Etikett: sorg

En enda sak, vet vi med säkerhet…vi ska alla, en dag dö

Av , , 2 kommentarer 15

Då var vi återigen inne i den här perioden av minnen…septembermånad…den verkar aldrig kunna gå, obemärkt förbi, även om jag önskade att den någon gång kunde göra det.

I förrgår, för 5 år sedan, var min pappa med om olyckan som sedan tog hans liv. Och i och med detta, så är det dessutom mer än 1 dag, då man slängs tillbaka. Det är dagen för olyckan, dagen då läkarna gav upp hoppet, dagen då han dog och sedan dagen för begravning.

Jag vet ju absolut, att vi inte är ensamma om att uppleva dessa saker, sorg, glada minnen, vad man själv har för minnen av den personen, vad andra har sagt, vad man gjorde och varför.

Ibland är det bra att älta, man matar in, man pratar om det, man skriver om det, som jag har gjort, och det blir absolut bättre med tiden. Eller ja, det är förmodligen så att vi lär oss, att hantera smärtan, sorgen och saknaden på ett annat sätt, än då allt är nytt. Då vet man ingenting, utan man får gissa sig fram.

Man spekulerar, man frågar, man undrar…men i slutändan, får du aldrig några svar, utan man får lov att acceptera att livet är som det är, det enda vi vet med absolut säkerhet, är att vi alla, en dag, på ett eller annat sätt, kommer att dö. Och när vi gjort det, så är vi lyckligt ovetandes om vad vi lämnar efter oss.

Min pappa hade en favorit låt, och den hade vi velat spela på hans begravning, men ingen lyckades fixa fram noter och text, så det blev aldrig av. Men här kommer den…direkt från youtube, och den får bli min hyllning detta år och denna månad, till min pappa:

Önskar er alla en fin tisdag!

21728503_10155633343556585_7352749361778855132_nFotade gjorde Theresé Hällsten

En osynlig stege i rummet

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Så det blev skotta fram bilen väder idag, fy, inte var det en önskan från mig i alla fall. Jag var så nöjd med hur det såg ut innan. Men jag vet, det finns inget att göra åt saken utan man kan bara hoppas på att det sluta snöa snart, vi behöver inga mängder av den vita varan.
 
Jag hade ju tvätt tid igår, började redan klockan sju på morgonen och det har nog aldrig hänt under min livstid. Gjorde klart allting, städade upp i tvättstugan, gick upp och sorterade tvätten.
 
Noterade att Nicco, som var den som frågade vare dag när jag skulle tvätta, inte hade mer än två linnen och en skjorta där. Hm…konstigt, annars brukar det vara byxor hon brukar fråga efter och vilja ha tvättade. Jag gick in i hennes rum och se, bakom dörren låg en hög med tre par byxor, två munkjackor och ett par smutsiga sockar, *suck*.
 
Nu hade jag tänkt lämna allt där men med tanke på goda gärningar som ska göras varje dag så knölade jag ner tvätten i en kasse och gick ner i källaren igen, jag hade ju en timme kvar på mitt pass. Men ett är säkert, det var bara en engångsföreteelse, jag kommer inte att göra det igen.
 
Jag har nämligen pratat, förklarat och diskuterat vad som gäller här hemma men lite tycks vara uppfattat. Jag har inga speciella tvätt tider utan jag tar korgen när jag tycker att den håller på vara full, då är det inte roligt då hon kommer med en hel drös av kläder, då man ska ner i källaren, för hade jag då vetat om den tvätten, så hade jag gått ner någon dag tidigare. Detta tog vi upp när Therese var hemma sist och hon berättade för Nicco vad som hänt henne, då hon bodde här, och det kommer förmodligen att sluta på samma sätt om ingen förändring sker.
 
Hon var ganska så duktig på att lämna sina kläder liggandes på golvet, jag vet inte om detta räknas som en talang eller om det bara var ren lathet, nå, i alla fall så hade högen växt sig ganska så stor och hennes kära mamma kunde inte låta bli att göra sig ett försök att påpeka att det var dags att göra något åt det växande klädberget.
 
Jag tog helt sonika en sån där mindre trappstege som vi hade här hemma, ca en meter hög, ställde in den på golvet i hennes rum och kastade alla kläder över stegen. Sen väntade jag, och väntade och väntade, på någon typ av respons, men icket, hon sa inte ett ord på flera dagar. Till slut var jag tvungen att fråga henne om hon noterat att hon hade en stege i sitt rum, det hade hon inte och inte kunde hon väl tro att det faktiskt stod en där också.
 
Nu har jag för mig att hon blev ganska så sur på sin mor, och jag sa till henne att hon skulle få ta sin egen tvätt om hon inte gjorde något åt sina högar, och det gjorde hon. Tretton år gammal fick hon börja skriva upp sig i källaren, och Nicco ligger nära till hands att få göra samma sak. Nu tror jag inte att det är ett straff i sig, dom lär sig ju att ta hand om sina egna saker och det kan ju inte vara helt fel. Sen räckte det inte heller med den lilla lappen Theresé hade gjort och satt upp på sin dörr med texten: Detta rum är min borg, och mina föräldrars stora sorg! Eller jo, på sätt och vis, jag lät henne leva som hon ville i sitt rum men hon fick hålla det därinne, och jag städade inte upp i hennes rum, det fick hon sköta själv.
 
När jag skriver det här så tänker jag onekligen på hur ungarna i den nya dokussåpan på kanal 1, hade det hemma. Bortskämda, gjorde inte ett dyft hemma utan föräldrarna sprang runt och servade hela tiden, först tänkte jag att dom var odrägliga, men sedan ändrade jag mig, det är ju föräldrarna som är odrägliga om dom gått med på att skämma bort dom så där. Barnen var ju inte van att göra något hemma, överhuvudtaget, och när deras föräldrar ändå gör det, utan att ens sätta något emot, varför skulle då barnen göra det, helt frivilligt?
 
Nä, det får vara måtta med allt, jag har inget mer att tillägga. Önskar er alla en fin dag trots all snö som yr omkring. Jag väntar i alla fall med att tvätta håret tills jag och Kerstin varit ut på dagens lilla promenad.