Apropå motorcyklar så är ju Ducati ett tämligen aktat märke idag.
Begynnande sextital kanske, jag minns inte exakt, men pappa hade köpt en ny moped i alla fall. En djupröd Ducati som gick oförklarligt dåligt.
Som sagt så var den hyfsat ny, den var blank och fin och liksom nästan allt av plåt kommet under de här åren – allt från små japanska leksaker till betydligt större plåtkonstruktioner – bestående av två plåthalvor som satts samman. Tänk två bakformar som läggs ihop med de konkava sidorna mot varandra och svetsas eller, vad gäller de japanska leksakerna, fogas samman med något som närmast kan liknas vid klippdockeflärpar.
Den var hopplöst motorsvag, Ducatin. Det spåddes om inkörningstiden inte borde ta slut någon gång och den tog tacksamt emot all hjälp den kunde få i de brantare uppförsbackarna. Men så hade den ju också hela Italiens skamfilade efterkrigsrykte som flygplanstillverkarnation att släpa på. – Minns Caproni-planen som den engelska galghumorn fort klistrade etiketten ’flying coffins’ på.
Lägg därtill att familjen för sina dagliga sjöfärder länge var beroende av en synnerligen svårstartad båtmotor med det italienklingande namnet Moscone. Detta, plus en rejäl dos ospecificerad skepticism till nästan allt av sydländsk härkomst låg Ducatin i fatet och gjorde att den hade mer att bevisa än den kunde.