För några veckor sedan såg många av oss TV-intervjuerna med Hans Rosling, professor i internationell hälsa, självutnämnd ’folkbildare’ som med stor inlevelse och ganska grovt förenklad pedagogik föreläser både i och utanför Sverige. Rosling var mycket upprörd över att regeringen tar över 8 miljarder, d v s nästan en tredjedel ur biståndsbudgeten på 27,5 miljarder 2015, för att använda dem till den mycket dyra asylmottagningen. Hur rimmar det med Miljöpartiets höga svansföring ifråga om bistånd?

Utrikesdepartementet, som ansvarar för biståndspengarna, har nyligen beslutat att minska biståndet till Gavi och lägga pengarna på den betydligt kostsammare asylmottagningen i Sverige istället enligt Dagens Industri. Pengarna, som kunde ha använts för att hjälpa många gånger fler människor på plats i den fattiga delen av världen, går nu istället till att ge höga bidrag och gratis boende åt personer som betalat stora summor pengar för att ta sig illegalt till Sverige med hjälp av människosmugglare. Rädda Barnen är mycket kritiska till detta. De anser att det är orimligt att låta de fattiga betala notan för vår kraftigt ökade invandring.

Efter bilden av den drunknade Aylan har praktiskt taget hela Sverige engagerat sig i den plötsliga tillströmningen av migranter. Inte minst har diverse kändisar ur kultur- och nöjeselit passat på att framträda som godhetsapostlar. Varför har de inte aktiverat sig tidigare och kanske mer i det tysta? Med tanke på hur oerhört många barn (och vuxna) som de senaste åren dött under bombningar och granatattacker i Syrien har det funnits otaliga tillfällen att agera.

En som tittat närmare på hur biståndet används är Rebecca Weidmo Uvell. Hon har på sin blogg skrivit om vad hon efter en mycket imponerande granskning upptäckt:

”När landet med ett av världens högsta skattetryck tar ett stort ansvar för flyktingkatastrofen finns stor anledning att titta extra på vad vi lägger pengar på. Framför allt vart våra biståndspengar går, vars syfte just är att hjälpa i katastrofer bland annat”.

2015 är biståndet 27,5 miljarder kronor. Pengarna ska gå till 6 olika områden, bl a stärkt demokrati, utbildning, hälsa och till att rädda liv. Politik, organisering eller facklig opinionsbildning finns inte med. Ändå går hela 1,4 miljarder av biståndet till svenska organisationer ”genom avtal om rambidrag”.

Under sin granskning har Uvell upptäckt att nästan en fjärdedel (hela 22 %!!) av de 1,6 miljarder som utgör ’ramavtalsbudget’ går till Arbetarrörelsen (socialdemokraterna och LO). Det innebär nästan 360 miljoner. Varje år!!

Alla svenskar bidrar med 4 000 kronor per år till biståndet, från den ensamstående mamman i förorten till miljonären. Är det så här vi vill att våra surt förvärvade kronor ska användas?

”Vi som inte är med i deras parti får glatt hosta upp minst 65 miljoner kronor om året för att svenska S och LO ska kunna skapa nya S och LO-förbund i så många länder som möjligt.” konstaterar Uvell.

Uvells blogg förtjänar all uppmärksamhet. Du hittar den på

http://www.uvell.se/2015/09/09/s-propaganda-k%C3%B6pt-av-bist%C3%A5nd-28293439

På hennes läsvärda och insiktsfulla blogg hittar Du många häpnadsväckande och upprörande fakta. Inte minst tar hon upp all kritik som Utrikesdepartementet och SIDA fått för sin undermåliga och suspekta hantering av biståndspengarna.

FN:s flyktingorgan UNHCR har just gått ut med ett nödrop om att biståndspengarna till livsmedelsprojektet WPF tagit slut och att man inte förmår hjälpa alla utsatta människor i flyktinglägren. Den rödgröna regeringen har därför beslutat att skjuta till 1 miljard förutom de 380 miljoner de redan beslutat att ge till ”akut hjälp i samband med kriser och katastrofer”. Hade Arbetarrörelsen, som knappast behöver humanitärt bistånd, inte fått nästan 360 miljoner varje år, hade nödlidande människor bara i år fått ca 360 + 380 miljoner + den miljard som nu ska ges till UNCHR. Förhoppningsvis går inget av dessa pengar till S-propaganda.

Lär Dig också hur Du kan mjölka systemet!!!

http://www.uvell.se/2015/09/21/mj%C3%B6lka-systemet-28454312

Politiseringen av tjänstemän har pågått i ett par decennier, framför allt efter tjänstemannaansvarets avskaffande (Palme). En kultur av politisk maktkorruption har invaderat både myndigheter och regeringskansli. Om du är lyhörd och håller dig väl med de styrande, kan du belönas med en fin titel och fetare lön och förmåner. Vår statsförvaltning har helt enkelt blivit mer politiserad och följsam mot makten.

Det finns idag en rädsla hos åklagarmyndighet, polis, ekobrottsmyndighet, Arbetsförmedling, Försäkringskassan och övriga att inte stöta sig med regeringen på ett individuellt plan. Det kan innebära att handlingar sekretessbeläggs, att man inte besvarar frågor, svårighet att få ut handlingar, att handlingar inte diarieförs förrän ’besvärliga’ frågor om den ställs, att handlingar görs till departementspromemorior istället för allmänna, sökbara handlingar eller döps om i diariet så att det egentliga ärendet inte framgår. Det kan också innebära att myndigheter ’friserar’ statistik som går emot empiri och forskning.

När det gäller att möta vår tids största globala utmaningar, t ex IS, har de lagar som skulle kunna användas blivit döda verktyg i en låda. Visserligen går Anders Ygeman ibland ut och lovar att ’se över lagen’, men enl Mona Sahlin i Studio Ett för en tid sedan pågår samtal i Regeringskansliet om hur de ska förhålla sig till de lagar som gäller. Häpnadsväckande! Gäller lagarna inte tills de ersätts av nya? Är det därför IKEA-mördaren fick vistas papperslös i Sverige trots besked om omedelbar utvisning? Har ’interna’ samtal ersatt handling?

Den Demokratiutredning som initierades 2014 med Olle Wästberg som ordförande konstaterar att partier har mer och mer blivit eliter, en socialt sammanhållen grupp med ryggarna utåt. De flesta blir aktiva i ett parti genom personliga kontakter/släktskap och partierna har professionaliserats. För att de partiaktiva ska kunna leva på politiken, har man samlat ihop uppdrag för några få och skapat heltidsuppdrag. Resultatet är att färre har fler uppdrag och maktkoncentrationen har förvärrats, i synnerhet efter senaste valet. Utredningen visar också att i socioekonomiskt utsatta förorter är de politiska partierna frånvarande.

För att få veta vilken politik som efterfrågas genomförs opinionsundersökningar och sedan anlitas PR-byråer för att förpacka och kommunicera efterfrågad politik. S k policyprofessionella idéutvecklare med större erfarenhet av politisk kommunikation än av egna förtroendeuppdrag har blivit allt vanligare. Självklart är det ett problem när de politiskt ansvariga inte avspeglar väljarkårens sammansättning. Undra på att makteliten försöker tysta ’oliktänkande’ t ex genom att inte ta med dem i samtal, stämpla dem som ’missnöjda avvikare’ (Reinfeldt), rasister, nyfascister (Löfven) m m! Eller att mainstream-media, som är beroende av politiskt fördelat partistöd, låter sig styras av den aktuella politiska agendan och praktiserar åsiktsfientlighet.

Resultatet är att verklighetens folk som ser den bekymmersamma utvecklingen och bristen på politiskt ledarskap och handling känner oro inför framtiden. Inte blir vi lugnare av att ingen av de ansvariga har några svar om framtiden, inte ens om nästa år. De gömmer sig bakom floskler och plattityder eller flyr från våra frågor, som blir allt fler. De tycks fullständigt ha glömt att vi är deras ’arbetsgivare’ och att de utan oss inte har någon ’tillsvidareanställning’ Deras största energi läggs på hur de ska vinna nästa val, inte på att vinna vårt förtroende eller hitta lösningar på de problem deras politik skapat. Det räcker inte med att vilja göra skillnad, man måste förmå att göra det också.

På     http://www.vk.se/asikter/ordet-fritt      hittar ni min insändare som publicerades i VästerbottensKuriren den 16/9.

På     http://www.uvell.se/2015/09/18/stockholm-blir-muteborg-28416045       hittar ni ett mycket intressant och insiktsfullt inlägg om jäv och mutor i Stockholms stad

Sve-Tsaren Löfven har just levererat regeringsförklaringen. Den var tämligen tom på konkret innehåll. Många ord, t ex jobbupphandling, industrikansler, hållbar frihet, innovationskatapult, jobbagenda, team Sweden, fuskdelegation, matchning, kunskapslyft m m. Men vad vill han förutom att höja skatter och genomföra det stora tågrånet tillsammans med Mp. SJ ska rånas på hela 1,7 miljarder, en urspårning som inte gynnar regeringens miljöambitioner. Hur ger det oss en upprustad järnväg som gör tågen till ett alternativ till flyget, något han lovade i sitt tal?

Vad brinner Löfven för? Vad är han beredd att slåss för? När ska hans otaliga ’samordningsgrupper och samordningslösningar, en gåva till svensk politik, ge konkreta resultat? När ska han ikläda sig ledarrollen? När ska han ’ta fajten’? Ledarskap handlar om att entusiasmera, att göra verkligheten begriplig, att skapa samling kring vettiga lösningar, att skapa förtroende.

Löfven har efter valet hamnat i dåligt sällskap. Han leder en överbefolkad regering i kris och är omgiven av ett flertal svaga ministrar, men inte med ett ord nämnde han något om att toppa laget. ”Alla ska med. Så enkelt är det.” Är han rädd för att kompetenta ministrar ska få honom själv att framstå som mindre kompetent? Inser han inte vad de flesta av oss inser; att han leder en av de svagaste och blekaste regeringar Sverige någonsin haft? Det första han borde göra nu är att starkt begränsa vänsterns stora inflytande över politiken.  V fick bara drygt 5 % av väljarna i valet och sitter inte i regeringen. Väljarna har inte gett dem mandat att /p/åverka politiken så kraftigt.

På riksdagens hemsida finns en länk under bilden på Stefan Löfven, ”sagt och gjort av Stefan Löfven”. Klickar man på länken kommer en blank sida upp. Pinsamt tomt! Han framträdde visserligen på Medborgarplatsen och ville riva gränserna till Europa, men redan nästa dag tog han tillbaka det. Enligt EUs förslag till ”rättvis” fördelning av 160 000 flyktingar ska Tyskland ta emot 19% och Sverige 3%. En tydlig illustration av vår extrema flyktingpolitik. Som jag tidigare skrivit på min blogg borde han ha tackat nej till att väljas till partiledare; han saknar nödvändiga ledaregenskaper.

När det gäller migration lyckas svensk politik samarbeta bäst när det gäller att peka finger och tala om hur andra EU-länder bör agera. Att manifestera övertygelse och handlingskraft genom att peka på andra är enkelt. När fasaden och samarbetet krackelerar i takt med att skarpare frågor ställs om vad den dramatiskt växande invandringen innebär för Sverige, tystnar makteliten. Här hemma talar man aldrig om vad som är problemet och vad man skall göra åt det. Inte heller om volymer eller kostnader. Men 7-klövern är rörande överens när det gäller att mobba ut SD, attackera deras fel och brister och likt Reinfeldt hävda att de som röstar på SD är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som mediarepresentanter”. De är ”avvikare”. Allt medan nya opinionssiffror visar att SD växer vidare.

Löfven har dock jobbat hårt för att begåva Sveriges med uppfinningar som samordnare och samordning, samordningsorganisation, delegation, kommission, olika råd, nationell samling, div nationella samordnare mm. Det är kanske ett trick eller en fördröjningstaktik för att slippa ta beslut. När frågorna äntligen behandlats av alla samordnare, råd m m har folket redan glömt frågan och då slipper man i bästa fall lösa problemet. Men hur mycket kostar inte detta? Borde man inte klara av att hantera frågorna inom den överbemannade regeringen?

I regeringsförklaringen föreslår den globale aktören Löfven att ”en internationell kontaktgrupp” ska skapas för att lösa konflikten i Syrien. Där ska EU samla Ryssland, USA och de regionala parterna ”för att främja FN:s ansträngningar” och ”få ett slut på detta blodbad”. Jag gissar att det inte lockar  Erdogan, al-Baghdadi, Putin, Khamenei och al-Assad, speciellt om vår utrikesminister Margot Wallström ingår i gruppen. Ser förresten i dagens SvD att Löfven ska delta i ett toppmöte i New York, där han kommer att dela scen med Beyonce. Jag hoppas att han inte överskuggar henne.

Snart kommer den rödgröna regeringen att lägga fram sin budget med tydlig vänsterprofil. Alliansen kommer att ge fri lejd genom riksdagen åt vad de kallar ’en sverigefientlig politik och budget’. DÖ-nickarna (DÖ=decemberöverenskommelsen) medverkar frivilligt till att denna historiskt svaga samarbetsregerings ’sverigefientliga’ budget och politik röstas igenom. Odemokratiskt, upprörande, ynkligt och skämmigt! Sverige och väljarna förtjänar bättre.

Det är tur att Gösta Bohman och andra kraftfulla borgerliga partiledare är döda och slipper bevittna detta exempellösa svek mot väljarna.

Snart ett år har gått sedan de lämnade riksdagen. Men fortfarande lever över hälften av alla ledamöter som slutade efter förra valet på sin fallskärm. Det visar en granskning som SVT Nyheter har gjort. Totalt plockar 73 av de 124 riksdagsledamöter som slutade efter valet fortfarande ut pengar från riksdagens inkomstgaranti.

Centerpartisten Johan Linander säger att det har varit svårt att få ett nytt jobb efter uppdraget i riksdagen. Nu lever han på 50 000 kronor i månaden från inkomstgarantin.

– Jag var lite naiv. När jag slutade riksdagen trodde jag att en 40-årig rutinerad riksdagsledamot med juristutbildning skulle vara attraktiv på arbetsmarknaden, men det är faktiskt inte så lätt som jag trodde. Det är snarast en nackdel att ha varit i politiken, tyvärr, säger han.

Jag antar att det inte är roligt att återgå till verkligheten, när man inte varit där på ett tag. Å andra sidan är 50 000 i månaden en jättebra tröst jämfört med vad många arbetslösa personer i Fas 3 får.

För två år sedan ändrades reglerna för inkomstgarantin efter omfattande kritik mot systemet. Idag kan ledamöterna ta emot pengar i högst två år, men eftersom reglerna bara omfattar dem som valdes in i höstas, kan tidigare ledamöter som suttit länge i riksdagen fortsätta att plocka ut pengar ända tills de fyller 65 år. Ett system utformat av politiker för politiker!

Miljöpartisten Mikael Johansson slutade för fem år sedan och kvitterar fortfarande ut 38 000 kronor i månaden. Han har ännu inte haft någon ny anställning eller inkomst – trots att han i grund och botten är emot systemet med inkomstgaranti.

– Dagarna rullar på och blir till veckor, månader och år. När jag slutade riksdagen funderade jag på vilken utbildning jag skulle ta, men nu har jag slagit det ur hågen eftersom jag är 55, säger han till SVT Nyheter och vill inte kommentera om han söker några jobb.

Igår intervjuade Rapport Reinfeldt, som tar ut 156 000 per månad i avgångsvederlag. Samtidigt har hans aktiebolag enligt reportern hittills i år tagit in 2,2 miljoner; han tar 100 000 per timme när han är ute och ’föreläser’ enl Talarforum. Eftersom han inte tar ut någon lön från bolaget, har han rätt att få full ersättning från avgångsvederlaget. Det är annat än FAS 3-ersättningar det. Makteliten lever efter helt andra spelregler än folket gör. Provocerande!

-Det är självklart att det är arbetslinjen som gäller. Jag tar för givet att Fredrik Reinfeldt kommer dit snarast, säger Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra till Aftonbladet.

Oavsett hur han gör krävs det en hög inkomst om Reinfeldt nu lever som han lär och öppnar både sitt hjärta och sin plånbok för att lindra flyktingarnas nöd.

Så många har inkomstgaranti

Siffrorna avser antalet ledamöter som fick pengar från riksdagens inkomstgaranti i juni 2015. Det totala antalet ledamöter som slutade vid förra valet inom parantes.

Vänsterpartiet: 6 (8)

Centerpartiet: 6 (8)

Socialdemokraterna: 18 (28)

Kristdemokraterna: 6 (10)

Moderaterna: 24 (43)

Folkpartiet: 8 (14)

Sverigedemokraterna: 1 (2)

Miljöpartiet: 4 (11)

Källa: Riksdagsförvaltningen, Statens tjänstepensionsverk, SVT

Aylan Kurdi dog tillsammans med sin mor och femårige storebror när en båt kapsejsade på väg från turkiska Bodrum till den grekiska ön Kos. Förra veckan publicerade svenska medier hjärtskärande bilder på den drunknade treåringen. Bilderna har använts som argument för att EU inte gör tillräckligt för att hjälpa syrier på flykt. Några dagar efter att Aylans fruktansvärda öde blivit känt, har också en del fakta om familjen blivit kända. Inte i svensk mainstream-media förstås, men i internationella nyhetskanaler.

Aylans far härstammade från Damaskus i Syrien. När inbördeskriget bröt ut blev familjen internflyktingar och hamnade så småningom i Kobane, nära den turkiska gränsen. När staden angreps av IS flydde familjen till Turkiet och fick en fristad i Istanbul. Där jobbade fadern som frisör. Efter att kurdiska styrkor besegrat IS vid Kobane återvände mamman och barnen till Syrien. Fadern stannade kvar i Turkiet.

När IS åter angrep Kobane återförenades familjen i Turkiet. Efter att ha bott på olika platser i Istanbul sökte de sig till ett flyktingläger. Fadern trivdes dock inte i Turkiet och ville lämna landet. Hans syster i Kanada berättar för Sky News  att familjen först planerade att ta sig från Turkiet till Kanada. Enligt kanadensiska myndigheter gjordes dock aldrig någon sådan ansökan. Enligt systern berodde det bland annat på att familjen hade svårigheter att få flyktingdokument från FN och utresedokument från de turkiska myndigheterna.

Fadern hade problem med sina tänder och ansåg sig behöva tandimplantat. Systern i Kanada hade samlat in pengar för detta. Men det var svårt att föra över en så stor summa pengar, som skulle behövas för tandimplantaten, till Turkiet. Fadern beslöt då i samråd med sin syster och sin pappa att familjen istället skulle ta sig illegalt till Sverige. De hade hört att även illegala/papperslösa invandrare kunde få gratis tandvård här.

https://www.youtube.com/watch?v=QZUuoaq1MLM#t=52

Faderns syster ordnade fram pengar till att betala människosmugglare för en plats på en överbelamrad båt i dåligt skick. Varken barn eller vuxna fick flytvästar av människosmugglarna. Båten gav sig av mitt i natten i dåligt väder. På grund av de höga vågorna drabbades båtens kapten av panik och hoppade överbord efter att ha lämnat över rodret till Aylans far. Båten kapsejsade kort därefter och fadern försökte men misslyckades att rädda någon i sin familj. Nu publiceras bilder av den överlevande fadern från hemmet i Kobane.

Ovanstående redogörelse är endast ett referat från internationella medier; BBC, Skynews, Canadian press m fl. Om redogörelsen stämmer, avviker den ifrån den dramaturgi som efter tragedin förmedlats av svenska medier. Anledningen till det skulle kunna vara att sanningen eller verkligheten bakom familjetragedin anses kunna öppna fler ingångar och perspektiv än vad många svenska opinionsbildare och makthavare gett uttryck för efter olyckan.

Dagens politiska debatt präglas alltmer av trånga åsiktskorridorer, där man gör allt för att undvika eller rensa ut vad som uppfattas som ”farliga” och ”avvikande” tankar som ifrågasätter etablerade föreställningar. Undra på att allt fler överger mainstream-media och söker sig till alternativa media, bloggar och nätsajter! Hur ska man kunna bilda sig en egen och balanserad uppfattning om man inte tar in båda sidor?

Denna fruktansvärda tragedi torde under hösten ge upphov till heta diskussioner av politisk karaktär, men våra makthavare verkar hittills mer intresserade av att manifestera genom att visa känslor i medialjuset än av en seriös och intellektuell diskussion kring invandring och integration. Det senaste är att den rödgröna regeringen bjudit in vänstern och allianspartierna till överläggningar i frågan. Den nyheten överskuggas just nu av diskussionen att det tredje största partiet, SD, portats från överläggningarna. Mer av samma misslyckade strategi! Inte nog med att 7-klövern kör över SD och deras väljare. De kör också över många av sina egna väljare. En majoritet av socialdemokratiska väljare vill ha en reglerad invandring men på partikongressen i juni valde partiet att inte ta med invandringen på agendan. När verkligheten och relevanta sakfrågor anses hota dagordningen och den politiska agendan har något gått snett. Mycket snett.

Bengt Ericsson, journalist och författare till flera uppmärksammade böcker, har just kommit ut med boken Den härskande klassen – en bok om Sveriges härskande elit:

”Något har gått snett med vår svenska demokrati. Genom ett offentligt mångmiljardstöd – som de själva beslutar om – har partierna gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Det har skapat en samförståndskultur, där de olika lägren nu har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper som de påstår sig företräda.

Den härskande klassen är en initierad och underhållande skildring av en politisk aristokrati med tillhörande privilegier. Rekryteringsbasen utgörs av de knappa tre procent av befolkningen som ännu tillhör ett parti och toppaktörerna har ofta en likartad profil. De har den ”rätta” bakgrunden, i stor utsträckning byggd på personliga släktband. De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte det minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen. Går det verkligen att lita på sådana makthavare?”

För rätt många år sedan läste jag en bok av Anders Isaksson, journalist, författare m m.  Han var väl insatt  i den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen och kritiserade mycket av det  han såg. Han skrev Den politiska adeln – Politikens förvandling från uppdrag till yrke, en bok om den politiska makteliten som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.

På senare tid har allt fler bloggare, krönikörer och skribenter skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Så här skriver t ex Lars Bern (http://antropocene.se/2015/february/blir-den-tysta-statskuppen-slutet-for-folkstyret.html):

”På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.”

För ett par månader sedan skrev Lotta Gröning i en av sina krönikor i Expressen:

”Det här är en utveckling som pågått länge under decennier. Den har tagit sig uttryck i att den politiska makten slutit sig allt tätare samman och skaffat sig gräddfiler och egna privilegier.”

”Bristen på kompetens inom politikerkåren märks tydligt när det gäller landets utveckling och långsiktiga strategi. När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget.”

”Med Decemberöverenskommelsen har sju av riksdagspartierna tagit timeout. De rödgröna har fått sin efterlängtade makt och alliansen slickar såren. Det är bara SD som fortsätter suga upp allt missnöje och växer sig allt starkare.”

Hur länge ska vi, ”det sovande folket” (som Reinfeldt kallade oss i sin bok med samma namn), fortsätta att stillatigande se på när folkstyret sätts ur spel och landet nedmonteras?

Var fjärde man skulle rösta på SD om det var val idag. Erik Rosén, chefredaktör för vänstersajten Politism oroas över SD:s framgångar och skriver: “SD växer och växer – vad gör vi nu?“. Lilian Sjölund, ledarskribent Gefle Dagblad, rekommenderar att man ska ”sluta diskutera frågor som har med invandring att göra, och istället förflytta fokus till andra frågor”. Den taktiken har vår politiska maktelit utan framgång använt i flera år för att undvika att debattera dagens höga invandringsvolymer och havererade integrationspolitik. Mer av samma är således inte svaret.

Sverigedemokraternas framgångar har skakat om det politiska etablissemanget och mainstream-media publicerar debattartiklar som frågar hur man ska hantera SD:s framgångar. Den röda tråden är tydlig; i stort sett alla av dem är odelat negativa till SD. Proffstyckare skriver nu att kampen mot SD måste intensifieras ytterligare. Man ska åter ”ta debatten” med SD. Men var finns de trovärdiga, hållbara argumenten och de konkreta, sakpolitiska förslagen?

Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister (S), avböjde att komma till ”Agenda” och debattera invandring med Rickard Jomshof, SD, i söndags. Även Gustav Fridolin avböjde. Är man rädd för att förlora på att diskutera invandring och flyktingar med Sverigedemokraterna i TV? Christina Höj Larsen, vänsterpartiets talesperson i migrationsfrågor, fick rycka in när de politiska tungviktarna svek. Hon talade både på in- och utandning, höjde rösten och vägrade ge ifrån sig ordet medan Jomshof lugnt försökte få in en syl här och där.

Ingen enskild fråga är större just nu än flykting­frågan och immigrationen. Oron hos svenska folket går nästan att ta på. Men de etablerade partierna tar inte matchen med Sverigedemokraterna. Undra på att SD växer! Att Morgan ”duck” Johansson, som är ytterst ansvarig för migrationsfrågor, vägrade ställa upp i Agenda är både häpnadsväckande och ynkligt. Är det rädsla för att förlora och avsaknad av hållbara argument och konkreta sakpolitiska förslag som får honom att ducka?

Vi är allt fler som kräver svar på våra frågor i en tid när ca 60 miljoner är på flykt från sina hemländer och kriminella människosmugglare skär guld med täljkniv. Hur mycket har vi råd med på sikt? Hur ska vi få integrationen att fungera? Hur ska alla med låg utbildning och dålig svenska få jobb? Hur ska alla få bostäder? Hur ska välfärden räcka till alla? Hur ska skolan och sjukvården kunna ta hand om alla nyanlända? Varför får man inte diskutera antal/volym? Hur ska vi vända trenden med ökad brottslighet och med det ökade utanförskapet?

Alla kritiskt tänkande personer förstår att välfärdsstaten inte kan behållas med dagens migrationspolitik. BNP per capita var 2014 lägre än 2007. Ändå ska allt fler människor ta del av kakan utan att bidra. Det är fullständigt ohållbart i längden. Sverige kan helt enkelt inte ta ansvar för att hjälpa alla. När ska våra politiskt ansvariga våga erkänna detta? Hur ser deras plan och långsiktiga lösning ut?

Bloggaren Dick Erixon tror att SD:s framgångar beror på att ”de inte anpassar sig efter den åsiktskorridor som medierna alltid pressar in politiken i (och som dirigeras av kultur- och medievänstern). SD har en annan attityd än övriga och glider inte på orden som andra.” Och ”……..de lindar inte in budskapet eller anpassar vad de säger till valtaktiska överväganden.” Detta skapar förtroende hos väljarna. Det politiska etablissemanget däremot ” ……gör ingenting för att möta folket och ta tidens oro och problem på allvar. Man söker inte respekt utan anser sig ha “rätt” till maktens taburetter.” Det blir en svettig höst och vinter för 7-klövern.

Anna Kinberg Batra har på kort tid intervjuats i morgonprogram hos både Svt och TV4. I båda intervjuerna påpekade programledarna att hon inte svarade på deras frågor (”…ja, du har sagt det ett par ggr nu, men det var inte det jag frågade om….”). Istället upprepade hon svar de inte frågat efter.

”Att bryta det nya utanförskapet” upprepades gång på gång liksom hur viktigt det är för nyanlända att få sitt första jobb. Men hur ska det gå till när man knappt har 6 års grundskola i bagaget och inte talar svenska?  Alliansregeringen lyckades ju heller inte bryta det ’gamla’ utanförskapet och se till att alla i Fas 3 kom ut i riktiga jobb. Hennes partikamrat Jens Kittel sammanfattade TV4-intervjun: ”Ingenting av det AKB säger har någon som helst påverkan med dagens invandringsvolymer, landet håller på att gå sönder på alla håll och då pratar AKB om sovmorgon för skolbarn…”.

Det blir allt tydligare att ledarna Sveriges 2 största partier, Löfven och Kinberg Batra, saknar nödvändiga ledaregenskaper. Båda tycks vara handlingsförlamade, sakna vilja att regera, att driva en tydlig politik och stå upp för den, att ta ansvar för Sverige eller att lyssna på väljarna. Löfven är så osynlig att det är dags för Missing People att leta fram honom. När han någon enstaka gång visar sig för ’verklighetens folk’ har inte heller han något av vikt att tillföra. Efter dubbelmorden på IKEA valde han att åka till Göteborg och inviga ett institut mot rasism (kritiserat och bojkottat av många forskare). Borde inte en ’landsfader’ vara den förste att besöka IKEA och gå ut och fördöma ett sådant dåd? Löfven var helt klart på fel plats vid fel tidpunkt. Mördaren likaså. Han borde ha utvisats redan i jan 2014 när han fick avslag på sin första asylansökan. Varför tilläts han ’avvika’ för och  fortsätta att leva papperslöst i Sverige? Vem är ansvarig för detta? Varför följs inte befintliga lagar?

Varken SL eller AKB tar till sig väljarnas oro. Aningslöst och ansvarslöst stretar de vidare i samma spår helt i otakt med både folket och verkligheten. Det enda partiet som lyssnar och tillmötesgår väljarna växer så det knakar. 7-klövern gör tvärtom och tappar väljare. Varför har vi politiska ledare som saknar ledaregenskaper och varför valde de själva att ta på sig en ledarroll när de uppenbarligen inte vill eller kan leda Sverige framåt? Kanske borde de ta in ’stafettledare’ som kan överta ledarskapet?

Vad de två största partierna erbjuder oss väljare idag är okontrollerad invandring, nedmonterad välfärd, en totalt misslyckad integration, en poliskår som inte klarar av att hantera ’no-go-zoner’, ökande våld, mordbränder, granatattacker m m, ett Migrationsverk som har tappat kontrollen över alla som illegalt befinner sig i Sverige, tiggare som ockuperar privat mark, skräpar ner och lämnar kostnaden för saneringen till markägarna. Allt detta har blivit vardagsmat men vi väljare godtar inte detta så mycket längre. Vi kräver ledare som erkänner konsekvenserna av dagens invandring och vidtar åtgärder som skapar trygghet i dessa tider av stor förändring.

Redan i maj 2013 när SCB gjorde en väljarundersökning framkom det att 63 % av den totala väljarkåren vill se en striktare invandringspolitik. Det politiska etablissemanget har sedan dess gjort precis tvärtom och visar inga tecken på att ändra inriktning. Volym är det förbjudna ordet när det gäller invandring. Volymkritiker kallas omedelbart rasist. Därmed tror man att man slipper ta debatten. När det gäller skola, sjukvård, bostäder m m utgår man ifrån volymer. Men inte när det gäller invandring.

För några dagar sedan gick Anders Danielsson, generaldirektör för Migrationsverket, ut med ett nödrop p g a ”den extraordinära situation” p g a alla ensamkommande flyktingbarn som väller in i Malmö. Samtidigt gick FN:s flyktingkommissarie ut och sa att Sverige får ta emot för många flyktingar och att det är ohållbart att Sverige och Tyskland får ta emot så många. ”Alla EU-länder måste nu ta sitt ansvar”, något som hittills inte fungerat. Hur tänker vår maktelit konkret ta tag i detta?

Jag slutar med ännu ett citat av moderaten Jens Kittel: ”Om handfatet rinner över för att det är stopp i avloppet så måste man stänga kranen, enkel logik som tyvärr inte fått fäste i Alliansen.”

Anna Kinberg Batra intervjuades förra veckan i Svt:s morgonsoffa. En hel kvart fick hon på sig att tala om hur hon vill komma till rätta med den härdsmälta invandringen och den havererade integrationspolitiken utvecklats till. Ändå misslyckades hon kapitalt med att presentera något nytt och förtroendeingivande. ”Vi har inget val annat än att hjälpa varandra när vi möter sådana här utmaningar” förklarar hon när det gäller migration och integration. Vem vill rösta på politiker som inte har några val eller inte förmår skapa nya alternativ?

AKB upprepade ett antal floskler som hon och Alliansens partiledare liksom övr medlemmar i 7-klövern presenterat under minst 2 mandatperioder. Hon vill bl a skärpa lagstiftningen för människosmugglarna. Vem vill inte det, men idag använder man inte ens den lagstiftning som faktiskt finns. Hur kan det t ex komma sig att mördaren som erkänt morden på IKEA i Västerås överhuvudtaget finns kvar i Sverige? Han fick avslag på den asylansökan han gjorde 2013 och skulle då omedelbart utvisas. Han fick avslag även på den asylansökan han gjorde i år och skulle omedelbart utvisas till Italien, där han har uppehållstillstånd. Hur har han kunnat uppehålla sig här så länge som papperslös när han skulle utvisas omedelbart redan efter första beslutet om avvisning? Varför ser inte Migrationsverket och polisen till att beslut genomförs? Hur många papperslösa invandrare gömmer sig egentligen i Sverige idag?

Kontrollförlusten över invandringen och starten på välfärdssamhällets totala systemkollaps närmar sig med stormsteg. Allt medan 7-klövern och valda delar av media viftar med rasistkortet så fort någon har systemkritik på invandringspolitiken. Dagens politiska elit är svag, blek, rädd och idéfattig och saknar styrka, handlingskraft, nytänkande och mod. Är det för att de är ’karriärpolitiker’ som endast klarar av förvalta och administrera makten? Vi behöver ledare och verkligt ledarskap, inte förvaltare och administratörer. Och vi behöver politiker som klarar av att inse och erkänna att mer av samma inte duger. Prat i kvadrat fungerar inte. Det gäller att leverera också.

Politikerna tycks ha glömt att de är valda och betalda av oss väljare. Varför lyssnar de inte på oss? En majoritet av oss är inte rasister men enl Sifo maj 2015 är vi klart och tydligt missnöjda med invandringspolitiken. Redan i maj 2013 konstaterade SCB att två tredjedelar av oss krävde en striktare invandringspolitik. Varför tog makteliten inte till sig det?

Man behöver inte ens vara normalbegåvad för att förstå att integrationen absolut inte fungerar med dagens volymer. Folk sitter sysslolösa och bidragsberoende på förläggningar, många av dem är traumatiserade och behöver hjälp, allt medan många kommuner går på knäna i brist på nödvändiga resurser. Är det kanske dags att stänga asylkranen, åtminstone temporärt, och istället fokusera på kvotflyktingarna? När ska man förresten sluta upp att stjäla biståndspengar för att finansiera dagens okontrollerade invandring? Och varför levererar de politiskt ansvariga inga lösningar, varför tar de inte ansvar för dagens Sverige och de problem som ’det nya utanförskapet’ medför?

Mauricio Rojas är f d integrationspolitisk talesperson för Fp och den som låg bakom folkpartiets integrationsprogram i början av 2000-talet. Numera är Rojas gästkrönikör i SvD, där han förra veckan skrev en synnerligen välformulerad och insiktsfull debattartikel. Han förutspår nu att SD blir Sveriges största parti vid nästa val om allt fortsätter som hittills, en uppfattning han idag delar med många.

Förklaringen till SD:s framgång är enl Rojas ”en mäktig våg av folkligt missnöje”. ”Missnöjet bottnar inte i gryende rasism eller främlingsfientlighet.” Däremot bottnar det  i ”…..en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet.” Det är helt fel att anklaga SD:s väljare för att vara rasister. SD:s framgång är en ”……reaktion  mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ’etablissemang’.”

Rojas skriver också att det varit kontraproduktivt att hålla SD i politisk karantän då många ser detta som ett sätt att slippa undan de frågor SD tar upp. Dessutom anser många väljare att det är både odemokratiskt och ’osvenskt’ att göra så.

Ett par dagar senare tog också Carl B Hamilton, f d riksdagsledamot och ekonomisk talesperson för Fp, bladet från munnen då han i en debattartikel (också i SvD) slog fast att ”Även våra politiker bör oförväget diskutera ’volymfrågan’. Det gör alla!” Han forsätter: ”Mauricio Rojas har kanske mer rätt än han tror i en krönika på SvD:s ledarsida. Han diskuterar och argumenterar om risken att SD blir Sverige största parti.”

”Sveriges vardagspolitiker är dessvärre mentalt paralyserade inför det nya och tycks tro att något löser sig genom att ta avstånd från SD-ledningen och dess skrämmande ideologiska rötter.” Vill de lösa samhällsproblemen måste den politiska makteliten börja lyssna till ”……de sverige-normala icke-rasistiska sympatisörerna som är oroliga, vilsna, frågande och dessvärre alltför många gånger börjat känna sig och dessvärre alltför många gånger börjat känna sig utanför.” Makteliten måste börja  utgå ”…. från väljarperspektivet snarare än den egna, säkert mer bekväma, dagordningen.” ” ’Volym’-debatten kan inte vinnas genom att tiga ihjäl. Den debatten finns överallt bland vanligt icke-rasistiskt folk.”

Vad rätt du tänkt, Carl B Hamilton! Men varför drev du inte denna politik under dina åtta år i Alliansen och regeringen? Vilken förebild du skulle ha blivit för övr partier i 7-klövern! Ditt parti fick ju en exempellös framgång i valet 2002 efter att Lars Lejonborg strax innan valet föreslagit ett språktest för alla invandrare i syfte att visa att man hyfsat behärskade svenska. Han ville också debattera med SD och mota de mörka krafterna i svensk politik. Lejonborgs förslag gick hem i stugorna och inom några dagar blev han ’lejonkungen’ som lyfte Fp med nästan 9 % i valet 2002. Varför fullföljde du inte den linjen, Carl B?

Redan 2002 borde man ha förstått att väljarna började känna stor misstro mot den förda invandrings- och flyktingpolitiken. Men man blundade och det gör man dessvärre fortfarande efter så många år. Eller vad sägs t ex om Annie Lööfs, centerns partiledare, kommentar på Twitter förra veckan: ”Tiggare som stjäl från pensionärer är utsatta människor”. Bakgrunden var att en 93-årig pensionär i Göteborg hade bestulits av en grupp tiggare. Anser Lööf att utsattheten ursäktar stölden?

I en mycket intressant krönika med rubriken Något är fel i Sverige i SvD i söndags skrev Fraser Nelson, chefredaktör för den engelska tidningen Specator: ”Om ett land accepterar invandrare i en större omfattning än man kan integrera så skapar man problem. Om de mest centrala politiska partierna inte klarar av att tala öppet och ärligt om dessa problem skapar de ett utrymme för ett parti som gör det. I Sverige har det utrymmet fyllts av Sverigedemokraterna.” (http://www.svd.se/brittisk-chefredaktor-nagot-ar-fel-i-sverige).