”Noname”, som kattan i brist på annat kommit att kallas, har varit hårt uppvaktad på efternatten.
Jag klev till sist upp och klappade igen sovrumsfönstret.

Svärmor brukade som ett slags symbolhandlingar göra sig ärenden ut för att skaka av en matta eller två när gårdsplanen en gång i tiden fylldes av diverse slynglar som var ute efter hennes döttrar. Vilket väl, med facit i hand, inte påverkade historien alls och mattorna bara till det sämre.

Det är tveksamt om något liknande skulle vara tillrådligt med den här monokroma kattherrn som knappt beviljar att man som hastigast får sticka ut armen för att krafsa åt sig foppaskorna.