Sätter en slant på att stolsmodellen heter ”Stavargran”.

Bra men hårt före. Kanske borde man hellre ligga still på rygg än att bränna kalorier och nöta träskidorna i onödan.
Morbror Nils, som var tidigare ägare till sagda skidor och som klistrat små ’tillhör-lappar’ på dem, skulle troligen ha avrått från skidåkning i detta skarpa före.
Det fanns en tid (sexti- eller sjuttitalet?) då man klistrade dessa små papperslappar på allt möjligt lösöre. Kan ha berott på att man dessförinnan inte ägde så mycket att det var lönt att skriftligen kungöra.
Jag tror att man kunde beställa klistermärkena färdigtryckta på rulle ur nån gottköpspriskurant som småningom bläddrades sönder.
Och det såg väl proffsigt ut kanske, med de små lagfartsmärkena, men som stöldskydd var dom nog ytterst tveksamma.

Platt och vackert är myrlandet. Älg och ren har trafikerat kors och tvärs samt möjligen någon lo medan snön ännu var mottaglig för intryck.

Skoterleden drar tvärrandig genom landskapet. Och säg den väg som inte småningom får pilar, riktmärken och ordningsregler.

Artar sig till en fin dag. Solen lyser ren varmgul på storgranen och ekorrarna under fröautomaten liknar okända skrivtecken (eller kurbits).
Igår var jag på en kortare skidtur. Snön suckade samman kvadratmetervis under skidorna medan lingonriset blir till en alltmer dominerande ögontröst.

Myrstacken har tjänat torrbad för järpen som vällustigt vältrat sig och spritt darjnålar runt hela högen..

Stubben står en aning grotesk kvar. Den yttre torrgrå manteln tycks hölja, dölja, ännu ett träd där barken fortfarande finns kvar.