Sånär tretti igår kväll. Vaknade snett efter ett och övervägde att gå ner och tända kaminen. Hustrun undrade om det ändå inte var lite onödigt. Och det var precis det där lilla extra som behövdes för att jag faktiskt skulle klä på mig och gå ner.
(Se där! Opponentens betydelse för att driva handlingen framåt ska inte förringas!)
Tände kaminen och la mig sedan på soffan intill. Låg där och betraktande faster Kerstins stora batiktavla med träram, föreställande två vintriga aspar varav åtminstone den ena aspen fortfararande står att finna ’in real life’ mitt för f.d. tant Inga Forsbergs ladugårdsgavel.
Jag försökte liksom med blicken göra med tavlan det man ibland handgripligen måste göra med I-Paden för att motivet ska komma i fas med betraktarens antingen horisontella eller lodräta läge.
Utvecklade och fördjupade det hela och tänkte apropå titulaturer på hur man förr kallade kretig och pletig för faster eller farbror (ev. moster eller morbror) oavsett de verkligen var i den relationen eller inte till sagespersonen.
Fastrar och farbröder av den nära, familjära sorten skulle det krusas lite för. Dom hade persianpäls, varma och djupa röster och var liksom en aning svårbedömda. Politiskt sett var dom nog antingen moderater, folkpartister eller centerpartister.
Sedan fanns det tanter och farbröder av en vardagligare sort också. Dom kallades aldrig för moster eller morbror och hade alltid ett ärende, som t.ex. att hämta mjölk eller att ta upp ’kontingenten’. Dom var nog för det mesta socialdemokrater och hade lätt för att brusa upp, bli en smula påstridiga. Skämdes liksom inte för att tala om vad dom tyckte om det ena eller det andra.
Sedan somnade jag visst.