Blommar rönnen vackert men kort.
Pelaraspen blommar icket. Den är mera som en installation.
Nordmaling igår. Far man någonstans så far man dit.
Det är liksom utförslandet inte bara för vattnet hela den vägen.
Ärende: ett byxpar. ’Blåbyxen’ skulle man kanske ha sagt förr medan man lappade dem med tillklippt och textillim. Om man inte rent av var så gammalmodig att man sa ’twillsbyxen’ (alt höll truten och bara gjorde det som för stunden var nödvändigt).
Idag kallas dom jeans, kostar tusen spänn och kommer mot pristillägg med hålen inklusive.
Man kan bara hoppas att åtminstone några spänn kommer de arma tillgodo som gjort grovjobbet, färgat, stampat och trampat.
Ganska typiskt förresten. Att inte ens hålen kan herrskapen själva åstadkomma.

Sädesärlan blir visst aldrig rådlös även om tiden går och takteglet vittrar, byts ut.
Hon är i sanning en opportunist värdig sin plats på skolplanschen.
I grannhuset reder hon sig längst ner intill ränndalen åt söder. Plockar ihop vad det nu kan vara som vore det vind och flyger upp. Trollar varje gång bort sig själv på så sätt att betraktaren aldrig kan vara helt säker och för andra skvallra var hon bor.
Men varmt måste det vara.

Förfallet, både det mänskliga och det maskinella, har spridit sig in i förstäderna kan man tänka medan man nöjd för att man hann fram i tid och för att det inte utvändigt syns vad man tänker sitter och väntar på att få sin hoj besiktad.
Ett par, jämngamla med sin troligen gravt fuktskadade husvagn försöker uppenbarligen vädja igenom ekipaget och hinna ner till Ullared innan fredag.
Dom är modiga i alla fall och det handlar uppenbarligen om en efterkontroll.
Ja det står ju klart även för den som knappt fått av sig hjälmen att det mesta är efteråt där, och att dom själva är mycket väl medvetna om det.
Nu är ju jag inte så ung heller. Möts av den där försiktigt positiva välviljan som nog bara tillkommer byråer med stenskiva och äldre herrar på motorcykel.
Man vill förstås inte riskera att dom trillar omkull och skadar sig.
Och besiktningen gick fint.

Gick undan i år.
Sägs att gäddan leker när björklövet är som musörat stort.
Håken vet om hon hann.
Blåste stundtals kraftigt igår och plåtskylten nere i gatukorsningen fick några gånger som en fyllhund hjälpas upp på fötterna av tillskyndande.
Ja den är ju inte otrevlig direkt, skylten. Men lite påflugen kan den allt kännas.
Jag gick en lov tjärnarna runt. Bäcken tillbaka för att se om paltsleven på tillväxt fanns kvar vilket den inte gjorde. Bäcken har fått mindre skog att vara i, om man säger, och björken där vrilen fanns var borta.

Som fint. Här kan man vara lite då och då.
Lekabborrar som akvariefiskar i strandvattnet.
Kontrasten mellan den ungskog som är och det som varit ger en aning av värmetid och får den gamla stubben att verka dinosauriekranium.
Det måste ha tagit tid, den saken är klar.
Annan näring är det ont om på magerlandet.

Kommunen i stabsläge, krattandes löv kring det forna värdshuset igår.
Det har eventuellt aldrig varit så välkrattat, kan man tänka.
Lider pliktskyldigast med dem som har att försöka få nån ordning på strulet.
IT-attacker förefaller ju vara symptomen på en djupare genetisk defekt och därför endast möjliga att lindra. Inte långsiktigt bota.
Man får stödja sig på mobilnätet och dricka ofta under skoven.

Fint i skogen nu.
Runt myrstacken som tycks härjad, tillplattad, av nåt kräk spretar myrstigar som torra barrstråk i alla väderstreck. Breddas och förskingras över bergkrön och längs hällkanter ner i ett ingenting bland lingon- och blåbärsris.
På en av stigarna stretar en myra med någonting vitt. Släpar och drar, har gett sig tusan.
Arma myra, vet hur långt hemifrån du är, ville man säga.
Du är knappast hemma innan hösten.
Men lägg det vita åt sidan så kanske.

Ja, vad allt är inte folk beredda att ta till för att få sin färdtjänst beviljad.
Syns emellertid enl VK vara en ransomwere-attack(sic!) där ingen ställt några krav.
Hur man nu har lyckats resonera sig fram till den rätt så ovanliga varianten.
Men kraven kommer kanske så småningom bara hemsidan går att komma åt.
Skulle ju besikta en av hojarna igår men av det blev ingenting. Satt fullt påklädd när ett meddelande om att förrättningen var skjuten på framtiden kom.
Avigsidan detta när statligt och stabilt, men tyvärr också ofta samlat, sprids ut på småskaligt och fragilt.

Sol och måttlig till frisk vind omkring nord idag enligt flaggorna på COOP.
Det är sådana flaggor där bara själva fladdret behöver tillsättas (typ torrmjölk).
Sådana där hyperkänsliga flaggor som man gärna unnade en stunds vila mellan vindkasten.
Har tagit ihop återstoden av löv ute på Nyby de senaste dagarna.
Eken precis som många andra träd och buskar (men snopet nog inte rönnen) tjuvhöll på sina löv mest hela vintern.
Så därför så.
Det är en inte alls oangenäm syssla att räfsa löv. Lagom onödigt arbete i mjuk kontrast mot alla uttalade och outtalade krav på effektivitet.
Man kan liksom vara duktig utan att egentligen anstränga sig. Skörda det någon annan har sått. Ta vara på chanser utan att beröva någon annan dens möjligheter.
Ja, skulle väl vara daggmasken isåfall.

Det sker så här års med stor, närapå överdriven finess.
Litegrann som när tjänstepersonen smiter hem flera timmar för tidigt.
Hur den försöker få avvikelsen att se så till den grad normal ut att beteendet blir uppseendeväckande bara av den anledningen.
Den tar inte genast till vingarna.
Faller snarare som en torr gren genom trädet, låter sig fångas upp och elegant skjutas ut långt i sidled när den närmar sig marken.