Igår blev det vedhuggning.
Lätt att det blir det när det inte blir något annat. Ty det bor en sorts trygghet i en krånglande motorsåg och närvaro i en värkande rygg.
Fast numera ska man ju helst vara lite förändringsbenägen. Om inte för annat så bara för förändringens egen skull liksom. Därför tänker vi oss dagligen att lämna skeppet samtidigt som det lite i smyg – i det att man försöker fä kedjesågen att låta som en röjsåg – huggs ved för ännu en vinter.

Apropå det så skrivs det ju böcker om ved nu. Nu när folk försvurit sig åt underjordiska makter och antingen gått över till berg-, jord- eller fjärrvärme och fått tid över. Aldrig har väl så många kulturpersonligheter haft så mycket att säga om yxor de aldrig hållit.