Stalkade uttern en stund i förrgår. Den hade dykt upp ur en av de ännu öppna vattenytorna strax där tjärnens svarta vatten som sakta olja bubblar upp och sugs ut.
Efter någonting som såg ut att ha varit ett lättjefullt snöbad hade den hamnat i ett av skoterspårets fördjupningar.
Skriver hamnat, eftersom utterns spår så ofta präglas av en sorts medveten slumpmässighet.
Som om den simmade även när den färdas på torra land…

…och mycket riktigt. Ungefär halvvägs över tjärnen hade den spårat ur och kastats ut till höger om skoterspåret. Den hade liksom kommit ur kurs, men småningom, efter en liten båge i lössnön, styrt upp nosen åt rätt håll. Det vill säga mot tjärnens tillflöde…

..där den runnit fram ur den dvärgväxta tallskogen.
Så värst mycket att äta hittar den förmodligen inte. En liten frusen och fränt luktande kaka ovanpå snön, liksom hade den tagit tillvara allt utom själva lukten i födan, skvallrar om att den ändå hittar något lite.

Jag följde spåret en bra bit uppefter bäcken där mängder av kullvräkt granskog till sist tvingade mig att ge upp. Att åka skidor längs en kuperad och snårig bäckravin är ungefär som att idka bäckmete med ett femmeters spö.