PR är vägen framåt inte minst i politiken. Därför läggs miljoner och åter miljoner t ex på ’spindoktorer’ och PR-byråer. Just nu finns två aktuella exempel på framgångsrik marknadsföring. Det ena exemplet är dagens (10/2) reportage i SvD om hur ”Greta Thunberg användes som dragplåster av nystartat bolag”. Som ni kanske kommer ihåg, skrev jag om detta ’barnarbete’ här på min blogg för över en månad sedan i Klimataktivisten Greta.

Det andra aktuella exemplet på PR är den nya S-föreningen Reformisterna med Daniel Suhonen i spetsen som gjorde entré på den mediala scenen med hjälp av massiva marknadsföringsinsatser. Lanseringen ackompanjerades av nyhetsartiklar och eget inlägg på DN debatt. Reformisternas presskonferens på ABF-huset i Sthlm hedrades dessutom med ’live’-bevakning då Svt Forum t o m ändrade i sin tablå bara för att sända direkt från presskonferensen. Den vänsternostalgiska S-föreningens grundande blev därmed den största politiska nyheten på praktiskt taget alla landets nyhetsredaktioner den 4 feb. Imponerande hur långt man kan komma med ”VPK-light-retorik”! Därmed hamnade fokus åter på såssarnas inre liv. Har bildandet av någon annan politisk förening någonsin fått ett sådant medialt utrymme? Dock är en ev intern konflikt och splittring i ett politiskt parti helt oemotståndlig för media.

Daniel Suhonen är journalist, debattör, entreprenör och chef för den LO-finansierade tankesmedjan Katalys, vilket innebär ordentliga ekonomiska muskler. Reformisternas företrädare presenterade sig som ”stolta socialdemokrater som vill utveckla vår politik” och lanserade ett 7-punktsprogram: låna 4 000 miljarder över tio år till infrastruktursatsningar, höjda pensioner och kortare arbetstid, införa förmögenhetsskatt, straffskatt på miljardärer, arvsskatt, fastighetsskatt och statligt bostadsbyggande. Att låna upp astronomiska 4 000 miljarder skulle innebära världsklass ifråga om lån för invånare, kommuner, landsting och stat. Hittills har åtminstone staten legat bra till när det gäller lån. Reformisternas förslag är i själva verket återanvänd klassisk sossepolitik. Den förde Sverige från topplacering till jumboplacering i Europa under förra seklet. Lyckligtvis lyckades Göran Persson och Alliansen I med stora ansträngningar lyfta landet till en mittenplacering.

-Vi vill hjälpa partiet att stärka sitt mandat, sa Suhonen i en kommentar till Svt Nyheter

Suhonen kallar föreningen för en ”kärlekshandling”, Thorwaldsson, LO:s ordförande, hyllar Reformisternas initiativ och program som ”en av de mest uppfriskande idéer jag läst om på länge” och såssarnas partisekreterare Rådström Baastad tycker att det är ett ”intressant initiativ”.

Suhonens reformagenda är revolutionär och initiativet är ett försök att föra såssarna vänsterut. Det innebär att partiet nu får en intern debatt just när ledningen inlett ett mittensamarbete som innebär att partiet ska genomföra en nyliberal högerpolitik.Löfven har i utbyte mot makten gått med på att driva motståndarnas politik, men tack vare Reformisterna kan Löfven nu taktiskt utnyttja detta interna motstånd i förhandlingar med de andra partierna i regeringsunderlaget. Är det kanske t o m så att Löfven och partiledningen helt enkelt är motorn bakom Reformisternas grundande och initiativ? Därmed kan man opponera mot sin egen politik samtidigt som man har kontroll över ’interna bråkstakar’, som annars kanske hade gått över till ’riktiga’ politiska motståndare.

Det ska bli spännande att se om t ex Björklunds krav på att värnskatten ska tas bort eller Lööfs krav på ett tredubblat RUT-avdrag och sänkt företagsskatt kommer att drivas igenom av regeringen samtidigt som Reformisterna kräver div skattehöjningar. Alla stora eftergifter som såssarna gjorde är antingen för dyra eller för gynnsamma för personer med höga inkomster. Eftersom vi har en lågkonjunktur runt hörnet misstänker jag att Löfven så småningom kommer att gå ut och meddela att ”det vore oansvarigt att genomföra en kraftig högerpolitik mot bakgrund av den rådande lågkonjunkturen”.

Apropå Suhonen har hans förslag inte alltid stärkt partiets mandat. Senast partiet lyssnade på honom gick det rätt illa. Det inträffade när man valde Suhonens kandidat Håkan Juholt till partiledare. Såssarnas opinionssiffror rasade dramatiskt och resulterade i ett lägre väljarstöd än för moderaterna. Väljarna övertygades inte av det politiska brandtal som Suhonen skrev åt Juholt. Vi får se hur Suhonens ”kärlekshandling” att stärka partiets mandat utvecklas. Så ska de ha’t men var ska de ta’t? Reformisterna har i likhet med andra vänsterpolitiker inga övertygande svar på det.

Trots att en majoritet av väljarna röstade fram en borgerlig majoritet i riksdagen, lyckades såssarna ändå sitta kvar tack vare två borgerliga desertörer. Ett renodlat maktparti som inte förmår att leverera när det gäller statens kärnverksamhet har varken existensberättigande eller legitimitet. Så låt oss hoppas att JÖKen visar sig vara en riktig januariblåsning, som vingklipps långt innan mandatperiodens slut! En lågkonjunktur är inget att önska sig men skulle denna gång kanske kunna innebära räddningen för landet i form av ett nyval och slutet för L och Mp.

På sensommaren träffades nötskrikan och gråtruten för att prata om framtiden, som inte såg alltför ljus ut. Blåmesarna verkade plötsligt mer intresserade av varandra än av att bilda en mes-allians med nötskrikan och gråtruten. Det bådade inte gott.

Nötskrikan och gråtruten började därför att se sig om efter nya partners att bygga bo med. De sneglade på rödhakarna och gröngölingarna, men rödhakarnas dominanta ställning kändes inte helt lockande. Rödhakarna å sin sida hade börjat kasta lystna blickar på nötskrikan. Att hon slagit sig ihop med gråtruten var inget problem, eftersom gråtruten försvagats och höll på att ramla ur sitt bo. Nu gällde det för rödhakarna att putsa fjädrarna ordentligt och slå sina drillar i skyn runt nötskrikan. Att hon hade tagit gråtruten under sina vingars beskydd skulle kanske innebära att rödhakarna plötsligt fick två nya partners i ett vingslag.

Men nötskrikan och gråtruten hade börjat smida andra planer. Rödhakarnas bo verkade inte längre så produktivt och livskraftigt och gröngölingarna tycktes mer intresserade av vädret än av att vårda boet. Genom att maskera sig med ’jökskrud’ skulle nötskrikan och truten kunna placera de 73 ägg de just höll på att producera i rödhakarnas näste. Blev det protester skulle de bara hänvisa till EBO-lagen. På så sätt skulle de själva slippa ta ansvar för ruvningen och bara lugnt sitta på en gren, kvittra och se hur deras ’jökungar’ kläcktes och utvecklades.

Sagt och gjort. 73 ägg placerades i rödhakarnas och gröngölingarnas gemensamma bo. Det innebar förstås en viss trängsel och krävde ett större bo, men det skulle lätt kunna fixas. Rödhakarna är kända för sin förmåga att ständigt utöka sitt revir.

Kläckningsarbetet tog mycket tid och kraft och resulterade i 33 ofärdiga ’jökungar’. Rödhakarna och gröngölingarna gladde sig mycket åt de nya fågelungarna även om dessa verkade nästan omättliga och hotade tränga ut boets befintliga fjäderfän. Eftersom tillskottet innebar att boet åter blev livskraftigt och produktivt, kunde rödhakarna nu se fram emot en fortsatt bra tillvaro i ett vitaliserat JÖKbo. Gröngölingarna kunde därmed kvittra vidare istället för att tvingas sjunga sin svanesång.

Blåmesarna kvittrade dock inte. De kände sig svikna över att deras artfränder plötsligt drillade ihop med främmande fåglar. Nötskrikan och gråtruten hade ingen förståelse för dessa anklagelser. Om det var någon som svikit var det blåmesarna genom att visa att de kunde tänka sig att bilda bo utan nötskrikan och gråtruten. Det var den verkliga orsaken till att mes-alliansen sprack och JÖKboet bildades.

Också brushanen i väster kraxade olycksbådande över de nya fåglarna i JÖKboet. Rödhakarna hade inte förberett honom på att de skulle ta hand om nötskrikans och trutens kommande kullar. Brushanen hävdade bestämt att det var han som borde finnas med i rödhakens bo men förgäves. Han hotade därför med att bilda en allians med andra brushanar som kände sig bortträngda av JÖKarna. Om inte det hjälpte var han beredd att ta till fågelinfluensa som ett sista desperat försök att ödelägga hela JÖKboet.  Eftersom myndigheten för fågelskydd och fågelberedskap numera styrdes av en vingklippt gammal rödhake med drömmar om Bangkok, kunde brushanen kallt räkna med att vaccin till en sådan epidemi saknades i hela landet. Detta hot borde få rödhakarna att tänka om och bereda plats i boet också för honom. Då skulle han kunna ta kål på några av de 33 ’jökungarna’.

Det är inte svårt att ironisera över den regeringsfars vi utsatts för i över fyra månader. Efter 131 dagars  och mycket trixfix fick Sverige till slut en regering och riksdagen en kraftig icke-socialistisk majoritet. Trots att såssarna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, kunde de genom sitt väl uttänkta maktspel behålla makten. Med 115 ja-röster mot 153 nej-röster och 77 nedlagda Löfven (S) med konststycket att på tredje försöket bli omvald till statsminister. Maktspel är såssarnas paradgren.

När 7-klövern förklarar varför SD inte ska få något att säga till om, hävdar de att drygt 82 % inte röstade på SD i höstens val. Samma logik och resonemang borde kunna användas på såssarna; endast 115 ledamöter röstade ja till Löfven medan 153 röstade nej och 77 la ner sina röster. Det är ingen seger att skryta om. Snarare är det en Pyrrhusseger.

Nu är det alltså Löfven som håller i taktpinnen. Trots att han hade så få som röstade ja till honom kan han utan större svårighet regera ganska ostört. Hans tre stödhjul har visserligen hotat att fälla honom om han inte håller sig till JÖKen, men det är tomma hot då Löfven då kan hota med nyval. Det vill inget av stödhjulen ha  för det skulle kunna betyda stora valförluster. Det skulle dessutom kräva att också SD förklarade sitt misstroende mot regeringen, men det enda 7-klövern har gemensamt är ju viljan och beslutet att se till att SD inte ska få påverka politiken.

JÖKen må ha getts en ny förpackning men den är inget annat än en DÖ 2.0, ett effektivt medel att sätta sig över valresultatet och en fjärdedel av väljarna, d v s de väljare som haft det dåliga omdömet att rösta på de s k ’ytterkantspartierna’ SD och V. Genom DÖ och JÖKen har de effektivt låtit ’ytterkantspartierna’ få styra regeringsbildningen både under Löfven I och Löfven II. Vilket formidabelt misslyckande inte minst för demokratin!

Förra fredag tillkännagav Lööf att C nu säger ja till ’Jöken’, överenskommelsen mellan S, Mp, C och L och att de därmed släpper fram Löfven som statsminister. På lördag meddelade Björklund att också L skulle rösta ja till ’Jöken’ och till Löfven som statsminister. Av deras resp pressträffar framgick mycket tydligt att det i ’Jöken’ står:

-Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Lars Ohly, f d partiledare i V, sa i en debattartikel i Svenska Dagbladet (12/1?) att det ”måste ändå betraktas som uteslutet” att släppa fram en regering som för centerpolitik. Ohly pekade bl a på att arbetstagarnas rättigheter försvagas kraftigt om C får styra.

Från Sjöstedt, V:s partiledare, var det förvånansvärt tyst. Inte ett pip hördes om att den tänkta vänsterregeringen ska genomföra borgerlig politik. Däremot startade flera aktiva vänsterpartister en namnlista för att protestera mot att V sa ja till Löfven som statsminister, inte minst p g a den ’förnedringsklausul’ som ’Jöken’ innehåller. De fyras gäng tillämpade förstås största möjliga tystnad och höll säkerligen också andan. Hotet om ett extraval avskräcker.

Först på måndag f m hävde Sjöstedt upp sin stämma på en presskonferens med följande pressträffar Han meddelade att V inte kunde rösta fram Löfven som statsminister om de skulle utestängas från politiskt inflytande under den kommande mandatperioden. Ungefär samtidigt var Löfven ute och meddelade att:

–Det är inte så att V är borta från all politiskt inflytande, utan borta från den politiska inriktningen. 

Schvammel och trams! Om man är borta från den politiska inriktningen är man självklart borta från allt politiskt inflytande. Däremot deltar man utifrån sitt mandat i riksdagens olika utskott och kan där påverka den politiska inriktningen.

Komiskt blev det när Sjöstedt också hotade med att V kommer att fälla den blivande regeringen, om den skulle driva igenom sin politik ifråga om bostadsmarknad och arbetsrätt, C:s och :s krav för att släppa igenom Löfven. För att fälla regeringen behöver Sjöstedt också SD, M och KD med sig.  Han vet att detta aldrig kommer att hända, men det hindrar honom inte från att bluffa och köra med tomma hot.

Jag misstänker att hela farsen mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt var uppgjord från början. Båda visste att Lööf och Björklund måste övertyga sina riksdagsledamöter och väljare att det var omöjligt att acceptera ’ytterkantspartiet’ V som underlag för en ny regering, detta samtidigt som man helt utestängde ’ytterkantspartiet’ SD med nästan en femtedel av väljarna bakom sig. Det är svårt nog ändå för C och L att försvara sina odemokratiska beslut att stödja en socialistisk regering även om den lovat driva liberal reformpolitik. Därför agerade Löfven och statisten Sjöstedt, som för dagen fick huvudrollen, helt enligt det manus de i hemlighet förberett.

Först på måndag f m, när C:s och L:s partiråd beslutat om att rösta ja till en socialistiskt ledd regering med Löfven som statsminister, gick Sjöstedt ut och hotade med att V skulle rösta nej till Löfven.  Farsen fortsatte då Sjöstedt redan nästa dag avslöjade att han och Löfven gjort en hemlig uppgörelse:

-Vi har ett papper som ni aldrig kommer att få se.

Är detta papper kanske en ’servettskiss’? Hur rimmar detta hemlighetsmakeri med offentlighetsprincipen? Ska det nya regeringssamarbetet delvis vila på en ’servettskiss’? Och varför kräver inte C:s förtroenderåd och L:s partiråd att få veta vad som ingår i den (h)emliga uppgörelsen? I ett försök att ytterligare förnedra Lööf och Björklund förtydligar den ’försmådde’ Sjöstedt i efterföljande intervjuer att:

-Klausulen finns bara kvar på ett ställe – i överenskommelsen. Där förekommer den som en plågsam påminnelse för C och L om deras fiasko.

Sjöstedts partikamrat, f d riksdagsledamoten Rossanna Dinamarca, var dock mycket kritisk (inte ovanligt för henne) till att V låter sig köpas av några muntliga löften av Löfven: Hon skrev på Facebook:

–Vänsterpartiets besked är ett historiskt misstag. Chansen till inflytande har gått oss förbi. Vänsterpartiet släpper nu fram en sosseledd högerregering utan att få något för det. Muntliga löften om att Löfven ska kämpa för att gamla V-reformer som försvunnit ska komma tillbaka under mandatperioden är långt långt ifrån tillräckligt för ett parti som hade vågmästarroll. Hot om att väcka misstroendeförklaring som kräver fler riksdagsledamöter än vad Vänsterpartiet har är inget annat än tomma ord. Vi hade en vågmästarroll som vi gav bort gratis.

Detta är nog både första och enda gången jag varit överens med Dinamarca.

Sjöstedt konstaterade under onsdagen att ’förnedringsklausulen’ enbart handlar om ”värdelösa ord på papper utan någon betydelse i praktiken”. Vad säger den juristutbildade Lööf om den tolkningen?

De fyras gäng bygger nu allt på stöd från V, som man samtidigt tar avstånd från i ’Jöken’. Ännu mer absurt är det att man låter S i strid med ’Jöken’ förhandla och gulla med V för att få dem att svälja uppgörelsen. V skulle ju inte få något inflytande! Nej, det hela faller på sin egen orimlighet. Jag misstänker att C och L klantat sig genom att inte förvissa sig om att ’förnedringsklausulen’ ska gälla  utan undantag samt att de missat att kräva sanktionsmöjligheter om den inte uppfylls. Eller också har de medvetet lurat väljarna genom att spela med i Löfvens charader, trix och fix. Det enda renhåriga i båda fallen är att rösta nej till Löfven som statsminister.

Löfven har lyckats splittra Alliansen och isolera SD. Har han nu också kunnat spela ut C, L och V mot varandra? På gränsen till demokratiskt oanständigt blir det när den blivande statsministern vägrar svara på om det finns en skriftlig överenskommelse mellan honom och Sjöstedt och vad som står i den.

Detta är århundradets största politiska blåsning, en fars och ett allvarligt övergrepp på demokratin. Sådana politiker ska vi absolut inte ha.

Kommer du ihåg den engelska TV-serien Faulty towers (Pang i bygget på svenska) med John Cleese i huvudrollen? Den handlade om ett hotell med en hel del problem och brister. ’Jöken’, Januariöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L påminner om detta hotell, där fasaden såg skaplig ut för den närsynte beskådaren, men V och Sjöstedt är inte närsynta. De upptäckte att sve-Tsaren hade glömt att kontrollera stödet på vänstra sidan av bygget. Därför blev det pang i det politiska bygget, när ’Jöken’ och de politiska akrobaterna stötte på patrull redan efter ett par dagar.

Lööf tillkännagav i fredags att C nu säger ja till Löfven som statsminister. I en långdragen presskonferens/föreläsning (det tar tid att förklara inkonsekvenser och absurditeter) förkunnade hon högmodigt att invandringspolitikens två extrempartier, C och Mp, nu ska ansvara för migrationspolitiken och landets gränser. Vidare hävdade hon att C fortfarande kommer att bli ett ”liberalt oppositionsparti” och att hon själv ”har en väldigt stark borgerlig liberal identitet”.

Lööf deklarerade också att C inte ska sitta i regeringen; C ska bara diktera politiken för en regering som de inte ens vill sitta i. Oavsett vad S (och Mp) gick till val på ska de enl Lööf driva:

-En liberal reformpolitik som vi inte sett de senaste två mandatperioderna.

Vilket underkännande av den reformpolitik som Reinfeldt och Alliansen drev under sin andra mandatperiod och som hon var medansvarig för! Tur att S likt kameleonten kan skifta färg och obesvärat förflytta sig från restriktiv migrationspolitik till öppna gränser till tuffare tag och tal om andrum och nu åter till öppna gränser för att uppfylla avtalet med C och Mp. Inget pris är för högt för S när det gäller att behålla makten. Men det återstår att ske hur mycket den rödgröna vänsterregeringens ministrar mot sin vilja och bättre vetande faktiskt genomför av den påtvingade politiska högersvängen, som inte utgör en naturlig del av deras egen politik, speciellt med tanke på att en lågkonjunktur väntar. De två liberala partierna som i enlighet med sina vallöften avsatt den vänsterregering de nu ska samarbeta med liknar mest en politisk satir av Galenskaparna eller kanske en provokation av konstnären Anna Odell.

C ska som sagt förbli ett ”liberalt oppositionsparti” och sitta på läkaren tillsammans med L. Det kommer inte att lyckas; C och L kommer att få bära det fulla ansvaret för att man varit med och bildat Löfven II. På läktaren får de sällskap av de två ”ytterkantspartierna” V och SD, som tillsammans fick en fjärdedel av rösterna i valet men som enl ’Jöken’ ska utestängas från allt politiskt inflytande. Mandatfördelningen kan ’maktpakten’ dock inte rubba. Nån jävla ordning ska det ändå vara i en demokrati för att parafrasera vad vänsterledaren C H Hermansson sa på Vpk:s partikongress 1969.

Jag har upprepade gånger förgäves försökt förstå hur Lööf tänker förutom att optimera sig själv och sin makt. Hon och Löfven har i olika sammanhang offentligt visat att de inte gillar eller litar på varandra. Hon och Björklund gick till val på att Kristersson var deras statsministerkandidat och allianspolitik deras mål. Sedan kom de plötsligt (!) på att Kristersson skulle vara beroende av SD:s stöd för att bli statsminister, något vi andra insåg långt innan valet. Då tvärvände C och L 180 grader för att istället säga ja till Löfven som statsminister, trots att han är beroende av ett annat ”ytterkantsparti”, V, för att väljas. Lööf och Björklund har nu lovat att släppa fram en socialdemokratisk statsminister trots att 60% av riksdagen är icke-socialistisk. Vilket oförglömligt svek! Än en gång bevittnar vi att såssarna gör vad som helst för att få regera medan borgarna gör vad som helst för att slippa regera.

Det enda 7-klövern varit helt överens om hela tiden är att ”ytterkantspartiet” SD ska hållas utanför allt politiskt inflytande, men det krävs mer än så för att regera landet. Nu har också V blivit ett ”ytterkantsparti” (enl ’undrekantspartiet’ L:s klassificering) och drabbats av utestängning, men Sjöstedt accepterar inte detta. V kritiserar såväl överenskommelsens inriktning som sakpolitiska förslag och kräver nu att S förhandlar med V innan omröstningen om Löfven äger rum. För att få igenom sin 4-partiöverenskommelse och för Stefan Löfvens fortsatta statsministerskap behöver man V:s välvilja. Vilken ödets ironi! Det tänkte tydligen inte de fyras gäng på. Så varför skulle V hjälpa till att släppa fram en regering som ska driva liberal politik och att utestänga V från ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”? För att V ”vill se en regering utan borgerliga partier och Löfven som statsminister” och för att alternativen är klart sämre.

Sjöstedts besked (eller mjukisrevolt inför gallerierna) fick en något irriterad talman att skjuta upp omröstningen 2 dagar. Var god dröj! Det kan man ha synpunkter på. Löfven har haft mycket tid att prata med Sjöstedt men struntat i att göra det. Det vittnar om en maktfullkomlig och klantig politiker. Innan Sjöstedts presskonferens sa Löfven på en pressträff i ett försök att blidka V dock att V ska få stort inflytande i samarbetet (om vad??) med den regering som C och L tänker rösta fram.  Att sakna inflytande över den politiska inriktningen är inte detsamma som att sakna politiskt inflytande, försäkrade han. Trams!

I de intervjuer Sjöstedt gav efter sin presskonferens var han därför betydligt resonligare och lenare i tonen och krävde inte att uppgörelsen skall rivas upp. Han gick så långt att han t o m sa att det räcker med att Löfven ger honom muntliga löften mellan fyra ögon. Har han verkligen sitt parti bakom sig i detta? Om jag förstått det rätt kräver hans partiorganisation konkreta resultat för att inte rösta nej till Löfven på fredag. Hur sannolikt är det att de skulle nöja sig med Löfvens muntliga löften avgivna mellan fyra ögon i en mörk garderob? Varför ingår man f ö avtal om det är så lätt att frångå dem? Björklund, Mp:s båda språkrör och Löfven sa under måndagens presskonferenser att ’Jöken’ inkl skrivningen om att V inte ska ges inflytande ligger fast i sin helhet. Det blir svårköpt för V.

C och L har allt att förlora på ett extraval och är nog villiga att jämka något för att slippa ställas inför väljarna igen efter att ha tagit landet och väljarna till sin gisslan ända sedan i september och svikit den politik de gick till val på. Vem kan känna förtroende för de svikare som sålt ut Alliansen i utbyte mot ett löfte om 33 utredningar vars resultat ska presenteras 2021? De eventuella reformer som blir resultatet av utredningarna kan genomföras tidigast efter valet 2022. Det mesta av ’Jöken’ mellan C, L, S och Mp är till intet förpliktigande. Vad gör C och L om det 2021 visar sig att den rödgröna regeringen bara låtit utredningarna rinna ut i sanden? Redan innan han är vald, verkar Löfven vara i färd med att backa från överenskommelsen att inte förhandla med V. När Löfven väl är vald går det inte att avsätta honom, men än finns tid och orsak att inte tillsätta honom.

Såssarna (och facken) är kända för att försena beslut genom att lova att tillsätta utredningar för att sedan gömma och glömma resultaten eller för att förklara att tidpunkten inte medger att man genomför förslagen. Antalet utredningar är dessutom så många i dokumentet att sakpolitiken faktiskt fördunklas. Det kanske är meningen med tanke på den misstro som finns mellan de berörda partierna, men den bekymmersamma verkligheten kommer inte att kunna ’pausas’ eller skjutas upp.

Ingenting verkar normalt eller vuxet längre.  Folket, välfärden och landet kommer i sista hand för dagens överbetalda, respektlösa politiska heltidsamatörer, som vägrar acceptera den riksdag svenska folket valt eller de majoriteter som finns. Dessa demokratimotståndare klarar inte ens av att presentera ett regeringsunderlag som håller längre än ett par dagar. Enda målet verkar vara att isolera SD. Oavsett vad som sker under veckan, konstaterar jag att man kan lura några väljare en gång men inte alla väljare flera gånger. Eller kan man det med missfärgade dunster i Sverige?

Nu har C och L i alla fall visat sina rätta färger och det underlättar för oss väljare i nästa valomgång, som jag hoppas blir ett extraval den 7 april.

Du har säkert hört och läst om den 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk och sett bilder på hur hon sitter utanför Riksdagshuset med en hemmagjord skylt med texten SKOLSTREJK FÖR KLIMATET. Mellan 20 aug och valet i sept ’klimatstrejkade’ Greta. Hon är inte vilken skolelev som helst; hon är dotter till Malena Ernman, operasångerska och kändis. Men hennes skolstrejk skulle sannolikt inte ha blivit så känd om hon inte varit ett led i en mycket skicklig och välplanerad PR-kampanj.

Tack vare journalisten Andreas Henrikssons avslöjande av det bakomliggande PR-maskineriet, som förvandlade den okända Greta till en av klimatrörelsens frontalfigurer på ett par månader, och den oförtröttliga och skickliga grävaren Rebecca Weidmo Uvells blogginlägg om klimat-Greta (se länk nedan), visar det sig att det i själva verket handlar om ett välorganiserat PR-spinn och väl upplagt barnarbete.

Mannen bakom PR-spinnet heter Ingemar Rentzhog, grundare till företaget We don’t have time. Han ’råkade’ gå förbi Greta utanför Riksdagshuset och fotade henne. Som av en slump la We don’t have time upp bilden på Facebook och Instagram dagen då Gretas och mamma Malenas bok om klimatet lanserades. Redan samma dag som Greta startade sin skolstrejk publicerade Aftonbladet (efter tips från Rentzhog?) bild och helsidesreportage om Greta. Några dagar senare hade DN bilder på Greta och skolstrejken och en intervju med Malena Ernman och Göran Thunberg, Gretas föräldrar, med anledning av boken, Scener ur hjärtat. I intervjuer om boken säger Malena Ernman bl a (SvD 29/12):

–Det var vår terapi.

-Vi är ingen vanlig, tråkig familj.

Nej, ingen vanlig, tråkig familj skulle nog komma på idén att låta sitt barn skolka för att skapa publicitet till familjens bok eller för att hjälpa till att lansera en klimatsmart PR-byrå, som vill tjäna pengar. Det som däremot är vanligt och tråkigt är den klimatångest som idag sprider sig i Sverige, till stor del p g a vänsteraktivister och MSM och deras klimataktivism/alarmism. När man lyssnar till de svenska forskare som länge studerat klimatet på en mer vetenskaplig nivå (Lennart Bengtsson, Lars Bern m fl) hittar man ingen motsvarighet till den klimatalarmism som MSM och klimataktivisterna sprider. Det är märkligt att en fråga, där den enskilde svensken har minst möjlighet att påverka, har blivit den viktigaste. Fast den flyttar förstås fokus från verkliga problem som migration, brottslighet, svag ekonomisk utveckling, bostadsbrist, stora reformbehov, allt sämre fungerande offentlig sektor mm. Är klimatångesten bara ett försök att få människor att inte oroa sig för dagens verkliga problem i Sverige?

Åter till Greta som under hösten också utnämndes till en av världens mest inflytelserika tonåringar. Inte nog med det; Limhamns kyrka kungjorde på Twitter 1 dec att:

–Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.

Detta bad de ansvariga senare om ursäkt för.

Helt nyligen dök Greta så plötsligt upp som en av talarna på klimattoppmötet i Polen för att hålla tal för ”världens ledare”. Hur gick det till? Genom noggrann och skicklig planering av en klimatsmart PR-byrå förstås. Hur tog sig förresten Greta och övriga /svenska/ deltagare till Polen? Flyg? Vi vet numera att miljöminister Isabella Lövin inte drar sig för att flyga, i business class dessutom.

Greta, som enl föräldrarna har Asperger, säger själv att hon tycker det är jobbigt att stå i centrum. Att tala för världsledarna på klimattoppmötet torde därför ha varit mycket jobbigt för henne.

Svt beskrev Greta som ”klimatmötets superstjärna” och rapporterade om all uppmärksamhet Greta rönt:

–Hon har talat inför FN:s generalsekreterare, blivit intervjuad av CNN, haft möte med politikern och miljöaktivisten Al Gore och nu ska hon hålla tal igen, som representant för civilsamhället. I publiken sitter bland andra Sveriges klimatminister Isabella Lövin.

I sin summering av årets mest engagerande nyheter rapporterade Svt att Greta ”talade inför världsledarna”. I efterhand har det avslöjats att ”superstjärnan” talade inför tomma stolar sent på kvällen, när inga världsledare var där. Av en del av klippet som Svt Morgon 28 dec visade (av misstag?) framgår det tydligt att när Greta går ner från scenen finna bara ett sekretariat och tre personer som applåderar i ’publiken’. En av de tre verkade misstänkt lik hennes pappa. Fake news av Svt? Eller lät Svt sig verkligen luras? Skämmigt oavsett vilket! Ska vi skattebetalare tvingas betala miljarder till public service, som gör ett så undermåligt jobb och låter sig luras av ’smart’ marknadsföring?

Förra veckan kröp Svt till korset och kontaktade Nyheter idag för att meddela att uppgiften att det saknades publik när Greta höll tal på klimatmötet i Katowice är korrekt. I en skriftlig kommentar meddelar Erica Lascelles på Svt Nyheter följande:

–Det stämmer att det vid den tiden inte var så många delegater kvar i kongressalen.

Det måste kännas pinsamt och skämmigt för Svt att kontakta nättidningen Nyheter Idag, som representerar alternativ media, och erkänna att man gjort sig skyldig till ”fake news”. Undra på att förtroendet för Svt och public service sjunker samtidigt som oviljan att tvångsbeskattas för att bidra till dess verksamhet ökar dramtiskt!

Denna vecka har också Malena Ernman på Facebook erkänt att Gretas strejk regisserats av proffs. Greta fick iden till skolstrejken från Bo Thorén från Fossilfritt Dalsland. Han är initiativtagare i Sverige till den internationella radikala miljörörelsen Extinction Rebellion och rekryterade Greta till sin kampanj om att barn ska klimatstrejka. Det innebär att minst 2 olika ’proffs’ varit med och regisserat Gretas klimatstrejk och framträdanden på div scener.

Avslutningsvis frågar jag mig varför man som förälder exponerar sitt 15-åriga barn och använder henne som sin förlängda aktivistarm eller som en ”maskot i politik och propaganda” (Thomas Gur, SvD 30/12):

–Ty barns vilja att bistå till spridningen och legitimeringen av olika budskap, utnyttjas av vuxenvärlden på ett instrumentellt sätt. Barnet med sina övertygelser, blir ett medel eller en vehikel i målförverkligandet.

Att barnet ifråga dessutom tycker det är jobbigt att stå i centrum, borde ha avhållit föräldrarna, PR-byrån, PR-proffs och lobbyister att utnyttja henne i politiskt syfte. Till syvende och sist är det dock föräldrarna som bestämmer vad deras 15-åriga barn tillåts göra och utsättas för.

Läs även:

https://uvell.se/2019/01/09/malena-erman-missuppfattar/

https://uvell.se/?s=greta+thunberg&submit=S%C3%B6k

https://anthropocene.live/2018/12/27/dags-att-avsluta-klimatcirkusen/

Trots Lööfs tydliga besked att C:s kravlista inte var förhandlingsbar, var också det tydligen bara apspel  och politisk teater av henne. Makthunger och självförhärligande är starka och beroendeframkallande drivkrafter.

För ett par veckor sedan inleddes så mitten-vänsterförhandlingarna om regeringssamverkan under visst hysch och pysch för att under förra helgen utvecklas till intensiva dygnetrunt-förhandlingar. Enl samstämmiga uppgifter natten mellan förra lördag och söndag utmynnade dessa förhandlingar i en färdig uppgörelse på ett tiotal sidor mellan partiledarna för S, C och L. C:s partistyrelse röstade dock nej till den. Kanske finns i partistyrelsen också förnuftiga personer som inte drivs enbart av känsla.

När måndagsmorgon grydde förklarade Annie Lööf därför att förhandlingarna strandat och att C inte skulle rösta ja till Löfven som statsminister. Detta blev ett rejält bakslag för mästerförhandlaren Löfven, som hade fått uppfattningen att allt var klart för godkännande och underskrift. Han hade tydligen inte räknat med Lööfs ”ända in i kaklet” nej till allt och alla så länge inte hon själv föreslås som statsminister. Men Löfven tar inte Lööfs nej för ett nej och håller därför dörren fortsatt öppen för henne och majoren. Hon har ju svängt rätt ofta efter valet och hoppet är nog det sista som överger en makthungrig såsse.

Nu har den rödgröna regeringsröran under den gångna mandatperioden visat att kriser inte bekommer dem. Trots IT-haveriet på Transportstyrelsen (som just nu blivit aktuellt igen), LSS-haveriet, misstroendevotum, sparkad, obekvämt framgångsrik generaldirektör för Försäkringskassan m m och fast Löfven och hans rödgröna regering röstats bort 2 gånger sedan valet i september sitter de fortfarande kvar. Till skillnad från en majoritet i riksdagen anser Löfven att han är den mest självklare statsministern. Hans självförtroende i politiskt spel är kanske bra, men när kriser inträffar är det hans stöddighet och arrogans som utmärker honom. Det ger inga bra vibbar och vittnar om dåligt ledarskap.

Lööf framhöll under måndagens presskonferens (10/12) att hon under tre månader prövat alla möjligheter och jobbat dag och natt för att hitta en lösning och anklagar nu S för att vara stelbenta och fullständigt oförmögna att förhandla.  Hon var ordentligt besviken för att ”Löfven och S inte tagit denna historiska chans”. Samtidigt var hon tydlig med att det bara vara C som försökt låsa upp läget och ge landet en regering:

– Jag tycker det är olyckligt att vi inte kom fram den här gången. Nu menar jag att det är dags för andra partier att röra sig från sina fastlåsta positioner. 

– Jag utgår från att det inte blir ett extra val, utan att de andra partierna börjar röra på sig. 

Den rödgröna vänsterröran (S+Mp+V) har 144 mandat medan M+KD+SD har 154 mandat. Utan Centerns 31 mandat och Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Väljarna och landet har m a o tagits som gisslan för att C inte godkänner valresultatet, som gjort SD mer än dubbelt så stort som C.

Major Björklund är också besviken. Redan när han talade sig varm för en alliansregering med Kristersson som statsminister, sägs han ha varit beredd att gå över till en Löfven-ledd regering. Belöningen för den övergången kunde ha blivit en ministerpost och att få sitta kvar som partiledare trots att han inte gjort ett enda bra val för sitt parti. Nu har han dessutom lyckats skapa interna stridigheter i partiet, där hans sidbyte från Alliansen till en S-märkt regering stött på patrull. Han gick enl uppgift inifrån sitt parti så långt att han erbjöd lojala partikamrater statsrådsposter i en Löfvenregering.

Eftersom Lööf beslutade att inte stödja Löfven som statsminister, står majoren nu där som en förlorare med brustna statsrådsdrömmar och ett parti som visar allt sämre opinionssiffror. Endast en ev brist på partiledarämnen i L torde rädda honom från att snarast bli avsatt som partiledare. Skulle det bli ett extraval innebär det stora problem för L, då deras partikassa sägs vara tom och då det verkar som om partiet inte skulle klara riksdagsspärren i ett extraval. Den som gapar över mycket ……..

Även onsdagen blev en svart dag för Löfven och den rödgröna röran eftersom ”servettskissen” till budget som M och KD la fram i riksdagen antogs. Det innebär att den regering som tillträder så småningom i stort tvingas regera utifrån denna budget. Löfvens besvikelse var tydlig:

-Man kan inte styra landet på en servettskiss, sa han föraktfullt om M+KD-budgeten.

Det är ett häpnadsväckande, respektlöst och mycket arrogant uttalande. De tusentals sidor som de rödgröna budgetarna utgjort under den gångna mandatperioden har totalt misslyckats med att styra landet och därför befinner vi oss i dagens dystra läge. Själva ordet servettskiss torde härröra från den typ av avtal och budgetar Löfven under många år varit med om att producera under fackliga förhandlingar på krogar och konferenshotell. I riksdagen hör ordet definitivt inte hemma.

Nu är det inte det enda lågvattenmärket Löfven passerat under sin svarta vecka. I fredags var det statsministeromröstning om Löfven igen. Inte heller denna gång valdes han till statsminister trots att han själv anser att han är den som ska vara statsminister som ledare för det största partiet. Som bekant missar han aldrig ett tillfälle att ’drämma till’ Jimmie Åkesson. Denna gång kritiserade han Åkesson för att inte närvara under veckans debatter, möten och förhandlingar. Men varför skulle Åkesson närvara? Ingen vill ju samarbeta eller samtala med honom. Dessutom får han och SD allt högre opinionssiffror tack vare att 7-klöverns partiledare så framgångsrikt tävlar om att ta avstånd från honom. Att Löfven, själva huvudpersonen i statsministeromröstningen, inte heller närvarade verkar vara helt OK.

Enl Mattias Karlsson, SD:s gruppledare i riksdagen, har Åkesson valt att ta ut föräldraledighet för att åka med familjen till Thailand. Eftersom han hade fler resdagar och ett intensivare turnéschema under valrörelsen än övr partiledare lovade han sin son att de skulle fira sonens födelsedag och vara tillsammans under denna föräldraledighet. Åkesson kan knappast beskyllas för att ha försinkat eller försvårat regeringsbildningen så till den grad att den inte är klar drygt 3 månader efter valet. Med Löfvens nedlåtande och föraktfulla inställning till Åkesson och SD bode det väl snarast vara en lättnad att slippa honom under en period.

Nu är Åkesson som bekant inte den enda partiledaren som lovat sin son något i denna valrörelse. Han kan heller inte anklagas för att ha förhindrat en regeringsbildning. Björklunds löfte till sina 2 söner har däremot (trots att L inte ens fick en tredjedel så många röster som SD) inneburit att Björklund gått till val på att bilda en alliansregering med Kristersson som statsminister, fällt Löfven med hjälp av SD redan i september, röstat nej till Kristersson och en M+KD-regering och senast sett till att Löfven inte blev vald i fredags, detta trots att Björklund hade planer på att ’desertera’ till den rödgröna röran och därmed antagligen splittra sitt eget parti.

Läs även följande debattartikel:

https://www.expressen.se/debatt/vad-handlar-egentligen-annie-loofs-spel-om-/

Imorgon (10 dec) kommer FN:s avtal ”Global compact for safe, orderly and regular migration” att skrivas under på ett toppmöte i Marrakech, Marocko, men kritiken mot detta migrationsavtal växer. Enl Göteborgs-Posten säger Krister Thelin, statssekreterare under Bildt-regeringen och domare i krigsförbrytartribunalen i Haag, nu att Sverige bör avstå att skriva under avtalet så länge vi har en expeditionsregering. Det enda partiet som sagt nej till avtalet är SD.

Nu meddelar allt fler länder att man inte tänker skriva under avtalet, t ex USA, Österrike, Australien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Ungern, Italien, Israel, Polen, Slovakien och Schweiz. I en rad andra länder, t ex Danmark, Estland och Finland har migrationspakten mött hård kritik där länderna antingen står och väger i frågan eller försöker förhandla en s k ”opt-out”-möjlighet.

I ramverket fastställs en gemensam vision och vägledande principer för samarbetet som består av 23 mål. Avtalet kommer inte att vara bindande, men som konstaterades i Sveriges radio (14/7):

–Målen är vida och ger utrymme för tolkningar och sannolikt väger målen olika tungt i de 192 medlemsländerna.

Ramverket är varken en överenskommelse, ett avtal eller en konvention. Det är endast ett icke rättsligt bindande ramverk. Om det nu inte ska vara bindande frågar sig vän av ordning varför det ska skrivas under och varför vår övergångsregering, som har ett begränsat mandat, hastar att skriva under det. Det finns dock punkter i dokumentet som förpliktigar stater att sträva efter att införliva avtalets normer i sina nationella lagstiftningar. I sitt remissvar till FN inför detta ramverk krävde den svenska regeringen att ”förbättra implementeringen” – bl a genom att använda ”internationella verktyg på migrationsområdet för att skapa förpliktelser för stater som skriver under”. Sverige försöker som vanligt vara bäst i klassen även om det innebär att man inte har en majoritet av folket med sig.

Det är både anmärkningsvärt och oacceptabelt att expeditionsministären varken förankrat avtalet i riksdagen eller gjort en konsekvensanalys av det. Den enda information som presenterats har getts på möten i ’slutna sällskap’ bakom stängda dörrar. Den rödgröna regeringen fick en hel del kritik av Riksrevisionen för bristen på konsekvensanalyser under den gångna mandatperioden. Det borde rimligtvis innebära att den tagit till sig och dragit lärdom av den kritiken. Men icke.

En expeditionsministär har ett begränsat mandat, speciellt på det internationella området, och bör därför i detta läge avstå från att skriva under avtalet. Istället bör den genomlysa, analysera och debattera avtalet likt EU-länder som t ex Danmark och Norge verkar göra. Att anta ramverket utan en debatt i riksdagen väcker funderingar för att inte säga misstankar. Formellt antas ramverket i FN:s generalförsamling senare i december. Det brådskar m a o inte att fatta beslut om avtalet. Så varför denna tystnad och brådska? Varför inte låta kommande regering hantera frågan så att vi inte redan under kommande mandatperiod åter drabbas av ’naiva’, handfallna politiker, ogenomtänkta beslut och usel invandringspolitik.

Denna resolution omfattar alla migranter som inte skyddas av flyktingkonventioner: gästarbetare, ekonomiska migranter som söker ett bättre liv liksom det svenska ”skuggsamhället”. Den är fluffigt skriven, vilket lämnar stort utrymme för olika tolkningar. Vad innebär t ex:

”Vi har en skyldighet att respektera, skydda och uppfylla alla migranters mänskliga rättigheter, oavsett migrantstatus”?

Kan detta tvinga Sverige att t ex erbjuda bostad åt papperslösa EU-migranter? Det ordrika och fluffiga avtalet verkar dela ut rättigheter till många som innebär skyldigheter för ännu fler, något ansvarsfulla politiker bör avhålla sig ifrån. Vidare kräver jag som skattebetalare att få veta vilka avtal våra /o/ansvariga politiker skriver under. Det är inte för intet som Sverige kallas FN:s jultomte. Tänk bara på vilka summor vi pytsat in till FN bara för att S-märkta politiker och ’politrucker’ ska få jobba där.

Nu är det inte bara ansvariga politiker som underlåtit att analysera och debattera resolutionen. Inte heller ’mainstream media’ har ägnat den något större intresse. Det är både upprörande och märkligt då det är oklart hur den globala migrationspakten kommer att påverka medier. Särskilt en punkt i avtalet har ifrågasatts – delmål 17, punkt 33 C. Där står att man ska

”stoppa tilldelning av offentlig finansiering eller materiellt stöd till medier som systematiskt främjar intolerans, främlingsfientlighet, rasism eller andra former av diskriminering mot invandrare, med full respekt för mediefriheten.”

Både det norska journalistförbundet och ordföranden för svenska Journalistförbundet, Jonas Nordling, har kommenterat resolutionen och dess skrivningar om att stater inte ska kunna ge ekonomiskt stöd till medier som rapporterar kritiskt om migration. Till SvD Ledare säger Nordling:

-Det öppnar för smakdomstolar och gör i förlängningen att pressfriheten undergrävs.

Alternativa medier’ har däremot diskuterat resolutionen. De har också skrivit om den opolitiska demonstration som anordnats på Mynttorget i Stockholm några gånger den senaste veckan.

De senaste dagarna har FN än en gång visat hur genomkorrumperat det är och ”präglat av patriarkal kultur med etisk blindhet”. SvD avslöjar att:

-FN:s egen metoo-skandal får förödande kritik i en rapport om FN-organet UNAIDS.

Enl SvD (9/12) är rapporten ”rena krutdurken”:

-Hela ledningen för FN-organet UNAIDS blir fullständigt nedsablad av den oberoende expertpanel som upprättades i juli 2018 för att utreda FN:s egen metoo-skandal.

Undrar hur mycket av Sveriges bidrag på 2,6 miljarder som hållit korrupta chefer under armarna och hjälpt dem mörka skandalen. Skandalens offer lär knappast ha fått del av dessa pengar. Fast vad kan man förvänta sig av en organisation som med stöd av svenska regeringen valde in Saudiarabien i FN:s kvinnokommitté? FN gör det mer än lätt för Trump att motivera drastiska nedskärningar av bidragen till FN och dess organisationer.

Så hur ska Isabella Lövin, som i SvD-artikeln säger att ”Förtroendet är förbrukat”, och Margot Wallström m fl kunna försvara att de och regeringen inte skurit ned bidragen till FN? Den rödgröna regeringen är snabb att åberopa FN utan att bry sig om att organisationen är genomkorrumperad samt påverkad och styrd av länder som de rödgröna annars vill isolera, t ex genom att neka vapenköp.

Behöver jag tillägga att jag saknar Inga-Britta Ahlenius?

I nov förra året bjöd Löfven in till toppmöte i Göteborg. Den sortens inbjudan görs normalt bara av EU:s ordförandeländer. Den konventionen bröt Löfven mot och drygt 20 stats – och regeringschefer från EU kom på besök. Som värd för det stora toppmötet kapade Löfven åt sig sin stund i rampljuset och fick en dag med statsmannaglans i den europeiska solen.

-Om vi inte klarar av detta har hela EU ett gigantiskt problem med människor som är rädda för framtiden och som kommer att lockas till extremism, populism och nationalism, sa han till TT inför toppmötet.

Han tvekar aldrig att ge uttryck för sin besatthet av extremism, populism och nationalism.

Mötet la grunden till den s k ”sociala pelaren”. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Juncker försökte Löfven att locka med ett nytt och ambitiöst område tänkt att regleras av EU:s lagstiftning. Detta skulle innebära en EU-gemensam politik för sociala rättigheter och arbetsmarknad. Det är häpnadsväckande att en fackets man som Löfven aktivt försökte medverka till den svenska modellens undergång och till att överföra ytterligare makt till EU.

I Sverige är det som bekant arbetsmarknadens parter som själva styr genom avtal, inte genom lagstiftning. Detta har gynnat både företag och anställda. Det har dessutom gett fackföreningsrörelsen utomordentligt stor makt och mycket inflytande. Att införa denna ”sociala pelare” skulle innebära att Sverige går från kollektivavtal till överstatlig lagstiftning, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot den svenska modellen. Hur kunde den f d fackförbundsbasen Löfven flytta makten från den svenska fackföreningsrörelsen till EU?

Många politiker och debattörer kritiserade förslaget då det kan hota den svenska modellen med fria förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Löfven uttalade sig hånfullt om dessa kritiker och kallade deras varningar för ”en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”. Det vittnar nog mest om att han tagit del men ej förstått vad denna ”sociala pelare” skulle resultera i. (En av er som läser min blogg spetsar till det och skriver att Löfven har satt nytt eget rekord under parollen ”Vi har idag fattat ett stort beslut men inte dess innebörd!”)

Faran med inkompetens och bristande insikt hos politiker ska inte underskattas. Den f d fackföreningsbasen Löfven om någon borde ha insett att detta skulle innebära slutet för den svenska arbetsmarknadsmodellen, en utveckling där EU-lagstiftning påverkar innehållet i svenska kollektivavtal och där EU-domstolen får tolkningsrätt i arbetsmarknadsfrågor.

-Statsministern har varit aningslös, säger Fredrick Federley, EU-parlamentariker (C).

En sådan naiv och aningslös statsminister kan landet inte ha. Låt oss hoppas att han inte får en ny mandatperiod präglad av naivitet, aningslöshet och inkompetens!

I sitt årliga tal i EU-parlamentet i september tydliggjorde Juncker målet med den ’icke bindande’ ”sociala pelaren”:

-Låt oss omsätta föresatserna från toppmötet i Göteborg till bindande lagstiftning.

Sedan dess har det tagits ytterligare ett konkret steg i den riktningen. I förra veckan röstade EU-parlamentet igenom arbetsvillkorsdirektivet. Om det blir en bindande lag inom EU, innebär det slutet för Sveriges arbetsmarknadsmodell. Svenska EU-parlamentariker, inklusive socialdemokrater, röstade emot förslaget men direktivet antogs med bred majoritet.

-Det är ironiskt att det blev en socialdemokratisk statsminister och socialdemokraterna som begravde den svenska modellen, sa Jasenko Selimovic, EU-parlamentariker (L) i en presskommentar.

Såssarnas initiativ till den sociala pelaren tog dock en annan vändning än partiet avsåg under Löfvens stund i rampljuset fjol. Nu råder bred enighet om att svenska arbetsmarknadsmodellen måste försvaras mot överstatlig lagstiftning och klåfingrighet. Förra veckan blev Löfven överkörd av samtliga partier i riksdagen inkl sitt eget parti.

Det ska bli mycket intressant att se hur han och hans partikamrater ska klara av att förklara för de EU-stater som vill införa den ”sociala pelaren” att initiativtagaren och den svenska riksdagen nu beslutat att säga nej till den.

Sve-Tsarens ’day of fame’ hotar sålunda att sluta i ’days of shame’.

Annie Lööf gillade inte att Kristersson och Busch Thor motsatte sig att hon skulle få ett sonderingsuppdrag av talmannen eftersom de ansåg att alla möjligheter redan var uttömda efter två sonderingsrundor. Lööf däremot ansåg att Kristersson inte ordentligt uttömt alla möjligheter att få till en ny regering. Därför tjatade hon sig som ett barn till att få sondera förutsättningarna för en regering. Då hon själv tillsammans med Björklund utgjort det största hindret för en ny regering, kände man sig nog tvingad att låta henne försöka. Dessutom krävde Stefan Löfven att hon skulle få sonderingsuppdraget. Det kanske fick henne att hoppas att hon skulle lyckas och kanske t o m få en statsministerpost.

Men ”Framåt” gick det inte för Lööf under hennes vecka av samtal. Det är märkligt att två mindre partier (C och L) håller svensk politik som gisslan p g a sitt behov av samtalsterapi och egensinnig ’kan själv’-mentalitet. Det som stått fullt klart för de flesta andra av oss ända sedan 9 september tycks nu i alla fall äntligen ha gått upp för henne. Ingen utom möjligen hon själv och Björklund trodde att hon skulle lyckas sy ihop ett regeringsförslag med samarbete över blockgränsen. Hon fick ändå chansen att bevisa att också hon misslyckats med sitt uppdrag och med att få stöd för att själv bli statsminister. Det måste ha varit tungt och pinsamt för den självgoda Lööf att erkänna sitt misslyckande och att tvingas inse den verklighet alla vi andra redan insett.

Björklund har på sistone f ö utsatts för press från sitt eget parti. I Aktuellt i tisdags sade han att partirådet får bestämma och att de som en sista åtgärd kanske får acceptera den M-KD-regering de hittills röstat mot. Minsann! Enligt källor till Expressen driver dock Björklund internt linjen att partiet ska gå ur Alliansen för att söka samarbete med S. Källorna rapporter även att Björklund börjat dela ut ministerposter i partiet för att få stöd för sin linje. Klart är att han under alla sina år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Det torde innebära att hans dagar som partiledare kan vara räknade. Att i det läget säkra en ministerpost i en S-regering skulle antagligen kunna förhindra att han avsätts som partiledare de närmaste åren.

Lööfs budskap är nu att M och S blockerar regeringsbildningen, då de bara vill rösta ja till sig själva som statsministrar. Vilken blixt från klar himmel! Trots att C aktivt fällt Löfven och röstat mot sin egen statsministerkandidat Kristersson har hon mage att hävda att:

– Blockeringen finns inte hos C och L.

Alltid någon annans fel och ansvar, inte minst folkets, som röstat fram fel valresultat. Att hennes egna och Björklunds låsningar har förvärrat regeringskrisen ytterligare har tydligen inte föresvävat henne. Inte heller att hennes sondering inneburit ännu mer meningslöst slöseri med tid. Lööf säger kategoriskt nej till de regeringsförslag som är tänkbara och ja till regeringsförslag som är otänkbara och som ingen annan vill ha. Hur tänker hon egentligen?

Både Lööf och Björklund kunde tack vare SD:s aktiva stöd fälla Löfven och regeringen. Hur rimmar denna inkonsekvens med hennes höga moral och värderingar? Varför är det OK att ta SD:s stöd att rösta bort Löfven men vägra att ta hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd för att rösta för en alliansregering med Kristersson som statsminister? Hur förklarar hon och Björklund för oss väljare att det är viktigare att isolera SD än att driva igenom sin egen politik? Hur förtroendeingivande är det med politiskt ansvariga som vägrar genomföra den politik de gått till val på? Räcker det inte med att Alliansen förra mandatperioden genom DÖ helt i onödan gav bort makten till de rödgröna enbart för att utestänga SD från makten? Lärde de sig inget av det misstaget?

-Jag vill helst se en alliansregering med stöd över blockgränsen och med Kristersson som statsminister.

Vilket trams! Varför röstade Lööf och Björklund då ned sin allianskamrat Kristersson och möjligheten att genomföra en borgerlig politik? Varför föredrar de en socialistisk regering och politik som tar stöd av Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter? Lööf och Björklund underkänner helt enkelt valresultatet som gav SD 17,5% av rösterna. De borde fundera på hur deras eget agerande har bidragit till att SD nu växt i flera val, men konsekvensanalys verkar inte vara Lööfs och Björklunds styrka. Inte heller förmågan att se sina egna låsningar och begränsningar.

SD pekade tidigt på flera av dagens växande problem, men 7-klövern vägrade debattera dessa av rädsla för att det skulle ’gynna mörka krafter i samhället”, d v s SD. I åratal har 7-klövern vägrat att ta upp problem och frågor som skulle kunna gynna SD. Det stora problemet för 7-klövern har emellertid varit att också verklighetens folk sett och drabbats av de växande problemen. SD blev därmed partiet för allt fler väljare som inte längre tror på maktelitens ’sverigebild’.

Politik handlar dock inte längre om vad man planerar att genomföra utan vem man vill göra det med. Eller rättare sagt – vem man inte vill göra det med. Dessutom har känslor och moraliska överväganden tagit kommando över ansvar och förnuft. Björklund har t ex gjort klart att det är löftet till hans söner som styr hans ställningstagande, fast nu tycks även L:s partiråd vilja vara med och styra. Lööf styrs av ett uppblåst ego, moraliskt högmod och makthunger. Hennes fokus är att bygga sitt varumärke med Thatcher och Macron som förebilder. Om Lööf och Björklund istället hade prioriterat landet bästa, hade de inte låst upp sig så hårt med motstridiga, ogenomförbara löften utan accepterat valresultatet, sett till att bilda en borgerlig regering och genomfört sin borgerliga politik med eller utan aktivt stöd av SD.

Årets julklapp lär bli begagnat. Lööf och Björklund borde kanske önska sig ett bättre begagnat folk, eftersom de inte godkänner det valresultat verklighetens folk röstat fram.

Hade ca 14% av väljarna röstat på ’Annieansen’, d v s C och L, om Lööf och Björklund innan valet klart och tydligt informerat väljarna om att det viktigaste för dem är att stänga ute SD? Idag är det glasklart att C och L prioriterar isoleringen av SD framför att välja Kristersson till statsminister och att genomföra den borgerliga allianspolitik de gick till val på.

Innan valet lovade C och L att rösta bort Löfven, att deras mål var en alliansregering med Kristersson som statsminister och att SD inte skulle ges något inflytande. Det första de gjorde var att med SD:s hjälp och inflytande rösta bort Löfven. Egennytta, hyckleri och dubbelmoral! Sedan har de mage att kräva att Löfven och S ska stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister, d v s stödja den allians som fällde honom. Verklighetsfrånvänt och enfaldigt!

Löfven har varit mycket tydlig med att han i egenskap av ledare för det största partiet (som trots sin identitetspolitik fick det sämsta valresultatet sedan 1911) ska bilda regering och vara statsminister – med eller utan SD:s stöd. S är ett maktparti och till skillnad från Alliansen avstår de inte från makten och politiken av rädsla för SD:s ev inflytande. (F ö kan såssarna gott få regera ihjäl sig under kommande mandatperiod och ta hand om de problem de skapat/förvärrat genom sin inkompetens och sitt svaga ledarskap).

Så hur tänker ’Annieansen’? Varför röstade de bort Löfven? Varför var det OK att rösta bort honom med hjälp av SD:s aktiva stöd men helt omöjligt att rösta för Kristersson som statsminister med SD:s hjälp? Och hur förklarar ’Annieansen’ att den prioriterar strategi och spelteori framför sakpolitik och landets skriande behov av borgerlig politik?

’Annieansen’ håller ihärdigt fast vid att Alliansen som helhet ska regera ihop. Därför vill de nu testa en regering med Alliansen och Mp. Till vilken nytta? Den konstellationen skulle inte få egen majoritet i riksdagen och är därmed dömd till undergång redan på förhand, om inte S stöder den. Det har Löfven som bekant sagt blankt nej till. Björklund påpekar visserligen att Alliansen och Mp nu styr tillsammans i Stockholm. Han undviker att samtidigt påpeka att där har den konstellationen egen majoritet och är därmed oberoende av om andra partier stöder deras politik eller inte.

Enl uppgift har liberalernas partisekreterare, Maria Arnholm, på sistone rest runt i L-distrikten för att söka stöd för att partiet ska kunna gå in i en regering med Socialdemokraterna. I partiets riksdagsgrupp finns dock ett betydande motstånd mot det. Innebär det att tamburmajoren håller på att falla i farstun för Löfvens ev lockrop? Man ska inte underskatta maktens drivkrafter. Att desertera till en S-ledd regering skulle trots L:s svaga valresultat kanske kunna rädda en kortvarig ministerpost åt majoren. Att gå emot sina medlemmars och väljares önskemål ger dock ingen varaktig seger. Är det förresten anständigt av en f d major att prioritera jaget före laget och överge sin armé utan ledaré?

I Expressen -TV i fredags konfronterades Björklund med Demoskops novembermätning. Den visar att L rasar och SD rusar i opinionen. Björklund svarade då:

-Vad mätningarna säger nu är inte så centralt.

Även om det är långt till nästa val (såvida inte ett extraval inträffar inom några månader) är det en märklig inställning av ledaren till ett liberalt parti. Men det är i linje med hans intention att rösta nej till Kristersson som statsminister – trots att han säger sig vilja ha en alliansregering med Kristersson som statsminister och trots att en majoritet av väljarna vill ha en borgerlig regering istället för en socialistisk. Undra på att Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni lämnade partiet! Deras uttåg lär snart följas av många andra mot bakgrund av partiets nuvarande brist på borgerlig politik och en stark och demokratisk ledare.

Idag publicerar SvD/Sifo en mätning som borde kyla ner Björklund. Den visar att varannan L-väljare är emot hans linje att på onsdag rösta nej till Kristersson som statsminister. SvD rapporterar att endast 18% av L:s väljare stödjer partiets avsikt att rösta emot en moderatledd regering med Kristersson  som statsminister. Har Björklund samma inställning till de åsikter som hans medlemmar framför i dagens SvD/Sifomätning som han hade till de åsikter som väljarna i Demoskopmätningen framförde, kommer han utan att tveka att sätta sig över också sina medlemmars vilja att han ska rösta ja till Kristersson på onsdag. Är kanske hans löfte till sönerna viktigare för honom att hålla än löftet till väljarna att genomföra den borgerliga politik han gått till val på?

Om ’Annieansen’ på onsdag väljer att inte ta chansen att rösta för Kristersson blir det i så fall andra gången Alliansen, nu i form av ’Annieansen’, istället väljer att aktivt, eller passivt, hjälpa fram en vänsterorienterad regering. Enligt Nyheter idag (8/11) ”uppger ’tunga’ källor inom L till Expressen att Björklund alltmer lutar åt att vilja byta block till de rödgröna. Nu inväntar han Lööfs besked så att de kan gå över tillsammans”.

Löfven torde vara måttligt intresserad av Björklund eftersom de få mandat L har att erbjuda gör varken till eller ifrån för en rödgrön regering. Men om det är villkoret för att få över Lööf, kommer han att ta med Björklund på köpet. Det innebär knappast Framåt för Lööf. Därför misstänker jag att hon har andra mål i kikaren. Oavsett vad L nu, kommer det att bli mycket svårt att försvara t o m för en duktig retoriker som Björklund.

Vad landet skyndsamt behöver är politiker och ledare som agerar med övertygelse och ansvar, som står stadigt med båda fötterna på jorden och som inte tappar huvudet och seglar iväg upp i det blå. Vi måste kunna kräva att den som gör anspråk på regeringsmakten ska klara av att styra landet och att hantera det resultat som väljarna röstat fram. Verklighetsfrånvända drömmerier, megalomani, egennytta, trams och ’schvammel’ har vi haft mer än nog av nu.