Kvällssolen silar genom konvaljbladen, värmer den gamla spretiga eken på ryggen så att den långsamt och en smula misstänksamt börjar öppna sig som en grå och skrovlig dörr mot omvärlden.
Hah! utbrast någon med matematik och förstånd. Ekar blir många hundra år! Den där är bara barnet!
Må så vara, tänker man. Den är i så fall ett barn som genom råttår och vargavintrar grovnat så pass i barken att den blivit åtminstone sjutti år. Troligen mer. Jag vet inte.
Svärfar visste, och säkert nämnde han det parentetiskt någon gång, men jag lyssnade väl inte.
Den var i alla fall stor och stum redan i slutet av sjuttitalet där den stod och tittade på när vi bar in bohaget.

Björkarna viftar flärdfullt med sina gryende lövverk och jag tvångskör tvättmaskinen idag.
Den vill inte centrifugera.
Inte frivilligt och enligt schema i alla fall.
Den låter mer som en sådan där trumlingsapparat som man blandar småsten och plåtdetaljer i, och som man sedan hastigt stänger dörren om för att slippa höra.
Men jag har skrivit efter en ny.
Den kommer till veckan som en nästgårds nyinflyttad.

Minns att svärmor på sin tid brukade ’sank ihop’ och åka in på Älvgården för att tvätta någon gång per år. Nyttja kommunens särskilda utrustning för byktvätteri, som ju fått namn om sig att vara effektiv en bra bit bortom vad allmogen per capita kan mobilisera.
Mest var det väl mattor och tyngre tvätt som då fick sig en omgång i en miljö som andades familjeföretag och social samvaro medan maskinerna gjorde sitt.

”..å de regn..”
..som någon lätt bakfull och håglös anfader lär ha suckat mitt i smällkalla vintern när han satt vid köksbordet och längtade bort.
Och Winston Churchill kunde väl inte ha sagt det bättre – utan att bli ännu oftare citerad.

Jag vet inte riktigt vem i baksläkten som ska tillskrivas detta nästan genialiska stå-upp-nummer. Det kan ha varit morfar. Mindre troligt farfar – om jag kände min far rätt.

Det är nog den där ljuvliga resignationen.
När man som en i besättningen bara har att acceptera att båten redan lagt ut och är på väg ner under horisonten.
Att jorden är rund.
Eller som när sockarna hopplöst vill hasa ner och man vet att det är rakt ingen idé att dra upp dem ännu en gång.

Klockan slår fyra och det känns som en liten evighet mellan varje slag.
Strax innan hon bryter tystnaden plingar det sprött som sked mot glas ur klockans inre.
Jag har aldrig lyckats förstå varför.
Det är bara ännu ett ljud bland andra ljud som inte stör och som därför heller inte behövt utredas ens i tanken.
Den tunga väggklockan nere i det större huset är mer omständlig innan den tar till orda. Den intonerar som en hel orkester strax innan dirigenten höjer händerna och äskar tystnad.

Nyss kom hustrun upp – tror jag i alla fall.
Nyss är relativt när man vandrar fritt in och ut i drömmarna.
Hon hade nog somnat bland sina böcker nere i kammaren bakom köket. Där som farmors väggfasta kista till säng stod, och där farfarsfar låg och dog.
Där man sover så gudomligt bra.

Regnar småspik och gammelbjörkarna ute på gården ”hurrves” som vi allt mer sällan säger. Morbror Ville får finna sig i att bli uppvaktad idag. Han fyller 93 och hör så att säga tillräckligt bra för att veta när han kan sluta lyssna.
Planen var att hålla till ute på den inglasade altanen, men vädret kanske gör att vi får leta oss in i stugvärmen.
Grattis Ville!

Inte för att det kanske angår en men nog undrar man vad det är som före mycket annat blommar så försynt på ståltrådssmala stänglar.
Ullen kanske?

…och vattenfågelns kullar var visst stora i fjol.

Ack så sliten är den. Fick lov att säsongsstarta den igår med hjälp av borrmaskinen och en hylsa direkt på motoraxeln.
Liksom den fattiges fil går den efter många år åtminstone ganska lätt.

Minns att jag genast den var ny monterade bort klipparskålen längst fram och vallfärdade till lackeraren för att få den välsignad med ett extra lager rostskyddande färg.
Och den har faktiskt stoppat ovanligt bra.
Som ett annat bäcken blir väl den där skålen det allra sista man får bära bort.

Har letat bland arkivalierna efter ett par hästtrugor men hittade som vanligt bara den ena.
Tänkte nämligen annars kunna fara som fågeln (storken undantagen då) på blötmyren när jag fiskar.
Hästtrugan kräver väl ingen närmare presentation, men eftersom den numera är seldom seen i bakluckorna bör kanske sägas att det är en sorts snösko för hästar.
Det fanns en militär modell också, ”Faxe”. I princip en i färdriktningen mjukt avrundad plankstump som monterades på hoven, men som av nutida förekomst att döma inte rönt riktigt samma uppskattning som annan militär rekvisita bland små gröna män i glesbygd.

Bilder från häromdagen.
Den större öringen hade ätit en (mindre?) vattensalamander.

”Storgodmyran” till exempel. Smaka på det! Namnet rymmer som få andra ett oreserverat erkännande och är Sara Lidmanskt ner i varje o. Och antagligen först formulerat av just en kvinna.
Myran är inte bara stor, den är god också! Och god på ett sätt som inte närmare behöver (eller låter sig) förklaras.
Kanske gav den mycket foder åt kreaturen. Eller var det särskilt nöjsamt att sitta vid en kaffeeld alldeles intill kanten av myren.
Gissningsvis både och.

Med odlandet satt i system kom också namn med färre stavelser, precis som hade man inte längre tid med fler och mer.
Namn som ”Röjdet”, eller ”Hundryggen” greps ur luften.
Det var, om inte direkt nedsättande namn, så i alla fall namn som lite mer speglade människans ibland ansträngda förhållande till platsen.