Måste apropå det och ingenting annat få säga att det måttligt automatiserade sågverksjobbet var ett av de bättre jobben som i alla fall jag provat på. Dubbelklingan, stocksågen, (”gullhönan” tror jag att arten kallades) värpte tryggt och oförtrutet, värpte och tog om. Och stundtals när allt fungerade och maskinerna kom i en sorts samklang fylldes såghuset som av någonting av Stravinskij.
Bakarnas rytmiska fall ner i den plåtskodda rännan blev till skrällande cymbaler och kantverkets längtande ton var fagottens; en ton med uttalad rödförskjutning, ungefär som när snabba fordon passerar längs vägen.
Klyven var trumsetet. Lite lagom brutal sådär, och svettdrivande.
En stund vid klyven var som ett ordentligt träningspass.
Man svettades när det var varmt och man frös förvånansvärt sällan.
Och man var hungrig när man åt.