Etikett: begravning

Liv efter döden, kakor, tårta och skratt, eller?

Av , , 2 kommentarer 15

Jag vet att vi alla har våra olika gudar och tror på lite av varje. Det finns dom som sätter Gud överst på alla listor, och det finns dom som har sin alldeles egna Gud och tro. Man kanske till och med väljer att kalla sin Gud för något helt annat.

Jag och Tina pratade inte riktigt om någon Gud, däremot om vad som kan komma att hända i livet efter detta. Det där outforskade som ingen vet något om. Men som väldigt många tycks ha upplevt i alla fall. Antingen då man vet sig ha fått meddelande från andra sidan, budskap, sånt som händer som man inte kan förklara.

Man kan säkert förklara en stor del av såna händelser på ett logiskt sätt, fast bara för att det kan finnas en sån förklaring, innebär det ju inte att den stämmer för det. Och ibland stämmer det säkert, det beror väl på våra egna tolkningar.

Min mamma genomgick ju den där incidenten med Berguven, den där som var på väg att greppa henne i skalpen och flaxa iväg med, då hon var i 2 års åldern. Men Berguven gick sitt öde tillmötes för min morfar sköt den, andra dagen den kom förbi. Min mormor hade redan försökt ta den med salongsgeväret men hade missat.

Nå, på den tiden bodde alla hemma i huset i Jockmock/Malå kommun, min morbror Börje och moster Linnea. Morbror Assar var inte född än. Så dog min morbror Börje, och jag vill minnas att det var 1997. På väg från begravningen kör mina föräldrar Björnvägen upp mot Mariehems hållet. Plötsligt kommer en Berguv och seglar över biltaket, pappa bromsar ner farten så dom hinner se hur den kommer upp på taket där Café Victoria ligger, och där landar den sedan. Frågar ni mamma, säger hon att det var en hälsning från Börje. Mja, oddsen för en Berguv mitt inne i Umeå är inte så stor, men… ”Tolkningsfråga”

För min del finns det absolut en fortsättning, det är inget svart hål efter livet här, never

 

Jag sa det till Tina och hon skrev sedan och frågade ifall jag ser på Min pappa och jag med Magnus Uggla. Hon tipsade om ett besök dom gjorde i Svenska Kyrkan, i avsnitt 1. Kollade på det för en stund sedan. Hans dotter Agnes, frågar Prästen om livet efter detta, för det kan inte bara vara svart, säger hon. För i så fall, varför finns vi här, då kan jag lika gärna lägga mig på golvet och bara ligga kvar där.

För min egna del är jag helt övertygad om en fortsättning, jag vill inte skriva att jag längtar eller känner att det ska bli spännande, för jag har ingen brådska nånstans. Utan jag tar det som det kommer. Men… så kom vi in på det här med, om man kommer tillbaka för att lämna en hälsning, på vilket sätt ska vi då göra det?

Medium, dom som talar med andar, kan många gånger förnimma en doft. Här undrade Tina vad jag förknippar henne med för doft. Och vad kan andra förknippa för dofter runt dig, har du tänkt på det du?

Min första tanke var Tårta, haha, men jag vet inte riktigt hur en tårta doftar 🤔 Tina sa att hon förknippar mig med god mat, goda bakverk, skratt (humor), ja, det är väl lite jag. Så med tanke på att vi faktiskt skrattar varje gång vi pratar med varandra, så lär vi ju både dofta kakor och höra skratt den dagen vi hörs från andra sidan.

Hittade detta på en sida då jag googlade medium. Här får ni 8 tecken på närvaro.

Undrade förstås om CD spelaren som gick igång nere i vår källare, var ett hej från Nicke och Elsie, då. Dom hade ju alltid på radion eller lill teven i köket. Vi har ingen radio eller tv i köket längre, så då var dom tvungen att ta den som fanns tillgänglig. ”Tolkningsfråga”

Peter Stormare har skrivit en bok. I boken berättar han bland annat om andar och demoner som styrt hans liv, om besök från själar och spöken.

”– Jag tror att i Sverige har vi lite svårt att tala om sånt här. Men jag tror att säkert 80 procent kanske har känt en närvaro från någon som gått till andra sidan. Sen vet man inte om det är dröm eller verklighet. Men för mig är det verklighet, sade han i Expressen under sommaren 2023.”

Ja hörrninini, vad ska vi tro och tänka? Jag kunde absolut INTE låta bli att pranka Åke igår, apropå Gud, haha. Han gick ut med Winstone och jag ändrade mitt namn i hans mobil, till GUD. Sen inväntade jag rätt tillfälle, stängde ner allt ljud på min mobil så han inte skulle höra att jag ringde till honom.

Han studsar till i soffan, tar upp mobilen och läser   ”GUD,,,det står GUD här, sen svarar han. Hocken jer he?

Hahaa…jag skrattade så det ekade i hans lur. Jag tyckte det var apkul, han tyckte jag var dum

Sen blev han orolig över att han inte skulle hitta igen mig i kontakterna längre. Så jag fick ändra tillbaka till MAMMA. Jösses, jag hade ju föredragit att han skulle avguda mig istället. Det sa jag och då kontrade han med att det skulle få stå kvar där då. Fast… nä, jag ändrade tillbaka. Vill ju inte trassla till det i onödan. Tänk om han ramlar och får be någon ringa efter hjälp och han måste säga att dom ska ringa Gud.

 

Nä, nog om detta här och nu. Tycker ändå att det är roligt att man kan tro på vad man vill, det är intressant att höra andras sidor av det hela. Det är precis som man säger. ”Att tro är inte att veta”

Ha en fin lördag, allihop! Tro inte att ni slipper ett inlägg imorgon, säger jag bara.

En fin dag på många sätt och vis

Av , , 2 kommentarer 12

Skulle vilja säga att det var en fin begravning igår, fast jag tror nog att alla begravningar är fin på sitt sätt. Den ska väl säga något om den som gått vidare. Både i skrift, tal och musik. Det spelades 3 jättefina låtar, en av dom som gick rätt in i hjärtat. Den här har vi lyssnat på, åtskilliga gånger tillsammans. Vill ni höra, klickar ni där det står ”Visa på YouTube

Den här personen är inte en anhörig till mig, utan jag har haft en annan relation till henne. Jag fick så mycket fina ord från hennes släktingar, barn och barnbarn, vad jag betytt och vad jag gjort så bara det gjorde en gråtmild.

Jag la fram den blå (lila) anemonen på kistan, och mina vänner, ett par blå öronmuffar. Jag höll upp dom och sa att förklaring på dom, kommer. Jag var nog tvungen att samla mod, att läsa något högt för personer som jag ändå inte riktigt känner så väl.

Minnesstunden hade vi sedan uppe på Prästgården, vilket fantastiskt fint ställe. Och det är ju den här stunden som är den bästa vid en egentligen sorglig dag. Man pratar roliga minnen och vad man upplevt tillsammans och plötsligt kände jag att det var läge för den där förklaringen. Jag hade med mig en ”fusklapp”, harklade mig och frågade om dom ville höra.

Det kan ni också får göra, fast ni får läsa själva, och om ni inte vill… så skrolla vidare.

”Nalle Puh, kom på tal då vi satt med, xxxxxx, hennes sista dag i detta liv. Han, den lilla gula björnen med den röda tröjan, har vunnit många hjärtan med sina små, underfundiga citat.

Xxxxxx ville oftast ha öronmuffar på, då vi gick ut på våra promenader. Hon sa många gånger: Nu kan man åka skridskor, för det har Nalle Puh, sagt. Det enda man behöver är dom magiska öronmuffarna. Jo det stämmer, det var lille Nasse som inte tordes åka skridskor, men fick till sig att om man hade dom där magiska sakerna, så kunde man faktiskt det.

Det handlar egentligen om tro. Den där tron, som kan försätta berg. Och det är absolut något Xxxxxx har besuttit. Jag har personligen aldrig hört henne säga att hon inte kan… utan hon har alltid sagt…jag ska försöka, eller jag gör så gott jag kan.

Vilket också säger en hel del om vem hon var, och det är väl något vi alla borde ta till oss. Det finns oftast andra vägar man kan ta, ifall den där raka vägen framför oss, plötsligt inte är farbar, för det ligger hinder i vägen.

Sen vet jag att hon hade ett liv innan jag kom in i hennes. Allas liv förändras ju med åren, även vi som personer. Man växer av och med erfarenheter, och sitt sätt att vara förändras. Det gjorde även Xxxxxx, under dom 13 år vi fick tillsammans.

Många skratt har vi delat, och en massa interna skämt har vi dragit. Hon kommer alltid att finnas med i mitt hjärta, vart i välden jag än må hamna. Jag har under dessa år, lärt mig att uppskatta det där lilla i vardagen, som är så viktigt. Söker man tröst i nåt elände brukar man alltid säga att det finns ju dom som har det värre. Det gjorde även Xxxxxx, och jag kontrade alltid med: ”-Ja, och tänk då den stackaren som har det värst, i hela världen!” Och då brukade hon alltid börja skratta och säga: ”-jaaa, tänk på han…oj oj oj!!” Slutcitat

En begravning är ett avslut, men även en början. Man vänder på det där bladet, och ser vad man kan hitta där. Livet tågar vidare, oavsett vad vi går igenom, dagar kommer och går. Så det finaste är väl dom där minnena som alltid består. Jag fick med mig en fin present från hennes syster. Blommor och en kvinna med runda former 🧡😊

Annelie var redan här då jag kom hem. Vi åt en enkel lunch, Pinsabröd grundad med creme fraiche och Åberghs söta chilisås, sedan toppad med cheddar/mozarella ost och skinka

Efter den drog vi iväg. Hon hade ett ärende på Toyota, vi gick på Båsloppisen, där köpte jag bara en sak,…en plastig liten grej. Nämligen denna

Kan man ens låta bli då man har en likadan hemma, fast i annan färg. Här pratar vi retro, typ 60 tal, skulle jag gissa. Hittar baske mig inget på nätet om årtal. Däremot benämns dom både som fruktfat och brödfat. Man väljer väl vad man vill använda dom till. Snygga…mja, det är väl det där om hur vi själva ser på saker. Lite småfräna i alla fall men för mig är det mest för att dom kommer från en annan tid.

Tog en fika på Victoria, inte alls ogott, kan jag tillägga

Gick förstås en sväng inne på Victoria Home också, samt en sportaffär en bit bort, sen fortsatte vi kvällen med mycket prat och skratt, kaffedrickande och nån lite likör, bara så där, för att…

Så var dagen till ända, och gissa vad, idag är det en ny dag på gång. Får se vad vi hittar på, men Rosendahls kan nog räkna med ett besök. Hoppas på en fin lördag, för er allihop!

Önskade blå 💙 men älskade lila 💜

Av , , Bli först att kommentera 8

Jag hade 2 saker att göra igår, frissan och hämta handblommorna. Fast jag började med att skotta balkongen däruppe. Och det blev på exakt samma sätt som jag visade att jag gjort för några år sedan. Började med att öppna det stora fönstret för att komma åt att få bort all snö utanför dörren. Åke undrade hur tusan jag fått upp dörren och då jag berättade om fönstret trodde han att jag hoppat över, den vägen.

-Åh nämen aldrig i livet, sa jag. Hade jag gjort det hade jag legat nere på backen. Tur man är smidig och kan jobba med spade och snö trots att man har ett balkongräcke som hinder. Hade vi fått dom balkongdörrar vi velat ha, så hade dom ju gått inåt, men det enda vi fick var 2 som gick utåt samt den där däruppe som var felhängd från början, så man bara tog sig ut för att vända och gå in igen. Men vi är van, sällan vi får det vi önskar 😜😁

Fortsatte ner till Ica Maxi efter klippningen. Handlade, ringde upp Sally på väg hem. Berättar vad jag ska lägga på kistan idag, när jag säger det, kommer jag ihåg att jag förträngt handblommorna.

Får ta en högersväng nere på stan och vända åt andra hållet. Så får jag ett sms om ett paket som ska hämtas ut. Efter middagen, förberedde jag kvällens middag. Kokade potatistärningar, gjorde 1 kebabssås som ska vara till morgondagens lunch, och 1 senapskräm till kvällens middag.

Bakade 2 sorters kakor. En som jag aldrig hört talas om, vet inte vad jag tycker om dom heller, men det kan bero på att jag aldrig kan hålla mig efter recepten Chipskakor, heter dom. Här skulle man smula ner lättsaltade chips i degen.

Jag bytte ut chipsen till salta chips med brynt smör, det lät väl gott. Fast, mjae, jag vet inte… tror att jag smakat en liknande kaka, men godare, och då var det med cornflakes i, inga salta chips. Fast hade jag gått på dom där lövtunna saltade sakerna hade dom kanske blivit godare.

Gjorde även saffrans biscotti. Här bytte jag ut hälften av mjölet till mandelmjöl och körde en blandning av nötter istället för enbart pistage. Dom blev perfekt 👌

En tidig begravning idag så jag ska nu ta min frukost. Och komma ihåg alla små detaljer jag skulle göra innan jag åker, schpännande!! Och avslutningsvis skulle jag då ett kort på handblomman. Det fanns ett önskemål om en viss färg, nämligen blå. Så blå fick det bli. Jag tog en bild i köket

 

Men tog sedan in dom i matrummet för en finare bakgrund och se vad som hände.

Dom blev lila, även fast jag tände lampan i taket. Det som förundrar mig mest, är att personen som blomman tillägnas, valde blå, men älskade faktiskt lila

 

💜

 

Önskar er alla en fin fredag!

Vad är snabbaste sättet månntro ✂️ eller 💪

Av , , Bli först att kommentera 15

Nu dog jag inte igår heller, och jag smällde inte av, men jag höll på smälla till, denna varelse, som för det tillfället fick namnet SATAN. Ja, det var precis det enda ord jag hittade och som flög ut genom munnen då den kom och sladdade förbi, helt utan kontroll över sina vingar.


Jodå, jag tycker dom är jättefina, men fruktansvärt läskiga. Den här var dessutom pälsklädd, och bara då jag tänker på det, så kryper det efter ryggraden. Men… jag ska inte tjata ut detta om fjärilar, nu har jag skrivit klart om dom, för det här året. Åtminstone, så länge jag inte snubblar över nåt åbäke som jag finner intressant, förstås.

Det börjar röra på sig ute, lite värme från solen, och allt börjar vakna till liv. Med det skrivet i denna sekund, så sa precis meteorologen på teve att detta blir sista varma dagen. Imorgon sjunker temperaturen närmare – strecket. Nåja, det är väl bra att även vädret kan alternera lite.

Apropå alternera, så är det precis vad min fina hortensia gjort. Den sattes om i en själv vattnings kruka, sedan alternerade växlade den om, från fin till döende, och jag tror att det blir begravning idag.


Den andra blomman ser då ut att njuta av sin nya kruka, den har inte hängt en endaste dag, efter bytet.


Där ser man, vad vissa tips suger. Som ett av många jag fick via TikTok. En äldre kvinna visade hur man öppnar en spaghetti förpackning utan sax. Hon tog ett stadigt grepp runt påsen och drämde ner kortsidan mot en bänk och voila, så var påsen öppen. Jag testade… och som vanligt, klicka på bilden eftersom man tydligen inte kan dela TikTok direkt från youtube.

Neeej, det öppnades ingen påse, det enda jag kom fram till var att det tog extra lång tid. Först rigga mobilen för att visa omvärlden vilket bra tips, sedan lyckas det inte så då fick man lik förbenat ta fram saxen. Så snabbaste sättet är nog fortfarande sax.

Det var säkert bara ogjort att jag skulle ha missat bordet och slagit in näven i bordskanten istället och tadaaa… så hade min hand varit gipsad i 6 veckor. Tur i oturen då, att det inte skedde.


Ha en fin dag, allihop!

Tecken eller bara slumpen?

Av , , Bli först att kommentera 13

När vi gick vår morgonpromenad stod det två kajor med näbben full av gräs, borta vid Tvärån. Dom såg som roliga ut, där dom pickade på…förstår inte varför jag alltid får en bild av Sven Melander, för mitt inre, då jag ser fåglar som går så där, som fåglar går, hm…

Och apropå fåglar, såg jag en filmsnutt igår, om en pippi som hälsade på två systrar, som bett specifikt, om ett tecken i form av en Kardinal, från deras avlidna mor, här kan ni se det:

Så rörande! Och där kom jag på ett tecken min mamma fick från en berguv. Berguvar och mamma, har ju en viss röd tråd tillsammans, även hennes storebror Börje, som dessutom tyckte om berguvar.

Här en bild på ”mammas” berguv, den har ni sett förut!

rfthrhhhh-050Fotad av Niccolina Hällsten

Dagen han begravdes, kom det en berguv flygandes och satte sig på taket till gamla Barnens Hus på Mariedal. Min mamma stod där, och för henne var det glasklart, en sista hälsning från honom.

Sen är det väl väldigt individuellt vad du tycker och tänker om tecken från nån som gått vidare, vad man själv tror på, och hur man upplever saker. Tron kan också göra sitt till.

Här kommer jag att tänka på då min pappa låg på intensiven, med alla sina skador han hade. Och läkarna sa att vi skulle få se om det hände nåt under dom 3 första dagarna, så kanske det skulle finnas hopp.

Vi tycktes se tecken, om än så små, hela tiden, och på den tredje dagen kom till och med en ur personalen, som varit med från dag 1 och log och sa, jamen jag tycktes också se en rörelse på hans ögonen, då jag kom i morse.

Så där i efterhand tänker jag att alla runt omkring en människa som ligger så där, blir ju engagerade och rycks med. Alla vill ju att det ska bli bra, eller bättre, och man kanske ser, vad man vill se, och man hör det man vill höra…stay positive!

Men det är väl bra, på sitt sätt, ta inte ut saker i förskott, då lider du så mycket längre, eller så betalar du räntan på det där jäkla lånet, som du faktiskt inte har 🙂

Ha en fin onsdag, allihop!

Prioriterar vi rätt, eller…

Av , , Bli först att kommentera 14

Tog ett farväl av en gammal vän igår, det var begravning och minnes stund. Gammal på det sättet att det var över 30 år sedan vi lärde känna varandra, hon gifte sig med en kompis till Åke, och vi hängde tillsammans rätt ofta. Många fester och andra upptåg och äventyr.

Tyvärr flyttade dom och besöken blev mer sporadiska, när dom sedan skiljde sig, så var det mest Tex vi hade kontakt med.

Jag och Pirjo började sedan, för cirka 2½-3 år sedan, prata/skriva på messenger, och vi lärde nog känna varandra på ett annat sätt. Kanhända att vi vuxit ikapp, det gör man ju förr eller senare, då åldern inte längre spelar någon roll.

Då hon och Tex blev ett par, var jag 20 år, Åke 9 år äldre, Pirjo 12 år och Tex kanske 16 år äldre. Jag tror inte att jag med mina 20, hade vuxit färdigt:

407097_10151372247907060_44717031_nFast det dröjde nog inte så länge…eller… 😀

35521636_10156368727926585_725158438555877376_n

Nu tycker jag det känns sorgligt att vi inte hann med mera, än det vi gjorde. Fast så tänker nog alla i hela världen, då man förlorar en nära, anhörig, vän eller bekant, tiden man har men som man aldrig tycker räcker till. Kan vara så enkelt att vi inte prioriterar våra dagar på rätt sätt.

Det var en fin begravning och det spelades bland annat en låt, med whitesnake och den lägger jag nu ut här, till minne av Pirjo. Och som en vän till Pirjo sa igår…jäklar vad dom har det livat däruppe nu, Pirjo, Tex och hennes (kompisens) mamma 😀

Kvällspasset i P4, la ut en fråga igår om ”Jag hade gett upp, men …” och jag skrev om en sån upplevelse. Kan hända att historien poppade upp eftersom det var mycket prat om just Tex och Pirjo, under dagen. Dom var nämligen med, på denna lilla fest, och nu citerar jag mitt inlägg:

” Detta var för över 30 år sedan, min käre make Åke, har glasögon och hade det även då. Vid ett tillfälle hade vi en liten fest hemma, och det dracks väl en del, såpass att han mådde lite halvdåligt där på på natten. När han kvicknade till, dagen efter, tyckte han att han såg lite dåligt, och fann snart anledningen till synbortfallet, ena glaset var borta.

Och som vi letade efter detta glas, precis överallt. Till slut gav vi upp och kom med den logiska förklaringen att glaset, förmodligen hoppat ur bågen då han lutat sig över toastolen och med det gav vi upp vidare sökning av glaset. Det återfanns dock, 7 år senare, då vi skulle flytta och hörnsoffan skulle kasseras. Glaset låg i en springa mellan stommen och ryggstödet…jojo, det var så dags då! :D” slutcitat

Hoppas på en fin fredag, för er alla!
43725945_10156679977641585_7297374002564038656_o

En sista hälsning!

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag var på begravning igår, i Tegskyrkan, en ung människa som inte fick leva livet ut, men som levde sitt liv, fullt ut, in i det sista. Precis som man önskar att man själv får göra, och inte behöva bli liggandes i en sjuksäng. Men tragiskt då det gäller unga människor. Allt gick i rosa, till och med kistan…så fint arrangerat. Och jag hade ordnat rosa handrosor, till jag och 3 vänner som gick tillsammans med mig:

31124566_10156231614501585_2823612230258393088_nEn annan ung människa har också vandrat vidare, Avicii. Jag kan inte skryta över mina musik kunskaper, utan jag var tvungen att leta på youtube för att lyssna på en av hans låtar, för att veta vem han var, och denna låt gillar jag och får bli min sista hälsning, till dom båda, klicka på ”lyssna på youtube”, så kommer låten:

Vi ska ha middags gäster ikväll, familjen Jonssons, och Jitte och Ina, joinar oss. Skulle då göra en potatistårta igår, den gör man en dag i förväg, så det är som lämpligt om man har annat att pyssla med, dagen D. Skulle köra lite med svartpepparkvarnen och det gick ju åt skogen, då jag vred av locket på eländet och dom svarta kornen spred sig som en löpeld, inte bara i stekpannan utan även i delar av köksregionerna:

30704504_10156230062716585_7631249285387911168_nDet blev med andra ord lite petgöra att försöka plocka bort kornen, men jag tror jag lyckades och resultatet såg ok ut, nu är det bara smaken det hänger på, får se ikväll, då det är dags:

31120800_10156230498496585_7743260503459233792_nDet absolut sista jag gjorde igår, innan läggdags, var att ställa Winstone i duschen, alltså jag hade inte hjärta att lämna honom oduschad en dag till, så skitig så man kan ju tro att han levt i en lerpöl. Nu ska jag tvärborsta honom innan utgång och man får väl göra om denna dusch en gång till innan dom tagit bort all jäkla sand från gångvägarna, men, det är ju borta det som är borta, just nu, för tillfället.

Önskar er alla en trevlig lördag!

Mitt mellannamn är Typiskt

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag hittade ett gammalt inlägg från januari 2013, i sökandet efter en bild av Capricen, och detta inlägg, beskriver mina dagar så bra att jag inte kan låta bli att sätta ut den igen, även fast jag ser ut att ha berättat delar av den, ännu tidigare. Alltså, googlar man ordet typiskt, så borde det sitta en bild på mig där, eller som man ibland säger, mitt mellan namn kunde har varit detsamma. Maria Typiskt Hällsten

Framsida2Bild lånad HÄR

”Kommer ni ihåg våran gamla Chevrolet Caprice, den som alltid hade något fuffens för sig, bland annat så ville ju dörrarna, under vintertid, inte gå igen, utan hade det varit plusgrader och sedan blev det minus så studsade dörren bara upp igen.

Jag vet att jag berättat om den där julaftonen när vi packat bilen, Nicco hade placerat sig i baksätet och vi skulle bege oss 21 mil norrut, upp till Malå, där vi skulle fira jul, för oss själva.

Allt gick ju som på räls tills vi skulle stänga Niccos dörr, den ville icket, Åke tog dörren och stod och slog den fram och tillbaka mot dörrkarmen, men inte hände något för det. Då tog han olja och annan smet och hällde ner i låsanordningen och överallt han kom åt.

Sen tipsade Maria (Maria Typiskt Hällsten) om att han kanske skulle testa att elda lite med tändaren, på den där grunkan som inte ville funka, och det gjorde han, med den följden att bildörren började brinna, invändigt och plötsligt var det rena cirkusen därinne på gården.

Nicco som hade spänt fast sig fick ju panik och ville ut, om nu någon granne stått och sett på hela scenariot så måste dom ha undrat vad tusan vi höll på med… döda bilen, eller vad? Först smäller man i dörren som om man ville ha ihjäl någon och sen ledsnar man och tuttar eld på den istället.

Nu var det ju inte mer dramatiskt än så, det som brann slutade ju att brinna och se… sen funkade dörren som vanligt igen och vi kunde ge oss av för ett helt normalt julfirande. När vi pratade om det igår, vid middagen, så tyckte Nicco synd om sig själv och sin tuffa uppväxt och hon undrade också hur sjutton pappas lastbil egentligen kan rulla, den borde ju vara lika misshandlad som bilen hade blivit, mja, sa jag, nu var det ju inte pappas idé, att tutta eld på dörren, det var ju egentligen min… moahaha!!!

Varför vi ens kom in på den berättelsen var att samma fenomen inträffade igår, då jag och Nicco hade bråttom till en läkartid vi hade att passa. Förardörren på Jeepen, ville först inte gå upp, jag bankade på knappen och plopp så lossnade isen och den gick att trycka in, men sen… ja då ville den inte stängas.

Ringde in till Åke som kom ut och provade både det ena och det andra, men det ville sig inte, till slut höll han bara in dörren och jag låste, så då satt då dörren fast i alla fall så vi kunde åka. Samma sak då vi kom fram och jag skulle låsa, dörren studsade så jag höll emot och låste.

Fick be om ursäkt att vi var sena, men sa jag, bildörren gick inte att stänga så det tog sin lilla tid. Nu till en något bisarr upplevelse därinne. Nicco skulle undersökas och när vi sedan pratade så skulle läkaren skriva ut medicin, han vände sig till mig och frågade om vi var fattiga? Ehhh, nä sa jag, det är vi inte. Är det säkert, sa han, hur ser det ut i plånboken? Det är lugnt sa jag, vi har pengar.

Han sa att medicinen han ville skriva ut, var dyrare än andra mediciner, den kommer att kosta ungefär 150:-, kommer inte det att kännas av, frågade han återigen. Nä, sa jag för tredje gången, det är INGA problem.

När vi sedan åkte hem skrattade vi då vi satt i bilen och Nicco undrade hur han ens kunde ställa en sån fråga, man borde väl kanske rimligtvis ha ställt frågan på ett annorlunda sätt, kanske frågat om man hade något emot en lite dyrare medicin, eller nåt sånt.

Nu berättade dock Nicco, att eftersom hon hade haft så bråttom då vi skulle iväg så hade hon inte haft tid att sätta på sig sockar så hon gick alltså barfota med sina Converse skor, och när han skulle kolla hennes längd fick hon ju ta av sig skorna så han hade ju sett hennes bara fötter. Jaha du, inte så konstigt då att han trodde att vi var fattiga, sa jag.

Först får han höra att vi har en skitbil där dörrarna inte gå att stänga och sedan ser han att du går barfota i ett par tunna tygskor mitt i vintern. Så vad skulle den stackaren tro… jaja, nu vet vi ju det i alla fall 🙂

16708538_10154980840331585_5559933414539730045_nTur också att man är vig, jag fick hoppa in och ut genom passagerare dörren, två gånger, men sen så funkade dörren, får se hur illa det är idag, då vi ska på begravningen, ser ju inte så seriöst ut att måsta ta sig in på den sidan av bilen.”

Önskar er alla en fin dag!
 

En enda sak, vet vi med säkerhet…vi ska alla, en dag dö

Av , , 2 kommentarer 15

Då var vi återigen inne i den här perioden av minnen…septembermånad…den verkar aldrig kunna gå, obemärkt förbi, även om jag önskade att den någon gång kunde göra det.

I förrgår, för 5 år sedan, var min pappa med om olyckan som sedan tog hans liv. Och i och med detta, så är det dessutom mer än 1 dag, då man slängs tillbaka. Det är dagen för olyckan, dagen då läkarna gav upp hoppet, dagen då han dog och sedan dagen för begravning.

Jag vet ju absolut, att vi inte är ensamma om att uppleva dessa saker, sorg, glada minnen, vad man själv har för minnen av den personen, vad andra har sagt, vad man gjorde och varför.

Ibland är det bra att älta, man matar in, man pratar om det, man skriver om det, som jag har gjort, och det blir absolut bättre med tiden. Eller ja, det är förmodligen så att vi lär oss, att hantera smärtan, sorgen och saknaden på ett annat sätt, än då allt är nytt. Då vet man ingenting, utan man får gissa sig fram.

Man spekulerar, man frågar, man undrar…men i slutändan, får du aldrig några svar, utan man får lov att acceptera att livet är som det är, det enda vi vet med absolut säkerhet, är att vi alla, en dag, på ett eller annat sätt, kommer att dö. Och när vi gjort det, så är vi lyckligt ovetandes om vad vi lämnar efter oss.

Min pappa hade en favorit låt, och den hade vi velat spela på hans begravning, men ingen lyckades fixa fram noter och text, så det blev aldrig av. Men här kommer den…direkt från youtube, och den får bli min hyllning detta år och denna månad, till min pappa:

Önskar er alla en fin tisdag!

21728503_10155633343556585_7352749361778855132_nFotade gjorde Theresé Hällsten

Upp och ner, hit och dit…

Av , , Bli först att kommentera 16

Tänkte på det här med, hur man påverkas av andras känslor. Rätt så tydligt blir det, då man är på en begravning, nånstans tror man att det kommer inte att bli så ledsamt, hon eller han, kanske levt ett långt liv, och då gör det som mindre, det är tidens gång, och inget man kan göra något åt.

Men nej, det spelar ingen roll, då andra gråter, eller talar med bruten röst, då är det svårt, man känner deras sorg och saknad. Och plötsligt påminns man, om andra gånger man suttit där, och hur man kände då.

Samma sak, fast tvärtom, då människor som skrattar och mår gott, och kanske till och med,  fäller en tår av ren glädje, då känner man deras lycka, och man gläds tillsammans med dom. Och här är det ju lite lustigt, det har ingen betydelse om man känner dom eller inte, kanske nåt man ser på tv, och ändå rycks man med 😀
Mja, empati, är väl ordet jag söker, vad eller hur, vore livet utan det? Att kunna känna för andra, glädje, sorg, saknad, eufori, nedstämdhet, hoppfullhet, drömmar och fantasier. Det är väl livet, om inte annat! 😀

Och alla går vi igenom allt detta, plus lite till, under våra år på jorden, det är väl också därför, vi ibland refererar livet, till en berg och dalbana. Vissa har en bana med fruktansvärda höjder och dalar:

2737274333Här, hittade den bilden

Medan andra klarar sig med banor, avsedda för barn, inte så skräckinjagande, fast ändå roliga.

4527364035_a009a8874d_bOch HÄR finns den bilden

Jag var ju på begravning i lördags så det är väl därifrån mina tankar kommer. Prästen följde med på samlingen efteråt, han hade lite bråttom, eftersom han skulle vidare till ett barndop, och där har vi ännu ett av livets ytterligheter, från begravning då en människas liv tagit slut, till ett dop, för ett barn i livets början.

Önskar er alla en fin måndag!
roliga-bilder-antligen-mandagBild...HÄR

Maria Lundmark Hällsten