En tunn dimma kommer inrullande från älvssidan.
Den kommer som en rök från längesedan.
Närmast instinktivt nagelfar jag horisonten för att se var det brinner.
Den där medvetenheten om att ingen rök är möjlig utan eld går möjligen att härleda så långt tillbaka som till på femtitalet då huset vi bodde i brann upp.
En murspricka sipprade eld som sedan antände det försommartorra spåntaket.
Hela familjen (för att inte säga släkten, vi var tretton personer) blev plötsligt utan bostad. Pipan på lodbössan blev ohjälpligt böjd av hettan men det konverterade remingtongeväret (tidigare slaglås) klarade sig mirakulöst nog, åtminstone rent metalliskt.
Den och en flaska hjortronsylt som hamnat en bit ner i jordkällarens svala och skyddande mjäla gick småningom att triumferande lyfta ur askan.
Och jo, man hade sylt i flaskor på den tiden. Korkade och krönta med lack som värmts till smältpunkten.
Från före branden minns jag annars just ingenting. Jag var alltför liten och hade ännu inte systematiskt börjat samla på intryck. Efter branden var hela familjen på flykt mot nya minnen och en ny, mera urban tillvaro. Morfarshuset som låg närmare tätorten blev i ett nafs smockfullt och småningom växte ett nytt hus upp på tomten intill.
Kring det gamla stället silar idag en mygginande vind. Man åker dit och tittar men inte mycket mer än så. Obeboeligheten har tillsammans med askan myllats ned i jord och medvetande, men vi som var för unga att minnas har kanske på köpet fått ett ogräsets förmåga att framgångsrikt rota sig på nytt lite varsomhelst.