Oj vad det yr och drevar idag. Vinden hämtar fart längst österut på de öppna åkrarna och kajflocken hovrar, faller undan med grace och elegans som de skickliga flygare de är och söker lä i den ena av storgranarna. Och välsignade äro väl de, storgranarna alltså – kajorna kanske inte fullt så – som står där och håller hus för både ekorre och fåglar. Just kajorna är lite udda i det att dom hittat en nisch där dom likt en ortodoxt svartklädd och samstämmig kör har utverkat lov att existera. En aning illa sedda må vara, vilket dom på något sätt förefaller vara mycket väl medvetna om, men alls inte så till den grad att någon på fullaste allvar skulle kunna önska livet ur dem.
Var förbi på körgårn igår och programmerade om ljuslyktorna. Dom lyser ju några timmar från den stund man flippar över knappen åt ett visst håll (som man alltid bara med tvekan tror sig veta). Det var ett tag sen vi ställde dit dem och lagom är det bara i ett kort nu.