Gräset blänker fett som sälens päls i morgonljuset. Det är vått och varmt och i granskogens grenverk hänger som spindelväv. Jag slår det sista bakom lagårn, dvs biten mellan lagårn och landsvägen där man bara kommer åt med lien mellan stenarna.
Igår åkte släntklipparen förbi, men den lyfte bara hövligt på aggregatet och lät slänten vara. Kanske såg maskinisten smultronen på vägkanten och lät nåd gå före rätt.
För ögat duger de, vägsmultronen, men inte för munnen.