Drivorna längs vägen liknar alltmer krabb sjö. Solen karvar ur snöklumparna och lämnar vågor stadda på vandring söderut.
Gårdsplanen stelnar än så länge till varje natt, men börjar mitt på dagen visa tecken på att förvandlas till den reträtt ur Ryssland den alltid är om våren.
Att direkt lägga ut spänger, precis som över en sank blötmyr, känns inte som något realistiskt alternativ. Ytan mellan husen är därtill alldeles för stor och det individuella vägvalet på tok för fritt. Jackan behåller jag i alla händelser på, oavsett vem eller vilka som må komma traskande i leran.

Annars härjar här en influensa som i alla fall hustrun så här långt ser ut att klara sig ifrån. Hur den hittat hit kan man bara gissa, men det kan kännas befriande att på lite lösare grunder spåra smittspridaren, t.ex. med hjälp av taxeringskalendern.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Man slipper hemsökelser av alla som i helgtider reser runt och tömmer skafferier och skåpar.
Den fungerar som en pestflagg så att säga, influensan, förutsatt att man marknadsfört den på rätt sätt.