Drev runt tjärnen dagarna innan jul.
Bara för att jag kunde, liksom. Och för att det inte fanns någonting alls som hindrade.
Ja, inte mycket i alla fall.
Snödjupet är som mjölet på bakbordet när det slängts ut av en van hand.
Precis lagom.

Det bor ett alldeles särskilt behag i att bara kunna smälla igen bildörren och gå dit näsan pekar utan några extraordinära förberedelser i form av skidor eller snöskor.
Behagligt också för att man i det frusna landskapet kan gena över ställen där man sommartid skulle sugas upp och försvinna i namnlös myr eller vattengrav.

Närmast tjärnen är ämlig granskog som tycks leva och överleva enbart på ren vilja. Topparna smalnar bort i ett krusigt ingenting – som jag också sett på målningar någonstans någongång. Eller, står myrtallen mager, torr och envis som engång torparen på sin tuva.
En bit upp från stranden grovnar och längtar skogen. Gamla torrfuror blandar sig med pelarlik tallskog som väl samt och i synnerhet med mänskligt mått är oersättlig.

Hare och räv och någon lekatt har lämnat spår.

Bäck och sipprande vatten har frusit till..

Stannade till i vindskyddet av fyratums kedjesågat timmer.
Ränderna skvallrar om tandstatusen..