På söndagens program stod alltså gudstjänst i Fåglums kyrka. Jag har besökt kyrkan efter det att jag flyttat från Fåglum, men inte varit på gudstjänst.

Under mina år i Fåglum gick tanterna och jag i kyrkan varje söndag. Vi promenerade längs vägen på vintern och genade genom kohagarna på sommaren. Jag tyckte inte om att gå i kyrkan. Det var tråkigt att sitta stilla och jag var lite rädd för den allvarliga stämningen och prästens stränga röst när han predikade uppifrån predikstolen. Det handlade mycket om synd och förtappelse.

Nu hade jag Sture och Johanna med mig, en ung kvinnlig präst skulle förrätta gudstjänsten och ungdomar från Fåglum skulle musicera. Det lät ju inte så skrämmande.

I själva verket blev allting ljust och vackert. Den lilla kyrkan från 1100-talet är mycket vacker. Det var ovanligt många besökare. Alla hälsade på varandra och log. Jag satt vid ett fönster och tittade ut på den vackra grönskan och kände ett inre lugn.

Altartavlan

Predikstolen

Dagens tema var medmänsklighet. Du måste älska dig själv för att kunna älska andra. Du måste först hjälpa dig själv, innan du kan hjälpa andra. Precis som man får lära sig när man flyger: Ta först på dig din egen syrgasmask, innan du hjälper andra.

Ungdomarna spelade fint, bl.a. Fäbodpsalm och Amazing Grace. Johanna satt bredvid mig och sjöng så vackert att jag till slut kände tårarna stiga i ögonen. Vilken kontrast till min barndoms upplevelser.

God natt <3

Efter besöket i Östergården, gick vi rakt över till skolan. Där hade inga större förändringar skett, vare sig i lärarbostaden, där ju Gun-Britt hade bott, eller i skolsalen. Jag hade nog inte varit där inne sedan jag var barn och jag märkte att jag hade glömt ett rum i min beskrivning i ‘Den långa resan‘, nämligen magister Karlbergs arbetsrum.

Det var speciellt att gå in i skolsalen. Där stod nu ett par vävstolar, några långbord och en massa stolar färdiga att spridas ut på golvet för fest. Skåpet med låneböckerna var borta, men Gun-Britt bekräftade att jag hade kommit ihåg rätt var det stod.

Sen gick vi ner till ån, Nossan, där man fortfarande fiskar kräftor.

På kvällen var det då dags för den stora återvändarträffen i klubbhuset. Ca 90 personer hade anmält sig, både fåglumsbor och utifrån kommande. Gun och Sture kom med oss, jag visste att Gun-Britt och ett par andra gamla klasskamrater skulle komma, men för övrigt trodde jag att det skulle bli en lugn kväll med god mat och underhållning.

Vi hann inte ut från parkeringen innan folk kom och hälsade. Johanna och jag är ju stadsbor, så vi fick snabbt lära oss att här hälsade alla på alla och tog i hand och den man inte kände frågade man vem den var. “Vem är du?” och “Kommer du ihåg mig?” var de vanligaste frågorna. Många äldre människor kom ihåg mig och jag utvecklade en strategi där jag först frågade efter namnet och sedan efter boplatsen och ibland ringde det en klocka i bakhuvudet.
Alla ville bli fotograferade i olika konstellationer, så Johanna fick ta det ena kortet efter det andra med olika kameror.

Jag var ju redan uppvarvad efter dagens upplevelser, så det var bara att fortsätta i samma spår. Jag hade med mig mina gamla skolkort och kom snart underfund med att nästan alla mina gamla klasskamrater var där. De flesta hade jag inte sett sedan skoltiden och ett par skulle jag inte ha känt igen. Efter maten tillbringade jag nästan hela tiden ute i hallen, där jag stod och pratade och pratade… Johanna sprang två steg bakom mig och fotade, till slut sa hon att hon kände sig som en riktig paparazzi. (Just de korten har jag inte hunnit titta på än.)

Jag förstod att många hade läst ’Den långa resan’. De som inte själva hade dator, hade varit hos någon annan och läst. Jag träffade bl.a. en kvinna som kom till Essunga församlingsgård som krigsbarn samtidigt med Leena och min bror. Hon sa att hon hade läst vartenda avsnitt. Hon tyckte också att Johanna var så ruskigt lik Leena. Samma sak sa Sture nästan direkt han träffade henne. Jag kan bara hålla med.

(Jag tror förresten att Leena var med oss.)

Hela dagen var magisk. Vi hade svårt att somna när vi gått och lagt oss.

Nästa dag var söndag och vi skulle till kyrkan på högmässa.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Den absoluta höjdpunkten på resan till Fåglum var besöket i det lilla röda huset.

Jag har bott i ett hus som jag inte kommer ihåg och i ett hus som jag inte känt mig hemmastadd i, men jag har alltid älskat huset i Östergården. När jag beskrev det i ett avsnitt av ‘Den långa resan’, fick jag många positiva reaktioner på att jag gjorde det så i detalj, men även reaktioner på att jag, trots omständigheterna, gjorde det med sådan värme.

Huset har underhållits under alla år och renoverats varsamt. Väggen mellan köket och den lilla kammaren hade slagits ut, köket hade moderniserats och matplatsen hade flyttat ut där den lilla kammaren fanns. Det stora, stängda rummet var nu ett ljust vardagsrum. Bjälkarna i taket hade tagits fram och allt var målat i ljusgrått och vitt. Inredningen var också ljus och mycket smakfull. Trappan till den övre våningen var målad vit. Helheten var väldigt vacker.

Johanna bad mig peka ut väggen där Luther hängde och då slog det mig att det var just den väggen som var borta. Väggen var borta och Luther var borta. Allt var bara ljust och vackert.

Det lilla hönshuset var reparerat och målat. Uthuslängan med dasset var kvar i sitt ursprungliga skick. De gamla äppelträden fanns kvar. För övrigt var trädgården mycket vacker, med välskötta gräsmattor och blomrabatter och blomsterarrangemang överallt.

Jag drabbades av stark eufori, ett totalt lyckorus över att huset var så fint. Att det var så väl omskött och att det var så vackert renoverat. Min första tanke var förstås att jag ville bo där, men sen kände jag bara tacksamhet över att huset inte fått förfalla och glädje över att allt var så fulländat.

Jag har ju tidigare lagt in en bild på min bästis Gun-Britt och mig, när vi sitter på trappan till huset sommaren 1952. Gun-Britt var med nu och vi satte oss på trappan på samma sätt och tog en bild 58 år senare. Ganska kul, inte sant? Jag kommer att scrappa en vacker layout på de två bilderna i höst.

Huset är ju nu någon annans hem, det respekterar jag och lägger därför inte ut några bilder på vare sig huset eller trädgården i bloggen. De bilder jag tog är mina privata minnen och kommer att förvaras så.

En sak måste jag dock bekänna. Jag pallade några äpplen som låg på marken. Här ligger de i köksfönstret i Skräddaregården i gott sällskap med Guns fina Mårbackapelargoner, som är två generationer gamla.

Sen blev de uppätna och smakade precis lika gott som när jag var barn.

Ha en lugn måndagskväll <3

Hemma igen, totalt uppfylld av allt jag varit med om. Besöket i Fåglum kunde inte ha kommit mer lägligt än just nu när jag skrivit färdigt ‘den långa resan’. Allt ligger fortfarande på ytan och gör att sinnena skärps inför varje upplevelse. Jag har besökt det lilla röda huset, skolan, kyrkan, affären, den gamla eken, träffat många gamla skolkamrater och nya bekanta jag fått via bloggen, tittat i gamla fotoalbum och pratat, pratat… Den långa resan känns inte längre så lång, den har sjunkit in som en del av mitt liv.

Jag är innerligt glad att min dotter Johanna följde med mig. Hon tog på sig rollen som min assistent och fotograf, medan jag för en gångs skull tillät mig själv att yra omkring.

Här fotograferar hon mig när jag fotograferar… 
den här fina Kaprifolen.

Jag hade inte bara en assistent, utan en privatchaufför också i Sture. Vi bodde bekvämt i Skräddaregården hos Sture och Gun och fick förutom god mat, all tänkbar service.
Tack för er stora gästfrihet!

Jag var ju mycket i Skräddaregården när jag bodde i Fåglum. Huset är nu renoverat och tillbyggt, men ladugården och det gamla päronträdet finns kvar. Här i kvällssolens sken.

Halva päronträdet föll när det stormade, men resten bär fortfarande frukt.

Vi var ju på landet. Här är utsikten en mycket tidig morgon genom fönstret. De två hararna jag skulle fotografera hann slinka undan.

Närmast fönstret står äppelträden.

Fortsätter i morgon…

Ha en fin söndagskväll <3