Än finns det liv i den gamla sälgen på andra sidan vägen.
Likt en döende stjärna är den dock på väg att slockna. Den slungar ut sitt sista ljus i form av några blommor åt olika håll, men många är det inte.
Den barkfäller på rot, där den står inom stenramen där förr en liten fyrkantig stuga stod.
Har inget namn på kvinnan som sägs ha bott där medan stenkvadraten ännu bar upp fyra väggar och ett tak.
Därtill är mängden Marior, ”Minor” (ibland och ofta nog en och samma person) som passerat mina öron alltför förvirrande stort.
Hon lär i alla fall vara den som nogsamt sett till att inget av fjärdingsmans Minas barn, på hitsidan vägen, badades utan eldkol i badvattnet.
Men det var ju på den tiden då det även fanns underjordiska makter att förhålla sig till.