Som ett torparpar lite ovana vid främmande kommer kanadagässen sättande så snart de anar att någonting nytt är i görningen. Påfallande orädda är dom. Närmar sig lågt hummande, liksom sinsemellan spekulerande kring vad stat eller kommun nu hittat på.

Öringen är också något av en torpare. Mörk, mager, melankolisk och ytterligt skygg.
Än är vaken sugande tysta där den går och skördar nymfer alldeles intill stranden. Men snart nog är maten flygfärdig och kräver mer av beslutsamhet om öringen ska få någonting alls i magen.

Vi planerar (ja där blev jag väl onödigt högtidlig…planera vet vi nog inte ens litegrann om hur man gör) att avyttra fastigheten och zippa ihop oss en aning.
Men allt tenderar liksom i säkerhetsrådet att stranda på rena procedurfrågor och utmynna i sådana där riktigt öronbedövande tystnader runt köksbordet.
– Hur går man från gård och grund på bästa sätt frågar man sig, i det att man erinrar sig några lösryckta och för säljaren fördelaktiga rader ur ekonomi- och juridikspalten i tidningen. (Samtidigt som man försöker undvika att snegla i relationsspalten).
Jag tycker att vi bara kunde släcka och stänga och göra en hembygdsgård av alltsammans. Men man kommer väl inte undan sophämtningen i alla fall.

Snö i luften och ett kallt glitter över tjärnen idag.
Svanparets rop dog bort som ett glest hånskratt runt och förbi udden.
– Den dåren, tycktes dom mena.
Och att meta med handskar på går ju inte alls. Metandet med långspö, lina och krok kräver både känsla och en hel del tur. Särskilt en dag när till och med grodorna dragit ner sina huvuden under vattenytan och tjärnen har stängt för inventering.

Den är lågmäld och långsam, försommaren.
Som en hunsad kvinna skyggt leende.
Blåsipporna är ovanligt många men lite allvarsamt knutna i väntan på värmen.
Sparven är gråbrun och vickar, vrider sig, för nordanvinden som ett kvardröjande fjolårslöv på eken.
Men vattnen är öppna.
De sista klingande issmillrorna maldes nyss sönder mot sydliga stränder.

Just köat en halvtimme för att säga upp tv-abonnemanget.
Det borde finnas stödgrupper även för sådana här kriser. Till exempel en cirkel där man tillsammans med andra bereds möjlighet att sitta och tiga.
Parabolen är bucklig och brädfordringen runtom saknar fläckvis färg pga alla gånger stegen stått där och skavt.
Men missnöjd? Inte alls. Inte så det hörs hoppas man i alla fall.
Efter att telefonsvararen i prästerlig bröstton nöjt noterat att jag varit en trogen kund i massor av år (underförstått att det finns trogna kunder och så finns det andra slags kunder som man inte behöver gå närmare in på) erbjöds jag ett presentkort på IKEA om jag lyckades lämpa över abonnemanget på någon annan.
Men dels har vi redan lämnat över tillräckligt med problem åt våra efterkommande. Och sen så vill jag inte ha något presentkort på IKEA. Jag vill aldrig någonsin ha ett presentkort på IKEA. Jag vill bara ha en hygglig bild på tvn. Det behöver inte vara HD-kvalitet, och det gör ingenting om färgen saknas ibland.

Det är maj och sommaren är redan hunnen en bra bit när solskuggan sakta vandrar åt norr på bagarstugeväggen. Innan min kaffekopp är tom har ljuskanten passerat vindsfönstret och förflyttat sig en hel meter på väggen.
Nötskrikan kommer svepande utan brådska, självklar som en morgonseg hotellgäst till en frukost där det bara finns alltför mycket att välja på. Skrikan vet inte riktigt. Väljer ändå kräset, liksom väl medveten om att det inte kommer att dukas bort i brådrasket. Hon äter effektivt, förser sig begärligt utan att förivra sig.
Hackspetten, lite stirrig och nervös som alltid, väjer indignerad för den större och sävligare skrikan. Sätter sig en bit upp i björken och tittar misstroget som en undanknuffad i realisationsträngseln.
Småfåglarna håller sig på marken under matborden. Nöjer sig med smulorna.

Dagens ungdom vet inte vad det vill säga att ha en tioliters emaljerad kockumshink i lagårdsporten full med osorterad spik som behöver rätas.
Ja, man kan väl kosta på sig att vara lite kaxig nu när vedhögen är uppstaplad och klar.

Har vidare genom köksfönstret anvarat hursom talgoxen inspekterat lådan med motorvärmarklockan som hänger på bagarstugeväggen.
Det är en halvfärdig fågelholk utan front och botten med rum för rejäla glasytor.
Den hade väl fått för sig att det var visning idag.
Anar att det är samma talgoxe som förra våren pressade sig in mellan timmervarvarven och kröp ner i en ljuslykta som står uppe i vindsfönstret på ovan nämnda bagarstuga och därstädes åt upp en del av det i lyktan befintliga stearinljuset.
Hur sagda talgoxe från utsidan fönstret kunde avgöra att ljuset var ätligt och inte bara ett oätligt batteridrivet dito är det nog bara Leif G.W. Persson som kan förklara.

Nu är all ved snart uppstaplad bland bakomlagårnbråte och vildgräs.
Som vanligt bjuder de allra sista kubikmetrarna mest motstånd.
Som en fårskock i förskingring ska de sista klabbarna drivas ihop och fås i fållan.
Vedhanteringen överhuvud är ju annars litegrann som brottning. När matchen är över fattar man inte riktigt vem som egentligen vann.
Mästerskap är det varje år.

Man borde väl ha sett till att få med sig åtminstone ett av dem när man slutade.
Helst fullskrivet och förbrukat. Cirkulerat så mycket som möjligt.
Hela historien finns ju på dem.
Och den börjar alltid uppe i vänstra hörnet på den sida som är fullskriven.
Att första namnet skulle finnas nere i högra hörnet är fullständigt otänkbart.

Ibland kan man följa händelsekedjan när den spänner över en grupp av namn, och ärenden vandrat fram och åter. Ana när tonen och trycket på pennan hårdnat.
Och stundom kan namnet inte tydas alls. När det alltför ivrigt överstrukits, utplånats, som på gamla artefakter när kulturer i nedan ersatts av nya.
Men ibland har namnet skrivits sirligt och med omsorg, liksom kärleksfullt.

Och plötsligt brister kedjan och allt börjar om på nytt.
Det är t.ex. när vaktmästarens namn finns på raden ovanför högste chefens. De kommunicerar icke med varandra via internpost. I alla fall inte om det rör jobbet.

Tittade om ormen var kvar.
Och hon låg där, sidensvart och självsäker.
Men nog tycker jag att hon verkar lite rundare om magen idag?
Hon hade färdats ca 75 meter sedan igår. Låg där i ljungen och försökte se ut som en gammal galosch.
Nickade igenkännande och såg väl mest ut att undra ifall jag tappat någonting.