Eldar en morgonbrasa av bara farten ute på Nyby.
Solen ger draghjälp. En torr och behaglig eftervärme av igår är på plats redan när jag kommer in och börjar slamra med spisluckorna.
Det händer någonting med rum som tillåts stå tomma och bara vara. Eventuellt är det så enkelt att det inte händer någonting alls. Eller åtminstone bara ibland. Ungefär som när man förr höll sig med stora svala rum som bara stod och väntade på bröllop eller begravningar.

Utomhus grönskar det snabbt. Häggmispeln tänder sina ljuslågor. Blåsipporna är snart utblommade medan de vita blommar för fullt. Gullvivor är också på gång, liksom de tack och lov inte riktigt allestädes närvarande lupinerna med sina än så länge oförargligt små och många blad som försöker se oskyldiga ut.
Bakom granhäcken finns dom, jag vet, och där må dom väl vara.
Eken gör sig ingen brådska. Den håller sig med en egen klocka, struntar väl i sommar och vintertider, vallar med tålamod ett bestånd av liljekonvalj kring sina rötter.
Vadar, väntar, att dom ska komma på fötter innan den själv vecklar ut sina löv.