Etikett: rum

Varför är det så här…

Av , , 4 kommentarer 14

Se där, årets längsta och fattigaste månad lider mot sitt slut. Det var precis som jag trodde, det gick fort, haha. Fast jag fattar att den känns lång för dom som verkligen haft det tufft. Eller för dom som längtar och ser fram emot annat som händer framgent. Längtar man så går det oftast långsammare.

Som barn ser man världen från andra ögon och ur ett annat perspektiv. Hur kunde en bilresa på 2 timmar, kännas som en hel, dagsutflykt där slutmålet kändes ouppnåeligt? Rum man gick in i var dubbelt så stora då, än om du går in i samma rum idag. Varför… rummet krymper knappast i takt med att man själv växer 🤔
När jag skriver växer, så dök plötsligt en bild på en näsa, upp på mina näthinnor 🤥

Ja, det vet vi väl alla, åtminstone vi som tillhör den övre medelåldern. Att näsor och öron är det som fortsätter växa, livet ut.

Ehh, haha, är det därför förstånd och vishet, kommer växande med åren också? I alla fall för övervägande del av befolkningen…hoppas jag.

Och det kan i så fall bero på att våra näsor växer för att kunna ta in dofter som ger en förnimmelser om vad som är på gång. Öronen hör det folk säger och du snappar upp mer än vad andra tror. Det enda jag inte greppar, är varför vi ska krympa, i övrigt. Krokna och bli kortare i rocken 🧐

Kanske för att även vi, äldre kan ha fel, även om det är ovanligt, och är vi kortare/mindre så syns vi inte lika mycket och nån annan, längre person får ta smällen. Hahaa.. nej, förmodligen drog jag iväg lite, där. Ska jag vara riktigt krass så är detta med växande öron och näsor, en sanning med modifikation. Det är snarare så att huden förlorar sin spänst och gravitationen gör sitt. Därför ser dom kroppsdelarna större ut.

Vi får se solen idag igen. Trevligt trevligt. Det enda tråkiga med det, är att man ser hur smutsiga fönster man har,isch då. Nä nu ska jag matplanera lite och se om jag kan få svar på vart i hela Anumark, som Loboohallen kan ligga. Jag hittar bara den som ligger på Teg.


Ha en fin lördag, allihop!

ALLA kan rita 🖌, ALLA kan måla 🎨, ALLA kan fota 📸

Av , , 2 kommentarer 16

Nu deklarerar jag lägenheten på övervåningen som inflyttningsklar. Klädkammaren tömd, så när som på ett staffli, ett par änglavingar och schackspelsplan, och några speglar.

Kändes nästan, lite vemodigt då jag gick upp sista svängen igår, då man vet att det kommer att dröja innan man får sitta där igen. Jag tycker att det känns behagligt i tv rummet.


Drog ut den gamla barnvagnen som Åkes mamma, Elsie, lekt med som barn. Och nu får den återigen, tjäna som blomvagn.


Denna porslins sak, fick jag inte grepp om. Tog ut den från klädkammaren, diskar upp den, och medan den står i diskstället ger den ifrån sig knäppande ljud. Nå, det kan ju ha att göra med temperaturskillnaden, tänkte jag.


Fast 3 timmar senare, står den fortfarande och knäpper. Nicco kom förbi, och vi hörde hur den lät. Hon sa att den har knäppt i flera år, även då hon bodde däruppe så hade den ljud för sig, inifrån kammaren. Hahaa… klicka på bild och ja skruva upp ljudet, så får ni höra ett knäppande.


Spelade in flera minuter men det blir nalta tradigt att bara sitta och vänta på att det ska låta. Men 2-3 knäpp varannan minut, presterar den.

Nicco provlyfte det tomma linneskåpet, där även lådorna var borttagna. Ehh, det bestämdes att skåpet får stå kvar. Det väger alldeles för mycket, man kan till och med fundera på hur dom ens fick upp det där åbäket. Kanske byggdes ihop, på plats, haha.

Innan Nicco kom hit, så hade Kvällspasset i P4, en fråga om man ritat eller målat något nyligen. Jag kunde inte låta bli att lägga ut min teckning från 1972-73 och jag var nånstans mellan 5-6 år.

Tog en liten stund så hade jag meddelande på messenger.


I studion satt Sarit Monastyrski och även Linda Spåman.


Om ni klickar på bilden kommer ni till avsnittet, där kan man dra fram till 30 minuter och 26 sekunder, om ni vill höra vad vi pratade om. Annars kan man ju lyssna på hela programmet.
Första gången jag var med i Radio och fick prata lite mer än vanligt. Kul, tycker jag, och visst började jag ändå fundera på varför man slutat, och vad man kanske ersatt ritandet med.

Jag tror jag vet, och det var precis det jag sa… jag har ju min blogg. Och även om inläggen, ibland, inte är så långa, så tar det tid. Jag gillar ju att illustrera text med bilder, men inga jag ritat själv, utan det handlar ju om foton.

Att fota är också en typ av konst. ALLA kan väl fota, tänker säkert nån. Javisst, det kan alla göra som har en mobil eller kamera, Men det är VAD och HUR du fotar och framför allt vad du tänker och ser, då du gör det, som gör att det blir till konst.

ALLA kan också rita och måla, för det finns väl ingen bättre sanning, om just det där om betraktarens ögon. Vad den ser eller vad du ser, med det du gör.

Många gånger fotar jag enbart för att visa hur det ser ut eller vad jag såg efter vägen. Precis som idag, under morgonprommis med Mr W.

Och här är dom där träden som var snöbeklädda i förrgår.


Snön är borta idag, kan jag säga.

Innan jag gick ut, tyckte jag att frosten på utsidan fönstret, så coolt ut, men ofta är det svårt att få till det där extra, som man vill att alla andra ska se. Fast ett försök blev det i alla fall.

Kunde ju ha blivit ett riktigt konstverk om skärpan hade varit 👌

Jag hann nämna Åkes farbror Jean Ragnar. Han som har en tavla på Sveriges Nationalmuseum, som han fick ställa ut där då han endast var 14 år gammal. Vi har ju några tavlor av honom, mest känd är han nog för alla hans oljemålningar.


Han har även använt kol eller vad det är han ritat denna bild på Bronco, med.


Han son, Åkes kusin Staffan Lundmark, är ju en stjärna på att måla och rita med. Här en bild han gjort på Åkes morfar, Otto Svensson.


Min syster målar, Nicco målar o ritar, Theresé är lite av en allätare med sina läder, tyg och väv alster. Min kusin Anna, även hon en konstnär i grunden. Själv slutade jag rita och klottra då vi fick Theresé. Så detta är tidiga alster och jag skulle kunna tänka mig att dom sett annorlunda ut idag, om man lärt sig nya tekniker, tips och trix.


Men som sagt efter programmet och då vi satt här i soffan och drack kvällskaffe med Nicco, så bestämdes det, mer eller mindre, att ett rum ska göras i ordning nere i källaren. Enbart för pyssel och knåp, rita, måla och sy. Så man slipper ta bort, efter varje gång man satt igång med något.

Dom tyckte att jag skulle rita en bild på Sarit och Linda, som jag skulle lägga ut på fejjan och även här. Hm… hahaa… nämen nej, då får det bli Marias förskolestyle på den. Med flickan jag ritade som barn, som förlaga 😄

Ha en fin fredag, allihop!

Husesyn och synvillor :)

Av , , Bli först att kommentera 13

Då blev huset tomt igen, då Theresé och Sally lämnade det igår. Det känns lätt överflödigt att ha en massa tomma rum att strosa runt i, eller gör man det, strosar runt i rummen? Hahaa, jo jag kan faktiskt göra det, då jag till exempel pratar i telefon, och idag är man ju inte längre fastbunden i luren som satt connectad i väggen, utan nu har man fria händer om man har hands free 😀 Och kan med andra ord röra sig, något sånär, fritt i omgivningarna.

Lätt farligt för en sån som jag, när jag går runt och pratar kan jag plocka upp nåt och sedan ställa ner det på ett ställe jag sällan besöker, och hur tusan ska jag sedan komma ihåg det? Och det hade liksom räckt med 3 rum och kök att gå igenom, här har vi faktiskt, tro det eller ej, 11 rum med dörr, plus 2 toaletter och 2 kök och 1 garderob man går in i…och dom är ju inte tomma heller…puh!!!

Kollade runt på hitta igår och på vårt hus, står det att det är ett av dom största på området, men ändå kan inte kvadratmetern som är uppgett där, stämma. Huset är 10×11 meter där vi bor, mindre däruppe, givetvis, men det kan omöjligt bli, 136 kvadrat. Nu räknar dom inte in källaren, men ändå. Nåja, spelar väl ingen roll, vi vet ju vilka ytor vi kan röra oss på 😀

Theresé som by the way, trodde att det slagits upp ett tält ute på Ica parkeringen, vid x antal tillfällen, det här såg hon:

67167065_10157283411981585_8977772453816172544_oOch det här var det:

67248075_10157283412101585_6174655811789258752_nHahaaa…

Jag plockade upp Eva-Marie för vidare färd ut till Berttjärn, dit vi blivit bjudna av Annica och hennes föräldrar, samt Annicas 2 pojkar. Vilket är lika trevligt varje gång, timmar flyger förbi och vi fick tvinga oss därifrån 🙂

Det bjöds på en jättegod hembakad västerbottenspaj, och diverse saker vid sidan om. Och vilken fin dukning:

67171545_10157283408986585_7102907379573850112_nDont mind, dom 2 gafflarna, gissar att det var ett bus streck av killarna i huset 😀 Eva hade 2 knivar 🙂

67416914_10157283410351585_7281588567527129088_nOch som vanligt så kom jag och Eva-Marie överens om att vi ska kaffedejta, om nån månad eller två, det sa vi sist också, och det dröjde ett år, jo det är så, och jag vet att det inte är alltför ovanligt, vi har alla ett liv som är pågående, 24 timmar om dygnet, och ibland är det svårt att hitta en tid som passar.

Man glömmer bort, kommer ihåg, men lägger det åt sidan ett tag och vips, så hade man schabblat bort det igen, och när man sedan kommer till skott, så är det nåt annat i livet som hänt som gör att man måste avvakta. Nåja, vi får vara ihärdiga, och ligga på, så kanske det händer om en månad, eller två 😀

Får kanske kaffebesök idag så jag inväntar den utlovade solen, och i väntan på det så ska jag käka frukost, knata med hunden, och planera inför utflykt imorgon. Då hade vi tänkt dra till Åsele en sväng och kolla in marknaden, sedan fortsätter vi till min ”gammboss” och hennes bageri Vojmån, ska bli kul att kolla hur det ser ut där.

64297915_632448887233628_1654367328780943360_n

Önskar er alla en trevlig fredag!

Ändrade planer!

Av , , Bli först att kommentera 12

Idag är det Emmas (lillasyster) födelsedag så då hurrar vi, HURRA!!!

36815228_10156418550331585_3819353599872335872_nOch ja, det blir  go´ fika där i Hissjö, under dagen 😀

Ett rum ska göras i ordning nere i källaren, ursprungsplanen har dock ändrats lite och det rum som var tilltänkt, har bytts ut till ett annat rum. Anledningen var främst värmen. I detta rum finns 2 element och värme kan ju vara skönt, vintertid, om nu nån kommer och ska sova över.

Det ska tömmas på alla saker, det ska läggas in heltäckningsmatta, väggarna ska målas och garderoberna, mja, på dom ska det hända saker men jag säger inte vad 😀

Förhoppningsvis kommer det att bli hur bra som helst. Niccos bäddsoffa ska ner dit också, spännande, med tanke på hur trappen ser ut och hur snäva svängar det är därnere. Det är inte nån öppen planlösning, om man så säger. Källaren rymmer 5 rum och några små smygar här och där.

I städningen hittas det saker, dom här kom Åke upp med igår:

45167961_10156700265406585_1674208183607885824_o 45309839_10156700266316585_7849524578547138560_nDet roligaste av allt var då jag vände på en tidning från 1944 och där står:

45279133_340876866711045_9061827394750382080_nKuorbevare, ligger en bit från vår stuga, och jag fick ju en Kuorbevare kvarn efter Åkes moster Vivan. Hon bodde tillfälligt just i den byn, och köpte väl då denna kvarnen.

45306468_10156700276071585_955534544373547008_nEva S. Bergström är förövrigt släkt med mina föräldrar på nåt sätt, eller ja, förmodligen säger Theresé. Vi är ju släkt med han som gjorde kaffekvarnen och Kuorbevare är inte så stort 😀

Han hittade också en tavla, den har han sett förut:

45288669_10156700261216585_2124064037443469312_nMen aldrig baksidan:

45339265_10156700261886585_7159245028236197888_nDet är Åkes farbror Helge JeanRagnar Lundmark som ritat denna, 14 år gammal.

Vi var en sväng på Mariehem igår och hälsade på gammelmormor och Bosse, och efter firande av Emma idag åker vi och tänder ljus på gravarna, hade vi tänkt.

Önskar er alla en fin alla helgons dag!
45275098_10156700273291585_8318222372305895424_n

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Det är som Bermuda triangeln…

Av , , Bli först att kommentera 17

Äntligen hemma…igen 😀 Skulle inställa mig på avdelningen i morse, så jag var där 8.30, la om såret och fick lämna prov, sen började väntan på ronden. Vid 12 fick jag veta att läkaren var där, en halvtimme senare försvann hon, det hade kommit in en akutoperation, så hon hade ju inget val, inte jag heller.

Tur att ”mitt” rum stod kvar som jag lämnade det igår, så jag kunde krypa ner mellan täcket och slå igång tv apparaten.

Och nu en fundering, så här på söndags eftermiddagen. Vad har landstinget köpt in för sängkläder? Dom är sydda så avigsidan är framme på ena sidan, och den räta sidan på den andra, men alltså, hur kan det komma sig? Min kudde, ena sidan:

20151003_080042

Och min kudde, andra sidan:

20151003_080051

Även påslakanet är sytt på samma vis. Och jag fick visserligen svar på en liten fråga jag ställde mig själv så jag var i Lycksele, jag trodde nämligen att dom höll på göra indragningar på tvätten och ren bäddade genom att sno på sakerna. Men så är alltså inte fallet.

Jag hade idag, 43 i sänka och detta var första dagen som jag själv börjat tillverka vita blodkroppar, vilket dom tyckte var fantastiskt bra. Jag är nu officiellt utskriven och har inte kvar mitt rum längre. Imorgon ska jag inställa mig på vårdcentralen så få dom ta över, på onsdag provtagning och fredag besök på kirurgmottagningen. Det låter som en bra plan, tycker jag.

Tur att jag skriver upp det här också, som en typ av agenda, för vet ni vad:

12036812_973064662734988_8757775783593558310_n

Moahaha…ha det gott, allihop!

Felaktiga anklagelser

Av , , 2 kommentarer 11

Jag ska börja med att dementera gårdagens anklagelser vad det gäller katternas rövarliv nere i källaren. Jag hade förväntat mig ett mindre kaos då jag öppnade dörren men jag hittade inte en enda grej som kan ha ramlat i golvet och levt om som det ljud jag hörde i arla morgontimme.

Så jag räknar kallt med att jag måste ha hört i syne, för jag har gått rundvandring därnere och öppnat dörrar för att checka av vad som kan ha låtit så där, men inte hittat nåt, överhuvudtaget. Nå, det kan ju vara så där ibland, man vaknar av ett ljud, som man tror är i verkligheten men förmodligen hängde det ihop med någon dröm.

Jag fick ett brev igår, med 3 små söta trisslotter, visste inte att det fanns så små… och jag kan meddela att vinsterna var lika liten som lotterna, jag vann nada. Men det är ju alltid trevligt med chansen att kunna vinna nåt, precis som man vet ju aldrig kan veta, då det är dags att sätta på kaffepannan 😀

002

Hittade en liten grej på FB, med anledning av att det snart är dags för semester, men detta ingår ju i denna uträkning, sen, om den stämmer rent matematiskt, ska jag ha osagt, lät ju lite roligt ändå 😀

11024782_10153124588773050_7616465172016360152_n

Hoppas på en fin dag, för er allihop!

 

 

En osynlig stege i rummet

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Så det blev skotta fram bilen väder idag, fy, inte var det en önskan från mig i alla fall. Jag var så nöjd med hur det såg ut innan. Men jag vet, det finns inget att göra åt saken utan man kan bara hoppas på att det sluta snöa snart, vi behöver inga mängder av den vita varan.
 
Jag hade ju tvätt tid igår, började redan klockan sju på morgonen och det har nog aldrig hänt under min livstid. Gjorde klart allting, städade upp i tvättstugan, gick upp och sorterade tvätten.
 
Noterade att Nicco, som var den som frågade vare dag när jag skulle tvätta, inte hade mer än två linnen och en skjorta där. Hm…konstigt, annars brukar det vara byxor hon brukar fråga efter och vilja ha tvättade. Jag gick in i hennes rum och se, bakom dörren låg en hög med tre par byxor, två munkjackor och ett par smutsiga sockar, *suck*.
 
Nu hade jag tänkt lämna allt där men med tanke på goda gärningar som ska göras varje dag så knölade jag ner tvätten i en kasse och gick ner i källaren igen, jag hade ju en timme kvar på mitt pass. Men ett är säkert, det var bara en engångsföreteelse, jag kommer inte att göra det igen.
 
Jag har nämligen pratat, förklarat och diskuterat vad som gäller här hemma men lite tycks vara uppfattat. Jag har inga speciella tvätt tider utan jag tar korgen när jag tycker att den håller på vara full, då är det inte roligt då hon kommer med en hel drös av kläder, då man ska ner i källaren, för hade jag då vetat om den tvätten, så hade jag gått ner någon dag tidigare. Detta tog vi upp när Therese var hemma sist och hon berättade för Nicco vad som hänt henne, då hon bodde här, och det kommer förmodligen att sluta på samma sätt om ingen förändring sker.
 
Hon var ganska så duktig på att lämna sina kläder liggandes på golvet, jag vet inte om detta räknas som en talang eller om det bara var ren lathet, nå, i alla fall så hade högen växt sig ganska så stor och hennes kära mamma kunde inte låta bli att göra sig ett försök att påpeka att det var dags att göra något åt det växande klädberget.
 
Jag tog helt sonika en sån där mindre trappstege som vi hade här hemma, ca en meter hög, ställde in den på golvet i hennes rum och kastade alla kläder över stegen. Sen väntade jag, och väntade och väntade, på någon typ av respons, men icket, hon sa inte ett ord på flera dagar. Till slut var jag tvungen att fråga henne om hon noterat att hon hade en stege i sitt rum, det hade hon inte och inte kunde hon väl tro att det faktiskt stod en där också.
 
Nu har jag för mig att hon blev ganska så sur på sin mor, och jag sa till henne att hon skulle få ta sin egen tvätt om hon inte gjorde något åt sina högar, och det gjorde hon. Tretton år gammal fick hon börja skriva upp sig i källaren, och Nicco ligger nära till hands att få göra samma sak. Nu tror jag inte att det är ett straff i sig, dom lär sig ju att ta hand om sina egna saker och det kan ju inte vara helt fel. Sen räckte det inte heller med den lilla lappen Theresé hade gjort och satt upp på sin dörr med texten: Detta rum är min borg, och mina föräldrars stora sorg! Eller jo, på sätt och vis, jag lät henne leva som hon ville i sitt rum men hon fick hålla det därinne, och jag städade inte upp i hennes rum, det fick hon sköta själv.
 
När jag skriver det här så tänker jag onekligen på hur ungarna i den nya dokussåpan på kanal 1, hade det hemma. Bortskämda, gjorde inte ett dyft hemma utan föräldrarna sprang runt och servade hela tiden, först tänkte jag att dom var odrägliga, men sedan ändrade jag mig, det är ju föräldrarna som är odrägliga om dom gått med på att skämma bort dom så där. Barnen var ju inte van att göra något hemma, överhuvudtaget, och när deras föräldrar ändå gör det, utan att ens sätta något emot, varför skulle då barnen göra det, helt frivilligt?
 
Nä, det får vara måtta med allt, jag har inget mer att tillägga. Önskar er alla en fin dag trots all snö som yr omkring. Jag väntar i alla fall med att tvätta håret tills jag och Kerstin varit ut på dagens lilla promenad.

Känner jag dig?

Av , , 2 kommentarer 4

Jag suger verkligen på att känna igen människor. Nej, jag ljuger verkligen inte och jag är inte högfärdig, jag skulle vilja påstå att det är min hjärna det är fel på, i alla fall den delen som ska komma ihåg ett utseende. Ska ta ett exempel från 24 år tillbaka så man inte kan skylla på åldern heller.

Jag låg nu av förståliga skäl på bb efter Theresé födelse. Jag fick dela rummet med tre andra, den enda skillnaden på oss var att dom var alla tre, andra föderskor och hade alltså barn sedan tidigare. Dom fick checka ut från bb efter fem dagar och som förstföderska skulle jag ha legat kvar i sju dagar men dom som jobbade där tyckte att  jag kunde få åka hem.

Tiden på själva rummet är eller var ganska intensiv och man umgås ju alla 24 timmar, dygnet runt och man borde då rimligtvis lära känna dom människorna ganska bra, eller hur? 

Några veckor senare så är jag, Theresé i barnvagn och Åke nere på dåvarande tempo för att handla. Vi möter en tjej som hejar på oss och Åke stannar och börjar prata, jag tycks inte ha tid och har inte en blekaste om vem människan är så jag vandrar vidare och fortsätter med själva handlandet.

Åke kommer efter en liten stund och säger, såg du inte vem det var? Nää svara jag, har inte en susning. Men ni låg ju på samma rum på bb…ooopppss! Vilken miss från mig. Men jag tycker att det redan där är bevisat, jag kan inte hålla reda på människors utseende, det funkar inte.

För några veckor sedan var jag på väg till HP:s, jag mötte en ljus kille bakom hörnet och jag hejar glatt, glad över att jag faktiskt kände igen våran granne härunder som flyttade in i somras. Killen hejar inte tillbaka utan ser lite frågande ut. Hm??? Sen, efter några sekunder inser jag att det är helt fel, jag hejade på en kille som brukar vara inne på vår gård och leka med sin dotter. Jo, han är också ljus men det var nog det enda som stämde in på utseendet. *suck*

Ha en fin dag och kom ihåg, på lördag är det loppis *tummen upp*

 

Maria Lundmark Hällsten