Strax vid hörnet där strandliljan snart slår ut kommer den frasande med ljud som av brinnande torrt papper. Den är kantstött, stor och långsam. Håller en smula omständligt undan för bondrosens alldagliga buskage som fortfarande är just bara ett buskage med invuxna maskrosor och ett par tegelstenar som blev kvar efter att jag tog bort den läckande vattenuppståndaren.
Det är så lätt hänt att saker och ting bara blir kvar, blir till naturliga och småningom för ögat nödvändiga viloplatser.
Makaonfjärilen hör dock till det man inte ser varje dag, där den vinglar vidare ner mot de återstående stånden av gulkragar som dominerar hela slänten ner mot dammen.