En sorts sommarsvalka i huset på morgonen.
Hugsvalelse, kanske en och annan i skulle frestas säga i blomstertiden.
Sommarsvalka säger jag, med en tankens nick till förr i tiden när man barfota (lät som 80:s sandpapper på naragolven) gjorde i ordning sitt morgonkaffe vid järnspisen.
Blänker sensommarfuktigt i gräsen redan fast vi bara är i slutet av maj. En får nog dra igång gräsklipparen innan kommande dagars regn inställer sig och gör föret otjänligt.
Hoppas bara att den startar. Vi har ju en vitterväg som inte får blockeras bakom huset, och som jag är ganska säker på att kommunen inte har något i arkiven om. Parkerar man klipparen där någon dag så går den icket att få igång med mindre än att man dessförinnan med pust och stön drar in den i garaget och i mörkret konstaterar att den visst har gnista.
Men sätt stiftet tillbaka och styr ut den på gruset igen och hör hur den startar galant, ända tills den nästa gång stått där bakom hushörnet ett dygn eller två och man på nytt måste ta omvägen via garaget.
Som relativt nyinflyttad i en by så är man dock inte alls förvånad över oknyttet. Känslan av att de som länge bott i byn går omkring och vet någonting mer finns liksom där hela tiden.