En sälgstol bestående av både döda och levande stammar som spretar år alla håll har så länge jag vet envist hållit den närmaste omgivningen ifrån sig i det sydvästra hörnet av holmen.
Öppen för solljus hela dagen står sälgen som en framskjuten artilleripjäs mitt i ett röse av knytnävsstora stenar som säkerligen under mycket lång tid parvis burits dit från den intilliggande åkern när händerna behövde något att bära. När målet behövde en väg.
Röset kröns av en stor och rostig hästsko. Troligen fallen efter Blenda, ardennern.

Armbandsuret då?
Ja, det återfanns aldrig. Trots ivrigt letande.