Skrapar bort gammal lös färg på delar av huset idag.
Kom på att om man fäster väggstegen lite symboliskt i hängrännan och förlänger gillerverket med ännu en stege uppe på taket så borde det funka bra. Den ringa höjden upp till takutsprånget gör att man kan luta den nedre stegen ganska mycket och då avviker hela arrangemanget inte så mycket från den självbärande raka linjen.
Långsidorna på huset är låga som på ett vikingatida långhus. Tror man skulle kunna måla dem bara genom att stå på svärmors mjölkpall om den nu funnits till hands. Fast det är klart – man kan ju bli yr bara genom att lite hastigt titta upp från bryttallriken ibland.
Jag kan faktiskt tycka att det är roligt att måla.
Som om jag led (eller njöt, kanske man ska säga) av någonting jag inte riktigt kunde rå för brukade äldstebror Ebbe säga att det var jag och ytterligare någon i släktens periferi som gärna målade allting. ”Men det kan ju ruttna upp också” brukade han lite pillemariskt lägga till på slutet.